Nej, det här är inte ett skamlöst försök att locka fler läsare till bloggen genom att diskutera intimrakningens väl och ve, utan spretig handlingen i en bok får vara. Det började, som de flesta intressanta tankar, med en observation av något avvikande. Andras åsikters avvikande från mina egna, närmare bestämt. Jag slöläste några filrecensioner på imdb (i syfte att få upp blodtrycket och möjligen tillskansa mig lite mer triviakunskaper att plocka fram när folk som minst anar det (och ännu mindre bryr sig)). Jag noterade då att för tre filmer i rad så beklagade sig folk över onödiga sekvenser i filmen. Scener som inte leder till något, dialog som inte för handlingen framåt, etc. I samtliga fall rörde det sig om scener som jag själv tyckt varit bra. Men jag kunde alltså konstatera att många tycks vilja ha en vältrimmad handling, där allt onödigt skalats bort. Själv är jag tvärt om. (…måste…motstå…ordvits…om…”full buskis”…Gaah! Damn those göteborgska gener! *Ehrm*.) Jag stör mig snarare på de filmer där man så fort kameran stannar på ett objekt för ens en tiondels sekund (säg, en hund på ett romersk slagfält, eller så), så kan man sätta godtycklig kroppsdel i pant på att föremålet kommer att dyka upp igen och spela någon roll i handlingen. Oftast på ett förutsägbart sätt. Det är den enklaste, klumpigaste formen av plantering av en ”plot device”. Jag tycker att det uppenbara i det gör berättandet styltigt. Men tydligen finns det alltså människor som tycker att det är anatema att spendera tid på något som saknar vidare relevans.
[Läs mer…] om Trimmad eller vildvuxen?
Bloggen
Av Christian Enberg
Läsandet i relation till skrivandet
Någonting som givetvis går hand i hand med skrivandet är läsandet. Något jag tror är väldigt viktigt i själva processen. Det vi läser påverkar oss oavsett om vi är medvetna om det eller inte. Vårt skrivande, vilka idéer som kommer in i texterna och förhållningen till konventioner inom genren. Allt detta smyger sig in via läsandet. Jag har märkt det själv, jag har till exempel haft en Lovecraft period när jag insöp hans verk som allra mest. Varför jag skulle vilja slå ett slag för att man även bör röra sig utanför sin egen genre även om den man verkar i själv kan ha mer djup och bredd än man först anar. Men man fastnar också i dess konventioner och dess språk. Det gäller oavsett om man sitter med till exempel fantasy, skräck eller deckare.
[Läs mer…] om Läsandet i relation till skrivandet
Av Martin Gunnesson
Humor & fantasy
Jag läser just nu The Year of Our War av Steph Swainston. Förutom att den är ”lite knarkig”, som Christian uttrycker det, så har den för mig aktualiserat en annan fråga: Kan man ha humor i en fantasy/SF/skräck-roman?
Romanen är inte på något sätt en skämtbok a la Pratchett, men den innehåller skämt. Karaktärer som har humor. Det slinker förbi en och annan pub med något ordvitsigt namn, och repliker kan vara skämtsamma, fåniga eller dubbeltydigt insinuanta. Berättelsen är allvarlig, ibland hemsk, men personerna i den är inte humorlösa. Precis som människor i verkliga livet, med andra ord; man skämtar om högt och lågt, mer eller mindre lyckat och i mer eller mindre lämpliga situationer.
[Läs mer…] om Humor & fantasy
