Under Goas sol

Under Goas sol är en novell av Andreas Rosell

Går upp mitt i natten för att hinna med SAS-planet till Frankfurt. Försöker ge min sambo en kyss men hennes besvikelse är tydlig. Visserligen gör hennes avståndstagande mig piggare, men smärtan den samtidigt ger är tung. Hon ligger kvar i soffan med ryggen mot det ekande vardagsrummet. Jag pussar henne i nacken. Vill komma på något att säga. Jag vill förklara varför jag ska iväg, men inte ens jag kan svara på den frågan. Jag lovar henne att komma hem snart. Skammen och skulden ger mig tunnelseende när jag smyger ut i trapphuset och ner till Taxi Stockholmbilen.

Vi flyger över Sydsverige och Danmark, jag hinner med två snabba gratiskaffe innan vi mellanlandar. Där byter jag bolag till Condor. De ska ta mig vidare till Indien. Äntligen på väg. Hela hösten har varit en lång väntan på att få sätta sig på det här planet. Att få andas ut på stol 17 a. Jag beställer in vitt vin så fort jag kan. Dricker det ur små plastglas. Känslan av att vara på väg bort smyger sig på. Mer vin, mat och en dos sömn senare, innan landningen i Goa, går planet ner i Förenta Arabemiraten Något flygvärdinnan kallar för en teknisk mellanlandning. De instruktioner vi får är lätta. Gå dit. Vänta där. Inget om varför eller hur länge. Jag är trött och stel efter nio timmar i en för liten stol. Lägger mig på golvet i en liten glasbur, i en främmande ankomsthall. Raklång på rygg, med händerna i kors över bröstkorgen som skygg. Mot banditer och mörka drömmar. Golvet svalkar och är hårt på ett skönt sätt. Kroppen knakar och lägger sig till rätta. Bredvid mig, någon meter bort, ligger en arab i turban och vita tygstycken. Klyschigt tänker jag innan sömnen kommer över mig.

På minuten en timme senare och jobbigt nyvaken är samma flygplan med samma resenärer och jag själv på väg igen. Två timmar kvar till paradiset. Två timmar jag ägnar åt frågan mina vänner ställt till mig under hela hösten. Varför var jag tvungen att åka iväg till Indien helt själv, utan henne? Och just nu? Jag hade förklarat på samma sätt, varje gång, men ingen kunde tro på mig, Jag hade berättat om mina sömnproblem, om de jobbiga drömmarna som plågar mig. Jag hade försökt förklara att jag ville pröva något nytt. Att jag hade prövat allt annat. Pratat med alla nödvändiga proffs. Det enda som återstod var att pröva ett miljöombyte. Samtidigt blev mardrömmarna starkare. Alla med samma tänder. Alla med samma kall. Ingen hade någonsin hört mig prata om Goa innan, men det hade varit självklart att boka biljetter dit. Något jag behöver är där.

Men vännerna ville inte köpa mina sömnsvårigheter. Vem har inte problem med att sova nu för tiden och det finns piller man kan ta, var de svaren jag fick. De trodde istället att jag hade tröttnat på det jag hade i mitt liv. På riktigt tröttnat på allt. En klassisk livskris. Jag var säker på att det inte handlade om någon livskris även om vännerna envist sms-bombade mig om det. Det stod livskris över hela min facebookvägg. Alltid på skämt, men alltid med en allvarligt ton i bakgrunden. De var oroliga för mig. Att jag skulle gör något dumt mot mig själv. Eller mot min sambo. Samma dag resan var bokad och betald, mot hennes vilja så klart, flyttade hon ur sovrummet till soffan i vardagsrummet. Hon visste så klart om mina mardrömmar. Hon hade tröstat mig många sömnlösa nätter. Men hon tyckte inte att det var själ nog för att sticka iväg på obestämd tid. Inte just nu. Hon såg alltid igenom mig. Hon visste alltid vad jag kände innan jag kände det själv. Självklart var hon otröstlig. Förbannad. Jag vet inte om hon är kvar när jag kommer hem. När flygplanet landar i Goa vet jag fortfarande inte hur jag känner inför det.

Stirrar förvånat ut i mörkret. Försöker minnas hundratals av bilder från Goa som jag gått igenom inför den här resan, inte på någon av dem var det mörkt. I stället för den svarta natten jag nu står mitt i har jag bara sett färgskalor i grönt, och blått. Jag har rest mycket i mitt liv, jag vet att det blir mörkt på andra ställen än hemma i stan. Jag var bara inte beredd på det just nu, just här. Hämtar min packning från bagageutlämningen. Den slitna gamla ryggväskan är fortfarande hel. Visar passet för oändligt många vakter och militär personal innan jag hittar och lämnar flygplatsens stora entré. Men jag kommer inte långt för strax utanför råder full kaos. Turister och Indier i en vibrerande organisk köttklump. Armar och ben som drar åt olika håll Stora namnskyltar och rop. Vilsna och smått förskräckta människor som försöker hitta rätt. Jag tackar nej till män som vill ta med mig till gud vet var. Sen ser jag taxibilarna jag läst så mycket om. Myndighetsgodkända taxibilar. OK-stämplade bilar. Något alla internetforum hade pratat gott om.

”Vart vill du?” Mannen bakom den klena träbänken frågar mig på bra engelska. Han har blicken fokuserad på hundratals biljetter i enda stor röra framför honom. Under röran skymtar jag en karta.
”Söderut. Får jag visa på kartan?” Jag pekar på den lilla biten av kartan som är synlig, försöker få ögonkontakt med honom.
Mannen tittar upp och med en blick så idiotförklarar han mig. Jag står och funderar på varför, medan han rensar bort biljetter över kartan. Jag vet namnet på platsen jag ska till, men försöker förhindra onödiga misstag. Jag är säker på att det finns platser med samma eller liknande namn här. Kan det hända i Stockholm kan det hända här.

”Åker du hit?” Jag pekar på Patnem, en strand i södra Goa som jag hade sett fått fina rekommendationer på nätet.
”Ja självklart. Men det händer inte så mycket där. Inga klubbar. Ingen restauranger. Är du säker på att du vill dit?”
Jag tvekar först. Hade jag tagit fel? Jag var ute efter en lugn strand, och den här stranden skulle vara lugn. Men visst hade jag valt stranden av andra orsaker också?
”Jag vill dit. Lugnt låter bra” säger jag säkert till slut.
”Nej. Det går inte. Vi åker inte dit. Du får prata med någon annan.” Mannen försöker vifta bort mig.
”Men du sa precis…. Jag betalar bra.” Det är inte mycket jag vet om Indien men en sak vet jag, allt har ett pris här. Mannen ber mig vänta och lutar sig bakåt för att kunna prata med sin kollega ostört.
”Ok. Vi kan köra dit dig. 1700 Rupees, och extra till chauffören.”
Jag vet inte hur pass mycket jag blir blåst men jag accepterar budet.

När vi skakar hand på affären önskar han mig all lycka i världen och ber mig att komma ihåg att han försökte få mig på andra tankar. Sen går det fort. En annan man kommer fram och tar min packning. Han sliter av ryggsäcken från min rygg. En tredje man föser oss två fram genom den tjocka massan av turister, försäljare och taxichaufförer. Efter massan av folk kommer klumpen av bilar. En klump som börjar precis utanför vägbommarna. Ett hav av små skåpbilar i olika glada och matta färger. Sträcker på mig och försöker se slutet av biltak men det går inte. Någon av männen bakom mig skriker något till någon annan längre fram. Han ser besvärad ut och svarar på ett sätt som bara kan betyda att han blev upprörd. Jag tittar nervöst på när mannen går från bil till bil och möts av huvuden som skakar. Till slut lyckas han ändå övertala en chaufför.

