Jag läser just nu The Year of Our War av Steph Swainston. Förutom att den är ”lite knarkig”, som Christian uttrycker det, så har den för mig aktualiserat en annan fråga: Kan man ha humor i en fantasy/SF/skräck-roman?
Romanen är inte på något sätt en skämtbok a la Pratchett, men den innehåller skämt. Karaktärer som har humor. Det slinker förbi en och annan pub med något ordvitsigt namn, och repliker kan vara skämtsamma, fåniga eller dubbeltydigt insinuanta. Berättelsen är allvarlig, ibland hemsk, men personerna i den är inte humorlösa. Precis som människor i verkliga livet, med andra ord; man skämtar om högt och lågt, mer eller mindre lyckat och i mer eller mindre lämpliga situationer.
Det slår mig när jag läser det att det är klart ovanligt i den här typen av litteratur, där det tycks vara allt eller inget. För mig ger det berättelsen en extra grad av realism. Huvudkaraktären Jant må vara en flygande odödlig knarkare som jagar jätteinsekter, men det faktum att han samtidigt kan vara rolig, ledsen, kåt, rädd och glad gör att han känns verklig ändå.
Men varför är humor så fruktansvärt ovanlig i fantastisk litteratur? Är det Tolkien som satt den moderna standarden? Tycker man att karaktärer som kan skämta drar ner episkheten i det man försöker skriva? Blir ett monster mindre skrämmande om dess offer försöker avhjälpa dödsångesten i sina sista stunder med att skämta om den, som människor gör? Är det så att i rymden kan ingen höra dig skratta?
Jag vet att det var många som klagade på att Peter Jackson gav framför allt Merry/Pippin och Gimli comic relief-roller när han filmade Ringen. Klagade på att han förstörde Tolkiens storhet. Men jag kan för egen del inte se det. Visst, i det fallet var kanske inte alla skämt så lyckade, men de faktum att de fanns där störde mig inte alls.
Jag säger inte att humor borde vara en huvudpoäng med en berättelse, men att till synes bannlysa den bara för att det man skriver inte är strikt verklighetsbaserat är att sätta krokben för sig själv och undervärdera sina läsare.
Jag tror att jag omedvetet gjort det själv, på sina ställen. Jag skall se till att det blir mer raljerande i nästa novell. Och mer ordvitsar. Framför allt mer ordvitsar. Nästa Fantasy jag skriver blir, helt enkelt, mindre alv-varlig…
