Nej, det här är inte ett skamlöst försök att locka fler läsare till bloggen genom att diskutera intimrakningens väl och ve, utan spretig handlingen i en bok får vara. Det började, som de flesta intressanta tankar, med en observation av något avvikande. Andras åsikters avvikande från mina egna, närmare bestämt. Jag slöläste några filrecensioner på imdb (i syfte att få upp blodtrycket och möjligen tillskansa mig lite mer triviakunskaper att plocka fram när folk som minst anar det (och ännu mindre bryr sig)). Jag noterade då att för tre filmer i rad så beklagade sig folk över onödiga sekvenser i filmen. Scener som inte leder till något, dialog som inte för handlingen framåt, etc. I samtliga fall rörde det sig om scener som jag själv tyckt varit bra. Men jag kunde alltså konstatera att många tycks vilja ha en vältrimmad handling, där allt onödigt skalats bort. Själv är jag tvärt om. (…måste…motstå…ordvits…om…”full buskis”…Gaah! Damn those göteborgska gener! *Ehrm*.) Jag stör mig snarare på de filmer där man så fort kameran stannar på ett objekt för ens en tiondels sekund (säg, en hund på ett romersk slagfält, eller så), så kan man sätta godtycklig kroppsdel i pant på att föremålet kommer att dyka upp igen och spela någon roll i handlingen. Oftast på ett förutsägbart sätt. Det är den enklaste, klumpigaste formen av plantering av en ”plot device”. Jag tycker att det uppenbara i det gör berättandet styltigt. Men tydligen finns det alltså människor som tycker att det är anatema att spendera tid på något som saknar vidare relevans.
Ok, jag vet att jag överdriver en smula, och jag vet också att det är skillnad på böcker och film. Men jag uppskattar ett berättande som tar avvägar, går in på stickspår och meandrar. Inte för utfyllnads skull, naturligtvis; varje scen måste i sig vara bra. De måste tillförs något, i form av stämning, karaktärsbyggande eller rentutav bara skönhet och filosofi. Det går hand i hand med vad jag skrev som senast, humor i fantasy – saker som kanske inte strikt relevanta för handlingen gör världen och personerna mer levande, mer trovärdiga.
Man kan se utvikningar från handlingen som en narrativ parallell till det visuella överdåd man kan hitta ”i marginalen” av sceneriet hos regissörer som Tim Burton, Terry Gilliam eller Hayao Miyazaki, för att nämna några. Där man kan förlora sig en myllrande och idérik bakgrund, utan att den alltid behöver betyda något speciellt.
Vad säger ni? Föredrar ni en berättelse som går från A till B utan att dra in något som inte för handlingen framåt, eller finns det plats för det blommigt utsvävande och ovidkommande?