Chauffören i bilen som kör fram till mig är stor. Det är svårt att förstå hur han får plats i förarsätet. Jag får känslan av att han har monterat ihop bilen kring sig själv. Jag möter inte många som är längre än mig men när han på något vis kliver ur bilen ser jag att han med råge slår mina 192 cm. Tittar imponerat på när han slänger in min väska i baksätet på skåpbilen.

”Du vill till Patnem?”
”Stämmer bra. Hur lång tid?”
”Två timmar. Men varför vill du dit?” Mannen står med armarna vilandes på orange biltaket.
”Det verkar vara rätt strand att ta det lugnt på.”
”Jag vet inte. Det händer en del konstigheter där också. Men jag ska ta dig dit. Men jag vill ha 1000 rupees.”

Mannens storlek gör så att jag inte riktigt vill förhandla ner ett pris så jag säger bara ok, trött och ivrig på att komma iväg från kaoset. Jag hoppar in i baksätet och sätter på min mobil.

”2 timmar sa jag va?” Mannen ler och startar bilen. Ett illavarslande leende. Mina blick dröjer kvar på honom. En rysning kommer över mig, får huden på armarna att ställa sig upp trots den varma bilen. Min mobil hälsar mig välkommen och det får mig att titta ner på skärmen, bort från honom.

Vi åker iväg på en lugn och stor väg. Är äntligen bekväm och avslappnad. Fortfarande lite bakfull. Jag kollar täckningen på min Nokia. Och om jag har blivit tilldelad någon operatör. De finns där. Båda två. Funderar över min användningsplan, Jag har lovat mig själv ett minimalt användande. Med några få statusuppdateringar under resan ska jag få fram att det inte handlar om en livskris. Jag undrar när jag kan skriva första statusen, men kommer inte fram till något eftersom jag inte vet hur lång resan kommer bli. Bestämmer mig för att vänta några dagar till.

När jag tittar ut på vägen igen ser jag en stor svart ko med två stora horn.
”Holy Cow” viskar jag för mig själv och jublar i baksätet som börjar bli väldigt varmt. Snart kommer en större klunga kor som går och blockerar två av fyra filer på vägen. En väg jag inte skulle vilja kalla för motorväg men som jag tror fyller samma funktion. Jag skrattar och chauffören tittar bak på mig. Efter ett par väldigt jobbiga omkörningar skrattar jag inte längre. Den lugna vägen har nu fyllts av morgontrafik. Och morgonkorna är fler. Börjar också starkt misstänka att jag förmodligen utmanade den stora mannen framför ratten när jag frågade hur lång tid resan skulle ta. Efter alldeles för många omöjliga omkörningar och nära döda kor upplevelser känner jag mig mer levande än någonsin. När jag står på stranden, framför Arabiska Havet, vet jag att jag kommer att hitta meningen med den här resan. Eller att något kommer hitta mig.

Solen är på väg upp vid horisonten. Jag tittar ut över ett glödande hav, långt ut rör sig siluetter av fiskebåtar. Värmen sprider sig sakta i min reströtta kropp. Taxin har släppt av mig längst bort i södra delen av den kilometerlånga stranden. Sätter mig ner. Borrar ner rumpan i vit och mjuk sand. Det är knappt att det går men efter lite brottning med fötterna kommer mina vita och slitna Converse-skor av. Jag letar i ryggsäcken och längst ner hittar jag de svarta Reefsen. Favoriterna. Ett par som fullkomligt format sig efter mina fötter. Det är som att gå på moln tänker jag varje gång jag inviger dem för säsongen. Sitter kvar en stund och leker med händerna i sanden. Känner redan hur något förändras i mig.

En vän hade påmint mig om vikten att jämföra de olika boendena utmed stränderna, att inte välja första bästa sängplats. Jag har dock svårt att se att något kan vara bättre än den strandhydda jag precis står och tittar på. Papaya Cocohuts säger skylten på dörren och på väg upp till hyddan kunde jag räkna till ett tjugotal hyddor på stranden inom hotellområdet.

”Perfekt. Jag tar det. Hur länge kan jag stanna?” frågar jag mannen som presenterat sig som Charan och ägare.
”Den här är ledig ett par dagar till, men vill du stanna hos mig är jag säker på att jag kan ordna ett annat ställe åt dig senare.”
”Ok. Då börjar vi här.”
”Välkommen! Om du behöver någonting är det bara att komma till mig eller någon annan av oss här. Behöver du en scooter?”

Charan är tre huvuden kortare än mig. Men han är inte bara kort. Han är liten också. Nästan allt med honom är litet, tunt och sprött. Det är bara det burriga mörka håret som tar plats. Jag smygtittar avundsjukt på det. Kan nästan känna hur det var att ha en frisyr en gång i tiden. Charan står kvar med ett smittsamt leende, kanske för att han är glad, kanske för att visa upp vita, nästan perfekta tandrader.

”Tack. Kanske i morgon. Nu behöver jag frukost. Kan man få det så här tidigt?”
”Självklart min vän. Vi har en restaurang, gå runt de där hyddorna och sätt dig vid ett av borden bara”

Jag lämnar Charan med ett vänligt handslag och tar ett varv bland hyddorna som ligger huller om buller. Min ligger ytterst och längst bort från havet, även om det är korta avstånd. Mellan hyddorna och restaurangen är det stigar av stenplattor genom kraftig växtlighet. Jag snubblar på en av många decimeterkorta lampor som är nedstuckna i sanden lite här och var. Jag tänker på vad jag har läst om strandhyddorna. Hur de byggs upp av material från de många palmerna utmed stränderna, efter varje monsunperiod. Än så länge är det tyst. Ljudmattan omkring mig skapas av havets vågor och insekters spelande. Alla fönster och dörrar på de hyddor jag passerar har fördragna gardiner. Jag gissar att det är för tidigt för folk än. När jag kommer jag fram till restaurangen är den är också tom. Blir osäker på om det verkligen är öppen när jag sätter mig vid ett av de låga borden vars sittplatser är vända ut mot havet. Lutar bak huvudet och tar stöd mot ett palmträd. Solen som tidigare bara värmde upp mig börjar genast att bränna på min bleka hud. Blundar och njuter.

Somnar, och hinner sova i säker tre minuter innan en servitör, en ung pojke, väcker mig. Jag reser mig snabbt och backar från den unga pojken. Sätter upp armarna mot honom. Det tar en stund för mig att förstå vart jag är. Blicken fastnar på stora pråmar långt ut i havet och kor längre bort på stranden. Servitören som av någon anledning inte skräms av mitt bettende frågar om han ska komma tillbaka senare.

”Nej, vänta. Får jag se menyn.”

Menyn är på engelska, väljer snabbt ut en färskpressad apelsinjuice och en ostomelett. När servitören lämnat mig försöker jag minnas den korta drömmen. Något hade hunnit skrämma mig. Jag låg och vred mig i en hård säng. Det var mörkt, eller om jag hade förbundna ögon. Någon bevakade mig. De var flera i rummet. Jag tar några långa andetag och försöker dämpa pulsen igen. Lyssnar till kökets maskiner som får magen att börja knorra. Och från ett djuriskt gny precis bakom mig. Vrider mig om och rycker till när min näsa snuddar vid hundens blöta nos.

”Oj. Hej Scruffy.”

Hunden tittar på mig och flämtar med tungan hängandes över tänderna. Hundar har aldrig skrämt mig. Inte ens när de överraskar mig så där. Stirrar ut den tills den går och lägger sig bakom ett bord längre bort. Men släpper den ändå inte med blicken. Vad är det jag ser i hunden ögon? Det sägs att man reflekterar sina egna känslor i djurs ögon, men kan jag vara så kall? Den obehaglig känslan från drömmen förstärks av kontakten med hunden.

