Detta blir en fortsättning på Martins postning och ett svar på kommentaren.
Vad är vackert? Vad är vackert för mig? Vad är vackert för andra? Hur skapar jag något som blir vackert tillsammans med någon annan? Hur skapar vi något som vi båda tycker är vackert?
Länge har jag varit förtjust i björk i heminredning, ljus och i mitt tycke ”lagom” mycket färg, färger som gör mig glad. Nyutslagen-björk-grön, lindblomsgrön, hallonrött. Jag tycker om vissa Franktyger, speciellt Teheran. Det är något med färgerna som gör mig glad. Jag drömmer om en thevagn, med grönt handtag.
Länge hade jag, och ett annat vi, strävat efter en viss typ av miljö. Och under en kort period bodde jag i en miljö som var väldigt mycket som min idealbild. Ljust, vackra färger, möbler jag tyckte om, en helhet jag tyckte om. Något som det andra vi hade arbetat oss emot under en ganska lång tid. Så ser det inte riktigt ut nu. Förutsättningarna är annorlunda, på många sätt. Och en fråga som blir extra aktuell är hur mycket av det jag omger mig med som bygger min självbild? Och i förlängningen; vad tycker jag om den bild jag ger? Är den äkta, varifrån kommer den, på vilka grunder är det den bild jag valt?
Nu när allting är uppe till omprövning så kanske även min bild av vad som är vackert kan ändras? Den har ändrats över tid, absolut, men den kanske kan göra ett större ”hopp” nu? Stämma ännu bättre med det som är jag.
Jag tveksam till om jag någonsin kommer kunna leva med svarta skinnsoffor, och rosa marmorbord. Katter som inslag i inredningen. Gulnade furumöbler. Men jag hoppas att jag inte ska vara riktigt så fördomsfull längre, att jag kan ha ett mer öppet sinne, att inte döma några saker på förhand.
Just nu är min teori att den stil som kommer formas blir eklektisk. Att vi skapar något tillsammans, på lika villkor. Om vi tycker att något är vackert så litar vi på att det kommer passa in i helheten även om det varken kommer se ut som
eller som
Signe A Sandström (länk) har en väldigt viktig poäng, att om något är viktigt för den älskade så är det välkommet in i det gemensamma hemmet, fast endera parten inte hade valt det. Och kanske till och med tycker att det är väldigt fult. Men det kanske säger mer om den stämning jag vill ha i mitt hem, och en vilja att skapa ett gemensamt hem, med en plats och ett utrymme för alla som bor här.