”En juice och en ostomelett.” Jag tittar upp mot samma pojke som tagit beställningen.
”Tack. Det var mitt ja.”
.
Hunden hinner lämna restaurangen innan jag börjar äta. Den ger sig av norrut på stranden och ger mig en till, lika kylig blick, innan den försvinner in buskagen.

Efter frukosten går jag tillbaka till mitt nya, om än mycket tillfälliga, hem. Det är en stor och rund strandhydda med tunna och inte det minsta täta väggar av palmvirke. Taket är av palmblad som ligger på ett ramverk av mer palmvirke. Taket är också format som en strut. I mitten av rummet hänger en stor fläkt som också är det första man ser när man öppnar dörren. Den snurrar redan i låg fart och vispar runt luften omkring mig. Under fläkten står en säng. Stor nog att svälja tre personer på ett bekvämt sätt. Sängen är omgiven av en stålställning som i sin tur är klädd i myggnät. Det hela ser ut som en stor men mycket mysig koja.

Jag börjar packa upp ryggsäcken. Sorterar in kläderna i en gammal trämöbel som står mot väggen mitt emot sängen. De slitna skorna slänger jag i en papperskorg där någon redan slängt tomma vattenflaskor. I bakre delen av hyddan hittar jag ett rum som ser litet ut men som ändå rymmer en toalett, handfat och en dusch. Över handfatet sitter en vackert inramad spegel. Den är inte större än en handflata men fungerar att spegla ansiktet i.

Efter att ha kontrollerat ansiktet går jag tillbaka och kryper in i kojan. Sängens dyna är tunn men för stunden väldigt bekväm. En gång i tiden kunde jag sova vart som helst och på vilket underlag som helst. Nu för tiden är det dock väldigt osäkert att ge sig ut i nya sovmiljöer. Ingen av de fyra kuddarna i sängen passar mig riktigt. Lägger huvudet direkt mot madrassen och somnar direkt.

Det tunna lakanet jag använder som täcke klibbar fast och lägger sig som en andra hud över mig. Munnen är torr och kroppen känns lätt febrig. Genom det täta myggnätet ser jag att rummets tre stora dubbelfönster fortfarande släpper in dagsljus. Med stort besvär välter jag mig ur kojan. Måste ha vatten. Med svarta tajta badbyxorna och en löst sittande gul t-shirt med färgglada blommor på ger jag mig av för att hitta någon eller något som kan sälja vatten på flaska till mig.

Tar mig bort från stranden. Snubblar fram genom det smala skogspartiet som separerar den långa strandremsan från en mindre bilväg. Jag följer vägen som går inåt land. När den svänger upp på en mer trafikerad och större väg börjar jag misstänka att jag gick åt fel håll. Jag trycker mig mot skogskanten men inser att jag är ett felsteg från döden och vänder. Går hela vägen tillbaka, fortsätter förbi min hydda och strax efter nästa krök ser jag den väl upplysta matbutiken. Eller det är snarare en matbarack. Plåtväggar och tak som knappt hänger samman. Under tak är golvytan fylld med kylar med vatten och Coca Cola. Jag tränger in mig mellan korgar fyllda till bredden med bra att ha saker för folk som är på resande fot. Väljer ut en stor vattenflaska. Fem liter kallt och säkert vatten. Tar något som ser ut som choklad också.

När jag lämnar kylarna har det blivit mörkt. På ingen tid alls. Jag inser att jag verkligen gick åt fel håll först för efter matbaracken kantas vägen av restauranger, hotell och utspridda hyddor.

”Hej lilla vän.”

En hund står där min väg blir sand. Trots att den knappt syns i mörkret framför mig så skrämmer den mig inte. Inte ens när den skäller tillbaka som svar.

”Fin du är. Mycket finare än din vän som jag träffade tidigare idag”

Måste stoppa mig själv från att klappa den. Stora ögon tittar nyfiket på mig när jag kliver förbi. De många strandkrabborna flyr för sina liv när jag lämnar avtryck efter mig på den blöta kvällssanden. Det sitter fortfarande kvar turister på stranden, endast svagt upplysta av restaurangernas fina och färgglada belysning. Vattnet har dragit sig tillbaka en bit och stranden är utdragen på bredden. På min väg hem hinner vattenflaskan bli tung. Kroppen hinner bli tung. Fötterna borrar ner sig i stranden mer och mer för varje steg och med några meter kvar till sängen är det som att jag vadar i knädjup gegga.

Vattnet i duschen hemma är mer eller mindre kallt. Vilket inte gör mig så mycket nu. Duschar av mig så mycket skit som möjligt. Efter det, med handduken kring midjan, betraktar jag mitt ansikte i den lilla badrumsspegeln. Skägget verkar växa snabbare här. Ser redan skäggig ut. Och kanske lite svedd också. Jag var verkligen inte mycket i solen idag men ändå så signalerar mitt rakade huvudet och den rynkiga pannan rött. I samma stund jag kliver ur badrummet är jag svettig igen. Torkar av mig med den blöta handduken och funderar över kläderna. Det är för få klädesplagg och för många dagar. För att uppnå den största fräshheten varje dag måste jag ha en plan. Nu var det dags att byta tröja i alla fall. Den gula var blöt av svett men luktade fortfarande bra. Jag hänger ut den min lilla altan. Det så där utomlandsmörkt ute nu. Eller utanför Stockholm mörkt. Jag letar fram min lilla ficklampa. Det är inte det att det inte finns belysning här omkring. Det är gott om belysning i olika former överallt. Det är bara det att lamporna här i Goa verkar anstränga sig för att inte sprida ljuset mer än till ytan precis under dem. Om ens det. På sin höjd skulle jag kalla allt för ledljus. Som mysfaktor är de oslagbara. Det kan jag ge dem. Passar på att ta en paus i den sköna stolen på verandan. Prövar ficklampan. Det kalla skenet från den nakna lågenergilampan ovanför min dörr stör ut den, Besviken på ännu en ficklampa. Hör att kvällens matgäster börja fylla borden borta vid min restaurang. Det är för svaga röster för att höra vilket språk som pratas. Eller om det är män eller kvinnor som pratar. Anstränger mig mer. Sluter ögonen. Riktar all fokusering till öronen. Hör andra ljud. Inte bara glas som skålar och porslin som ställs fram. Eller från baren som öppnat upp sina kranar. Det surrar från elkablar. Det sprakar från buskar och vattenledningar. En tung båtmotor från havet och en klen biltuta från den stora vägen långt upp bakom mig. Och från alla håll hör jag ett sorl av röster för svaga att ta del av. Det krafsas i mor marken. Klor som skrapar mot torr jord. Alldeles intill mig. Öppnar ögonen. Framför verandan är det något som definitivt krafsar i marken. Men jag ser bara det svarta intet mellan träd och buskar. Jag känner ändå att jag har fastnat i en duell av något slag. Hjärtat slutar slå. Kroppen stänger ner för att försöka förstå vad som händer. Jag höjer ficklampan men tvekar. Vill jag se vad det är som krafsar? Kommer något att skrämma mig? Då morrar mörkret åt mig. Jag vrider på ficklampans huvud men inget händer. Jag vrider och vrider och försöker förstå hur jag fick den att lysa alldeles nyligen. Hjärtat rusar iväg när jag panikar. Det som tidigare lät som krafsande låter mer som tunga tassar, många steg, som närmar sig. Jag har aldrig blivit rädd av mörkret innan, men nu har min hjärna kopplats bort och plötsligt befinner jag mig inomhus igen, med ryggen mot den tunna dörren

”Lugn nu, Det är säker bara en råtta. Du är inte rädd för råttor. Inte ens stora, och många.”

När rumpans högra skinka är helt bortdomnad och krampen i vänstervaden för stor vågar jag ställa mig upp igen. Jag prövar ficklampan igen, den tänds på en gång. Med ett litet vrid av huvudet medsols. Jag slår den mot benet. För att straffa den.

Bestämmer mig för att gå och äta. På stigen mellan hyddor och växtlighet, endast upplyst av nu tända marklamporna hinner jag förtränga vad det var som kan ha skrämt mig. Istället gör sig hungern påmind på riktigt.

Jag väljer bort några barer utmed stranden men stannar när jag hör UB40´s Red Red Wine från en restaurang med rätt mycket besökare. Tillräckligt nära min smak. Ingången tar mig förbi restaurangens kök som har full insyn. Två indiska män ser ut att vara stressade med att laga mat. Jag fortsätter bort mot matborden, förbi en centralt placerade bar som är helt nedsänkt i marken. Den ser också ut att vara välsorterad, en imponerande samling spritflaskor av olika slag står och visar upp sig på olika hyllplan under mig. Vid baren har jag utsikt över restaurangens bord, och bakom dem, stranden och havet. Hela restaurangen är färgsatt och upplyst av lampor med små och runda färgglada lampskärmar på.

Väljer ett bord för två som står ledigt och hinner knappt sätta mig innan någon frågar.
”Hej och välkommen. Ska du äta?” Servitören försöker ge mig en meny men jag stoppar honom. Jag vet redan vad jag ska ha och beställer en stor Kingfisher på flaska och en Palak Paneer. Den enda indiska rätten jag kan utantill. Älskar man ost så gör man. Och lägger man hemlagad ost i massa goda indiska kryddor så blir det gudomligt. I väntan på maten sätter sig ett par tillräckligt nära mitt bord för att jag ska kunna tjuvlyssna. Det låter som tyskar och de verkar upprörda. Om ändå något av de många åren jag pluggade tyska hade gett resultat tänker jag. Jag får in maten och slänger i mig den i takt med att hon fullkomligt tappar fattningen. Hennes man kan inte göra något annat än att försöka hålla om henne. Jag sveper ölen så fort jag kan. Tyskan kan inte sluta gråta och nu har mannen stämt in i snyftandet. Jag ser mig omkring, på de andra matgästerna. Visserligen ser de besvärade ut men ingen verkar vara på väg att göra något åt situationen. Servitören verkar mest besvärad och vet inte alls vilket håll han ska titta åt när jag ber om att få betala. När han hämtar notan frågar jag det tyska paret om det finns något jag kan göra men får bara tomma blickar till svars. Tomma blickar som jag inte kan släppa på väg hem.

Klen av feber och den långa resan. Marken gungar lite under mig. Tittar upp mot den fläkten vars långa och breda vingar sakta snurrar runt. Försöker hålla fast mig i allt som är någorlunda förankrat i golvet. Med de sista krafterna borstar jag tänderna i det köpta och ljumna vattnet. Kläderna klibbar och stretar emot när jag tar av dem. Släcker ner lamporna i rummet och kryper tillbaka in i kojan. Den hårda madrassen är inte längre skön och vibrerar av musiken från en fest någonstans i närheten.

Vaknar av att något händer. Eller att något precis hände. I rummet. På riktigt eller i min dröm. Jag ligger kvar med stora ögon och försöker repetera de sista bilderna på ögonhinnan. Men de ligger inte kvar. Det är fortfarande svart ute. Svart i rummet. Känslan av att jag vaknade på grund av något är stark. Visst var det något som lät? Något som inte borde ha låtit. Tar ett djupt andetag och håller den. Tystar kroppen. Försöker få alla sängens fjädrar att inte fjädra. Försöker lyssna på rummet. Då hör jag det igen. Ljudet av något som släpas över mitt golv. Ljud av små fötter som trippar. Eller något ännu värre. Jag förstår inte vad jag hör. Börjar bygga upp bilder i huvudet. Det har aldrig varit något fel på min fantasi. Tankarna skrämmer mig. Knivarna som slår in i min kropp. Som skär upp mig från insidan av låret och uppåt. Jag får fysiskt ont. Kan inte stänga av. Svetten svider i mina ögon. Är det inifrån eller utifrån? Tänker om och om igen att det bokstavligen talat är lövtunna väggar på hyddan. Att man kan stoppa fingret genom väggen på rätt många ställen, mellan springor. I överlappningar. Klart ljudet kommer utifrån. Rabblar mantrat för mig själv. Rör läpparna för att verkligen tro på det. Tänker på skatorna hemma som steppar på taket med sina långa klor, när vad det nu är som låter tar sig från någonstans i rummet och upp bredvid min säng. Det är jag säker på nu. Något är inne hos mig. Jag ser fortfarande inget. Det är bara mörkt. Jag sträcker mig under kudden efter ficklampan men den ligger inte där, den ligger i fickan på mina shorts. Något frustar. En tyst, tyst frustning. Tillräckligt hög för att höras. Och kännas. I nacken. Över ansiktet. Jag sätter mig upp i panik, förväntar mig att snudda vid något, att slå till någon. Lyckas ändå med att inte skrika. Precis bakom myggnätet. Jag hörde det. Och jag har inte hört det flytta på sig igen. Vad som känns som timmar går. Jag är frusen i en position. Vågar inte göra något annat än att vänta på att något annat ska göra något först. Jag sitter så tills kroppen ger upp. Jag måste vräka mig ur sängen och springa mot lysknappen. I mörkret kan jag inte vinna. Och i ljuset kanske något inte kan finnas. Så jag gör det lika plötslig som jag kom och tänka på det. Överraskar mig själv. Skriker ut min rädsla, skriker för att överleva och flyr ut genom nätet på andra sidan. Rör mig i blindo genom rummet. Får något efter mig. Men hör inte vart det tar vägen. Bara att det ökar tempot.
Hyddans ytterdörr gnisslar till och släpper in en svagt ljus från stjärnor och månen. I samma stund är jag framme vid lysknappen. Ett gult ljus exploderar i rummet. Jag skriker fortfarande, springer runt och tittar, men det är tomt. Och tyst. Tittar mot ytterdörren. Den står öppen, om än bara lite på glänt. Jag är helt säker på att jag såg något. En siluett. En skugga. Jag inser också att våra vägar måste ha mötts på golvet. Vi borde ha krockat. Vi borde absolut ha snuddat vid varandra. Slänger mig mot dörren så att den hårt går igen. Min hand skakar när jag låser den, igen.

Jag låter lampan vara tänd resten av natten. Försöker skratta åt det som hände. Åt mina dumma inbillningar. Det finns säkert mängder av sköna djur som beter sig på det här viset här i Goa. Vad vet jag om Indiska djurbeståndet. Nästa ingenting. Försöker lista alla djur jag kan i ett försök att somna om. Får djuren hoppa över staket byggda av palmer medan jag räknar dem. En ko, en gris, en get, en delfin, en elefant…

Jag har precis fått ner pulsen när en hund börjar skälla. På avstånd först. Skall som färgas av vatten, som om den står på andra sidan Arabiska Havet. Det börjar som ett vanligt, nästan vänligt skall, men övergår snart till ylningar. Ylningar som får andra hundar närmre mig sammanstråla. Ylningarna växer sig starkare och starkare, fyller mig med något jag aldrig känt innan. En känsla av ursprung. Ett minne av något rått, börjar fundera kring överlevnad. Överraskar mig själv för en andra gång den här natten. Ylandet fortsätter så länge mörkret är kvar. Ibland bryter arga skall in. Skall som får hela hyddan an skaka. Det låter som vrål från alla världens vargar på en och samma gång.

Jag flyter omkring på rygg en bra bit ut från stranden. Tittar upp mot en klar himmel och blundar. Låter frukosten sjunka ner.
Försöker att inte tänka på natten. Det kan har varit inbillning. Allt kan ha hänt i huvudet. Det vore inte första gången. Kroppen känns starkare nu. Febern är borta. Efter morgondoppet hittar jag Charan liggande på en madrass i receptionen. Han vaknar till när jag sparkat på hans fötter. Efter att ha skrattat åt varandra hyr jag en scooter.

Åker runt på måfå. Letar efter spännande platser. Tempel och marknader. Eller folktomma och fina stränder. Badar när jag kan. Äter lunch på ett ställe där de flesta matgästerna ser ut att vara lokalbor. Dricker vatten på flaska. Litervis. Suckar åt andra turister, och Indier, som kommer i full fart, klädda i som mest ett par flip-flops utöver något höftskynke. Efter för många av dem börjar jag se uppskrapade, uppfläkta kroppar på de stora motorcyklarna. Jag vinkar och skrattar elakt åt dem. Stannar och tittar på kor, från vita till svarta och hela skalan emellan. Önskar att vi kunde ha något heligt och offentligt djur hemma i stan. Det skulle få oss lugnare. Efter några timmar tröttnar rumpan på att skumpa runt så jag åker hem. Fördriver resten av dagen med att ligga på en filt som jag flyttar runt i jakt efter skuggan från palmer. Men inte direkt under dess kronor. Vill inte få skallen spräckt av fallande kokosnötter.

Framför mig umgås några tjejer i vattnet. Ljus i hyn och lite solbrända. Västerländskor. De står i en ring och passar en boll mellan sig. Bollen studsar iväg på vattnet när en tjej med uppsatta rastaflätor missar att fånga den. Det lockar fram ett kollektivt skratt i gruppen som precis hinner dö ut innan nästa tjej missar att fånga den. Det ser tråkigt ut. Men deras lättklädda kroppar får mig att fortsätta titta. I med att eftermiddagen går, byts turisterna ut mot lokalbefolkning. De har med sig fotbollar, cricketutrustning och massor av mat. Bestämmer mig, trots en uppenbar risk att dras med i någon aktivitet, för att hänga kvar.

Två ballonger lyfter upp i skyn. Två indiska barn tittar förundrat på när deras leksaker försvinner. Jag märker inte när hunden sätter sig alldeles intill mig, mot mitt ben. Jag känner igen den från restaurangen. Försöker säga det till den men den verkar vara fullt upptagen med att betrakta mig. Den jobbar med nosen mot mig. Det är en fin hund. Den rufsiga med korthåriga pälsen verkar ha adopterad sandstrandes ljusbruna och skiftande färg, De mörka och bruna ögon är stora och ser pigga ut. Det glädjer mig. Du luktar till och med bra säger jag och låter den lukta på min hand. Midjan är smal och jag ser antydan till ett par revben, men den ser inte svulten ut. Vi spenderar någon timme bredvid varandra på stranden. Hunden somnar till ibland, den verkar vara varm. Jag slumrar också till. Kämpar också mot värmen. När jag vaknar är solen och hunden borta. Lokalbefolkningen har ätit upp och spelat klart för stranden är tom nu. Min andra kväll i Goa spenderar jag i sängen med en bok. Fingrar nervöst på sidbladen, höjer blicken mot dörren ibland. Har svårt att slappna av. Att sänka skyddet.

Det fortsätter så hela veckan. Tempot är långsamt. Jag gör små utflykter med scootern. Lär mig min del av södra Goa. Läser böcker och badar bland snygga och vilsna yogaungdomar. Spanar hela tiden och nyfiket efter det tyska paret som grät hysterisk den där kvällen. Pratar med andra turister från hela världen men mest amerikaner och engelsmän. Vänjer mig vid alla hundar och kor. Försöker lära känna dem. Och de verkar vilja lära känna mig. Hundarna alltså. Sätter på mobilen för första gången. Inte ett enda meddelande. Visserligen vet alla mina vänner att jag är här. Men något sms från någon som saknar mig hade jag förväntat mig. Skriver en status på facebook om att jag gör framsteg. Och att det är varmt. Sover fortfarande dåligt. För mycket ljud. För stor känsla av att vara bevakad. Att kojan och myggnätet håller mig fängslad åt någon.

Jag börjar känna att jag har fått nog av Patnem. Behöver något nytt nu. Behöver vinna tillbaka sömntimmar. Äter en ny ost i en ny gryta till lunch. Sen kraschar jag i sängen. Försöker hålla sovkontot på plus. Och sömnen är lättare att fånga på dagen. Med takfläkten inställd på storm. Vaknar med en snorig näsa, väderbiten men också utvilad. Sveper en liter vatten på stående fot som start på uppladdningen inför festen i natt. Charan har varit på mig hela veckan och lovat Inhyrda musiker och grillning på stranden. Tänker att det kan bli en fin avslutning på min tid hos honom. Tar fram den oanvända skjortan, en av två skjortar jag har med mig. En vit, ganska tight och kortärmad skjorta med olikfärgade knappar. Den ser militärisk ut med två bröstfickor. Och visst är den lite uniformig. Den får mig att tro att jag kan stoppa en kula. I den lilla spegeln ser jag att mitt ansikte har blivit fint brunt nu. Och i och med det har tänderna blivit vitare. Ser nästan bra ut nu. Skägget är än så länge under kontroll. Försöker rätta till håret när ljudnivån höjs ett par steg från restaurangen. Det får mig att skynda lite. Någon måste komma först och det brukar var jag..

En stor Kingfisher senare, sittande på en hög stol vid baren, roar jag mig åt att tidsbestämma färgskalan på besökarna i baren. Från bleka och lakanvita, nästan genomskinliga familjer, till de solbrända och glimrande. Och sen så klart ett par rödsprängda som kan ha varit här i bara någon timme eller hela livet. Känner igen ett par ansikten som jag hejar på. Sen ser jag en tjej vid ett bord längre ned på stranden. Hon skrattar. Hela hennes sällskap på sex personer skrattar. De många och stora levande ljusen på det runda bordet de sitter runt fladdrar till och slänger mer ljus på henne. Hennes hår är långt och lockigt och för ett ögonblick ser hon ut att ha havets alla färger i det. Ett vitt och åtsittande linne med smala axelremmar framhäver hennes omvårdade kropp. Det ut som att hon precis kommit upp ur de stora vågorna som slår mot stranden i natt. Som om hennes kropp formats och färgsatts till en perfekt skapelse av sand och alger. Och hav. Kan inte sluta titta på henne. De andra i hennes sällskap ser ut att vara i samma ålder. Kanske vänner. Jag hoppas det. Timmarna flyger förbi. Alla uppträder som trevliga och fina turister. Jag pratar med Charan. Vi ger varandra high fives och önskar oss det bästa livet i framtiden. Han säger att han är säker på att jag har det framför mig. Jag håller hela tiden ett öga på tjejen från havet. Ibland tror jag att hon tittar på mig. Men hon tittar förmodligen bara in mot baren, efter någon annan. Det är något med hennes blick. Jag får känslan av att jag känner henne. Att jag borde veta hennes namn. Många öl senare, och många samtal om Indien och problemfyllda Europa tar jag långsamma steg tillbaka till den obekväma sängen. Jag vet alldeles säkert varför jag är här nu. På den här stranden, i den här tiden. Vet att det inte alls är sista natten jag sover i Patnem. Innan alkoholen tar ut mig helt ser jag hon från havet vinka till mig. Hon har tagit av sig den vita toppen och är beredd att älska mig. Jag säger att jag ska kalla henne för havets dotter från och med nu. Sen däckar jag.

Jag faller genom rymden. Hoppar från stjärna till stjärna och överallt trasslar jag in mig i hennes alggröna hår. Det slingrar sig runt mina ben och drar ner mig till jorden. Jag försöker hålla fast mig i den stora månen men hon är för stark. Jag släpas utmed snåriga fält, borrar ner fingrarna i den hårda jorden, men hon lyckas ändå dra in mig i skogen. Hon är naken och klöser sönder mina kläder tills vi rullar runt hud mot hud under palmer och genom taggiga buskar. Jag ser ögonen omkring oss. Djurögon i olika färger som följer efter oss på håll. Nyfikna betraktare som vill veta mer. Hör käftar och tänder slå ihop. Det flåsas och skälls runt omkring oss. Alla verkar otåliga och jag vill inget annat än att bara få komma in i henne. Att komma i henne. Havets dotter säger att hon har längtat så efter att få ta mig. Att hon kan ge mig det eviga paradiset. När hon lägger ner mig försiktigt i sängen torkar hon min svettiga panna. Viskar att allt kommer bli bra, innan hon försvinner ut bakom myggnätet igen.

Väcks av ljudet av fönsterluckor som slår. Det är ljust ute. Och uppenbarligen mycket vind. Tungan klibbar fast mot tänderna. Kroppen suktar efter salt och kall Coca Cola. Jag försöker räkna hur många öl och drinkar jag drack igår. Kommer bara fram till att det blev många. Häller köpvatten över ansiktet och skakar om huvudet. Har klarat mig från illamåendet i alla fall. Tittar på mig i spegeln. Granskar det brunbrända och pigga ansiktet. Hur är det möjligt. Inget spår av trötthet. Inget spår av kraftigt supande. Det är inte förrän jag ska klä på mig som jag upptäcker att min t-shirt är sönderriven. Det är inte förrän då drömmen från i natt börjar spelas upp. Sen tar det ett tag för mig att koppla att drömmen inte borde ha rivit sönder min tröja. Försöker minnas vad som verkligen kan ha hänt med den. Men det finns bara fragment av samtal och ansikten i minnet. Och tjejen, sittandes vid bordet med sina vänner.

Jag har släpat mig igenom en frukost av bär och frukt. Dricker kaffe direkt ur barens kanna. Blaskigt kaffe. Tre västerländska tjejer som jag har sett tidigare, amerikanskor har jag för mig, sitter tysta framför mig. Det krävs inget geni att förstå att dem inte är bakfulla. Ansiktena är randiga av färgade tårar. På alla tre. Nu sitter de tysta och gnuggar sina rödsprängda ögon. Den tredje tittar ut mot ingenting. Med en blick som inte klarar av att se mera.

”Ursäkta. Förlåt om jag lägger mig i. Men har det hänt något?”
Flickan med den frånvarande blicken svarar men är fortfarande lika frånvarande.
”Vår vän försvann i natt. Jag delar rum med henne och hon låg där i sin säng när jag somnade men när jag vaknade var hon borta.”

Jag tvekar när jag ska svara, allt är så självklart. Jag behöver inte fråga om de har letat efter henne. Jag behöver inte fråga om det är så att hon bara kan ha gett sig av på något eget äventyr. Innan jag kommer fram till något att säga fortsätter hon.

”Det var blod i hennes säng. Rätt mycket. Och polisen har varit här men allt de säger är att de skriver rapport på det. Att de har satt igång en utredning. Men ingen har förhört oss än. Jag har ringt ambassaden men de verkar inte heller vara så intresserade av att vår vän saknas. De skulle höra av sig senare om något hände.”
”Jag hoppas ni hittar henne snart. Och att hon är ok.” Är det bästa jag får fram innan jag ursäktar mig och går iväg till en skugga långt bort från frukostborden. Påminns så klart av det tyska paret från tidigare. Hör det här ihop. Jag är för trött för att fördjupa mig i konspirationer, låter tanken vandra ut till havs istället medan jag går till Charans kontor. Han är redan uppe och jag hejar glatt på honom, tackar för en lyckad kväll. Charan verkar vara på gott humör. Och inte det minsta bakfull, trots att han förmodligen drack mer än mig. Det kan vara så att han drack mest av alla. När jag frågor honom det så nekar han bara. Jag frågar om jag kan stanna några dagar till och Charan förklarar att min hydda egentligen är bokad men att han ska ordna upp det. För det är vad vänner gör. Finns där för varandra, för alltid.

”Jag förstår att du vill stanna min vän.” Charan lägger handen på min axel och kramar till.
”Ja. Det är fint här” försöker jag bortförklara.
”Och så är hon är” lägger han till.
”Vet du vart hon bor?”
”Ja, borta på Cuba Cocohuts, hon delar en stor hydda med sina vänner, de som var här igår.”

Jag säger inget mer. Bara tackar och ger mig av. Innan jag helt hinner avlägsna mig ropar han efter mig.
”Hon vill ha dig min vän, jag vet” sen ler han. Stora vita tandrader toppade med ännu större och vitare hörntänder bländar mig. Jag försöker le tillbaka men tänker bara på hur jag kunde ha missat hans hörntänder tidigare.

Den enda planen för dagen är att återhämta mig. Att dricka juice. Och att göra en plan för att få henne. Vilket, om jag nu ska tro på honom, inte behöver bli så svårt. Innan jag slår mig ner på stranden vid juicebaren går jag hem och sätter på mobilen igen. Fortfarande inget meddelande från någon. Men den här gången stör det mig inte. Loggar in på facebook;

Nu vet jag att det inte handlar om en livskris. Det är om något mycket större. Jag är på rätt spår.

Vilar bort resten av dagen med halva kroppen i havet och resten i skuggan. Försöker att inte tänka på något annat än att ta det lugnt men varje gång jag hör att någon går i närheten av mig måste jag försiktigt vända upp blicken. Om hon vill ha mig så pass mycket borde hon kanske försöka ta sig hit under dagen, tänker jag med en viss förhoppning om att inte behöva göra så mycket själv. För jag har alltid haft problem med den där första kontakten med tjejer. När steget väl är taget är jag på banan, men att säga hej till en tjej är något jag alltid måste kämpa med. Vid dagens slut har jag fortfarande inte sett henne. Men en massa andra nyanlända turister, alla med samma tåspret i sanden och förhöjda röster om paradiset i Goa. Det är redan många fler gäster utmed hela stranden än för en vecka sedan. Jag försöker minnas när högsäsongen börjar men kommer fram till att jag inte har någon aning om när den här. Jag upptäcker att jag också blir svartsjuk på varje ung och vältränad kille som går söderut på stranden, mot Cubahyddorna. Varför skulle hon vilja träffa mig när de här kropparna verkar finnas tillgängliga för henne. Bestämmer mig för att hitta en ny restaurang istället för att hetsa upp mig. Min guidebok säger att södra Indiens bästa vegetariska mat ska finnas inom räckhåll för scootern. Men den säger också att det ska vara svår att hitta dit. Går förbi hyddan och hämtar mobilen innan jag går igenom den stora portalen av växtlighet som avskiljer parkeringsplatsen från de första hyddorna. Både hjälmen och scootern är kvar där jag sista lämnade dem. Jag kan vara den enda som åker med hjälm här omkring. Men jag tänker att allt som behövs för att man ska störta ner i en lavin är att man får en liten, liten fluga i ögat. Därför för jag också ner hjälmens visir. Värmen blir nästan outhärdlig men försvinner så fort jag får upp fart.

Jag är vilsen efter tredje svängen. Prövar mig fram på små vägar, som blir stigar efter någon kilometer, så att jag måste vända. Väntar med att sätta på gps:en, vill inte ge upp så lätt, Turistkartan visar bara de större vägarna men ger mig en aning om vart jag är och vilket håll jag ska åt. Snart har jag asfalt under mig igen. Åker mot en flock apor som sitter utmed vägkanten. Slår av motor för att långsamt och tyst närma mig naturupplevelsen. Fiskar upp mobiltelefonen också, lyckas trycka igång kameran. Med några meter kvar till de första aporna förändras stämningen i luften. Naturupplevelsen gör sig hotfull. Jag förstår plötsligt att de ser mig som ett hot. När de större aporna börjar skrika med vidöppna käftar mot mig blir jag så rädd att jag tappar mobilen, Överväger om det går, om jag vågar, stanna och få tag på den men vassa köttkrokar till aptänderna hugger mot mig. Slår på motorn så fort jag bara kan och sätter av med full fart. När jag har den stora flocken på varsin sida om mig på vägen blir det enda jag ett par stora ögon tillhörande en av flockens ungar. Den sitter ytterst på höger sida och jag får en känsla av att den verkligen föraktar mig. Med hela sitt aphjärta så ser jag hur den önskar att min scooter kraschar och brinner upp. Att jag brinner upp.

När jag äntligen hittar fram till restaurangen har jag hunnit både smälta och analyserat aphändelsen och blivit hungrig på köpet. På väg in i det turkosa huset möter jag en större samling människor som är på väg ut. Försöker att kliva undan men hamnar istället mitt framför henne. Havets dotter. Blir helt stum. Försöker säga något men min mun bara gapar. När Charan uppenbarar sig bredvid henne tar jag det först som en räddning innan jag förstår att de är där tillsammans. Vilket gör det ännu svårare att komma på något att säga. Charan tar mig, vid det här laget, vant på axeln och menar att jag har bra restaurangsmak. Han tittar på mig. Med ett par nya ögon. Jag kan inte slita mig från hans blick. Det är något med dem som jag inte har sett innan. Har de växt? Pupillerna är större och mörkare. Blicken kallar på mig. Jag får till slut fram att det är min guideboks förtjänst att jag är här. Han tycker att jag har en bra guidebok. Och att han ska försöka slå boken någon dag. Att han ska ta med mig till något annat bra ställe. Han tycker att jag borde följa med hela gruppen nästa gång. Jag tittar på Sibelle.

”Jaha, ni är här allihopa, tillsammans?” frågar jag henne.
”Ja. Charan, varför bjöd du inte med honom för?” Hon knuffar honom i sidan.
”Nästa gång min vän. Nästa gång, när är mogen. Men den här gången kan jag bara säga, beställ specialiteten.” Han föser med sig Sibelle och två andra som fastnat bakom oss. Jag tittar långt efter gruppen när den försvinner runt hörnet. Det slår mig att jag inte såg några scootrar utanför, eller någon bil heller.

Även om maten kommer in snabbt, så har solen hunnit gå ner när jag ska bege mig hemåt. Jag ber lite att det ska finnas lampor utmed vägen, i alla fall utmed större delen av resan hem. Och att aporna har bestämt sig för att hoppa hem, vart de nu bor. Luften som strömmar genom min hjälm är kylig. Tårna blir stela redan innan jag har fått upp farten helt och hållet. För första gången sedan jag landade saknar jag skor. Till min stora glädje får jag väglampor nästan hela vägen. När jag svänger ner på vägen som går mot min strand ser jag dock att turen har tagit slut. Väglamporna är färre, och svagare. Scooterns svaga framlykta hjälper heller ingeting även om jag sänker farten. Vägen är gropigare också. På vissa ställen är asfalten helt bortskalad och har lämnat efter sig svåra uppstickande asfaltsremsor som försöker få mitt framhjul att skära iväg. Jag håller hårt i styret, beredd att parera hjulets minsta försökt att bryta sig loss åt ett annat håll. Ett kraftigt vrål får mig ändå tappar balansen. Scootern försvinner under mig och jag faller på sidan. Den låga farten gör att jag inte glider något men de många och stora stenarna gör att jag skrapar upp armbågen och låret på höger sida. Tar mig fort upp på fötter, beredd på att försvara mitt liv. Vrålet ligger kvar i luften, men inte lika högt. I växtligheten vid sidan av vägen ser jag ögon titta på mig. Tre par. Lågt ner framför mig. När vi ser varandra börjar de yla i stämmor. Något som får mig att slappna av. Det finns inget hotfullt i deras sång. Jag uppfattar det mer ett välkomnade. Ett vänligt välkommen hem vi har saknat dig. På det där glada viset mina hundvänner brukar tjata om. Jag rör mig ändå försiktigt när jag går fram till min scooter för att reser upp den. Ögonen höjer sig från marken lite och börjar röra sig utmed vägen, åt samma håll jag ska. De håller sig fortfarande kvar i växtligheten. Motorn startar utan protester och jag kör iväg försiktigt. Slänger en snabb blick bakom mig, för att se att inget rusar efter mig. När jag parkerar scootern vid hotellområdet vet jag redan att natten kommer bli jobbig. För många tankar och för mycket som har höjt min puls ikväll.

Jag har släckt lamporna och lagt mig i sängen. Ficklampan ligger under kudden. Är trött men har ändå svårt att få igen ögonen. Tänker på min mobil. Borde jag på något sätt hitta ett internetcafé och förklara situationen för de där hemma? Jag bestämmer mig för att sova på saken. De kan gott vänta några dagar till. De är trots allt väl medvetna om min strategi att inte vara online för mycket. Jag tänker på min sambo, ser hur hon har packat några kartonger med hennes saker och nu sitter hon i trapphuset och väntar på att någon av vännerna ska hämta upp det med bil. Inget händer inom mig. Jag hoppas hon mår bra. Så klart. Jag hoppas att hon kan gå vidare. Men jag blir inte ledsen över visionen. Försöker se något annat. Försöker se att hon står i köket och laga mat. Hur hon vinkar till mig och ler. Säger att allt kommer bli bra. Att min resa kommer få mig på rätt köl. Men jag köper det inte. Jag vinkar inte tillbaka. Och hon försvinner ner genom golvet. Någonstans där somnar jag.

Springer över ett fält. Jag är inte det minsta förvånad över att min tunga hänger långt och löst ut ur munnen. Eller att jag ser tassarna under mig. De rör sig fortare än vad min fötter någonsin har gjort. Tar långa hopp framåt. Jag springer efter människor. Nakna kroppar som jag inte kommer ifatt. Jag vet inte varför jag hugger mot dem. Sen ser jag havets dotter och Charan. De springer jämte mig. Nakna och lika snabba som jag. Jag tittar bak och ser min rumpa och en svans som står rakt ut bakåt. Jag försöker förstår varför jag har en svans, och varför Charan och Sibelle är nakna, när det är hon och jag som borde vara nakna.

Drömmen ger mig inga svar, istället väcks jag av ett tydligt krafsande mot golv. Eller mot jord. Tidigare nätter sitter kvar i mig så jag går från sovande till klarvaken på ett andetag. Krafsandet fortsätter. Försöker följa ljudet med mitt huvud men det slutar bara med att jag förbannar hyddan för att den låter ljud vara helt omöjliga att lokalisera. Försöker mig på olika schasljud utan att lyckas. Nyss tyckte jag att något gick på taket men det var förmodligen bara ljud som studsade konstigt för jag kan känna värmen av någons kropp alldeles bredvid sängen nu. Luften är annars sval tack vare den stora fläkten som sakta surrar över mig. Men från min högra sida pulserar varm luft mot mig. Jag trycker mig mot myggnätet på andra sidan sängen och letar fram ficklampan. Den här gången tvekar jag inte med att tända den. Ljuset slår mot nätet på andra sidan och en vit vägg bländar och skrämmer mig. Ljuset tränger inte igenom det täta myggnätet till en början, kontrasten är för stark för mina nyöppnade ögon. Jag börjar skrika att jag har en kniv i handen. Att jag inte är rädd för att använda den. Bakom den vita väggen börjar jag ana hur en mörk skugga resa på sig. Från golvet är det någon som ställer sig upp. Konturen blir skarpare nu. Jag ser ett långt och lockigt hår burra upp sig över mig och känner omedelbart igen det. Jag kan nästan ana tonerna av den gröna färgningen också. Jag vet inte vad jag ska tro. Min puls är fortsatt hög men kroppen slits mellan känslor av rädsla och upphetsning. Jag försöker få fram ett försiktigt hallå. Försöker hålla rösten normal. Frågar snällt hur hon kom in? Men hon svarar inte. Hon böjer sig framåt och lyfter upp nätet. Jag lyser på hennes fingrar som sticker fram. Fina, solbrända fingrar med grönt nagellack på vackra, långa och välformade naglar. Jag backar så mycket att jag är på väg att trilla av sängen, det spända myggnätet håller upp mig men börjar knaka i sömmarna. Handen med ficklampan darrar, lika kraftigt som min andning ökar. Jag kan inte säga något mer. Kan bara titta storögt när hennes händer sliter upp myggnätet, ett kort ögonblick blottas hennes nakna kropp, innan hon har hunnit slänga sig in i kojan mot mig.

Jag borde slänga mig mot henne, jag fantiserat om att få göra det, men istället försöker jag komma loss. Men hon har redan ett kraftig tag om mina ben och drar in mig igen. Jag har ingen chans att hålla emot och kraften i hennes behandling gör att ficklampan flyger ur min hand. Den roterar iväg och fyller rummet med ljuskaos i någon sekund. Samtidigt som jag landar på rygg under henne landar ficklampan på golvet och går sönder. Hon är på mig nu. Sitter gränsle över mig. Hon säger fortfarande ingenting men morrar. Biter med tänderna. Skrämmande saker att höra för vem som helst i mörker men jag vet att jag inte är hotad längre. Känner bara hennes lust. Och hon känner min nu. Hon sliter tag i mig. För in mig i henne. Jag gör mitt bästa med att följa hennes signaler men hon är utom kontroll. Hennes armar sträcker sig uppåt och sliter i stålställningen kring sängen, vid några tillfällen tror jag att hela sängen flyter fram över golvet. Snart börjar jag också morra. Jag vet inte om det är med flit eller inte. Känner bara lusten. Morrar att hon får ta mig precis som hon vill. I natt ska hon få det hon verkar ha längtat efter så länge.

Jag minns att vi började yla tillsammans. Tätt ihopslingrade ylade vi mot varandra, in i varandra och ut mot havet. Hon slickade min tunga och jag ylade som om jag aldrig hade gjort något annat. På håll hörde jag mina svar. Jag var välkomnad. Hennes vänner hade godkänt mig. Jag minns att jag slutligen såg hennes ögon i mörkret. Hur de lös upp, i ett grönt sken. Nu är allt stilla. Jag ligger kvar ett tag, rädd för att titta upp. Bilderna från natten ligger kvar så klart i huvudet. Kroppen känns sargad men helt utvilad för första gången på länge. Om jag kunde låsa ett ögonblick skulle jag låsa det nu. Det är frid i mig. Hennes närvaro ger mig alla svar jag har letat efter Vågar till slut öppna ögonen. Den vita väggen är borta. Myggnätet är helt nedrivet. Jag ligger ytterst på min kant av sängen och njuter av henne värme. För handen utmed lakanet mot den andra sidan. Kommer inte långt förrän handen fastnar i något kletigt. Det känns som lim. Kallt och fuktigt lim. Gammalt potatismos. Vrider huvudet åt sidan och med en syn faller allt. Hon ligger inte alls bredvid mig. Där hon borde ligga är det bara en röd sörja.

I några minuter ligger jag still. Helt stilla. Försöker greppa situationen. Försöker inbilla mig att allt är en dröm. Att inget av det som har hänt har hänt. Att jag ligger kvar i sängen hemma i Stockholm. När verkligheten kommer ifatt mig agerar jag snabbt och på en feg instinkt. Jag slänger ihop min packning i väskan. Föser ihop sängkläder, smyger ut och iväg till närmsta soptunna och slänger det där. Med lite tur är det någon som bränner upp allt i morgon bitti. Någon som av ren vana inte tittar särskilt noga på vad det är som eldas upp.

Väl tillbaka i hyddan stannar jag upp igen. Det slår mig att hennes kropp måste vara någonstans. Jag letar igenom rummet men den är inte där. Jag sätter mig ner och för händerna över ansiktet. Måste minnas vad som har hänt. Jag måste ha varit delaktig i det här. Jag drack inget igår, eller?

Jag flyr. Tar packningen och skyndar till Charan. Han är vaken men ser sliten ut. Jag försöker lugna ner mig. Frågar varför han ser så trött ut. Han klagar på för lite sömn, för många äventyr. Jag ljuger ihop en historia om att jag har blivit farbror igen, att det gick snabbare än beräknat. Att jag verkligen måste sticka hem på en gång. Jag ber honom ringa efter någon som kan köra mig till flygplatsen. Under tiden vi väntar på den personen tar han hand om betalningen. Tittar på kvittona och överaskas igen över att allt är gratis i det här landet. Jag tackar honom för hans gästvänlighet. Säger att jag hoppas att jag snart kan komma tillbaka. Han säger att jag snart kommer gå på hans stränder igen. Att vi kommer ses redan senare ikväll. Han ger mig ett stor och lång kram och jag försöker svara på det han sa precis.

”Jaha. Ok. Det känns inte så troligt att det blir så snart men det är fint att du kommer sakna mig så mycket.”

Charan tackar mig för att jag kom till hans strand. Han säger att jag har gjort något stort för honom, och för hans vänner. Jag förklarar att jag bara har försökt vara snäll, utan att riktigt förstå vad han menar i vanlig ordning.

Charans mobil ringer, det är personen som ska köra mig. Jag förstår vinken och ger mig av mot parkeringen innan Charan hinner avsluta samtalet. Skyndar mig iväg för att slippa undan ett mer utdraget farväl. Charan vinkar åt mig på håll. Jag vinkar tillbaka och tycker att han vinkning är lika svår att förstå som hans ord.

Jag ber den nya chauffören köra mig till flygplatsen så fort han kan. Precis när de orden har lämnat min mun förstår jag att jag precis har utmanat en taxichaufför igen, men jag orkar inte rätta mig. Den här gången har jag verkligen bråttom. Jag vill bara iväg från stranden. Innan någon börjar sakna henne. Innan någon börjar fråga runt. Vägen mot flygplatsen är full av trafik. Och kor. Jag är nära att bli trafikmos flera gånger om. Vid något tillfälle kör vi sida mot sida med en annan bil vars ägare tutar lite extra hårt i sin tuta för att vi ska svänga oss loss.

När det bara är någon mil kvar till flygplatsen ser jag hunden vid sidan av vägen. Den följer vår bil med blicken och börjar skälla mot oss. När vi är förbi den springer den efter. Jag ser inte hur många men andra hundar gör den sällskap. Alla ylar mot mig. Taxichauffören tittar förundrat i backspegeln. Säger något om hundarna men hans engelska är för svår och jag hör inte. Istället känner jag hur min kropp börjar rycka. Lite svagt. Den vill av. Den börjar dregla. Det rinner saliv ner på tröjan. Försöker hålla tillbaka men något suktar mig så fruktansvärt. Vänder mig bakåt igen och nu är det en stor flock hundar som är efter oss. Trängseln på vägen gör att det inte går snabbt för bilen. Längre fram ser jag en avfart och utan att hinna överväga saken ber jag mannen att svänga av. Han protesterar inte och byter tre filer i en rörelse, utan att kolla in några speglar och ylandet bakom mig blandas upp med tutor från lastbilar. Efter avfarten ber jag honom stanna vid en parkering som tillhör en liten bensinstation. En kö av scootrar ringlar sig fram till den enda bensinpumpen där tre personer fyller på åt kunderna och tar betalt.

Hasar mig ur bilen med ryggsäcken i famnen. Vet inte hur mycket pengar jag slänger till mannen i framsätet innan jag skriker att han måste skynda sig iväg. Mannen som säkert just fått något som liknar en månadslön av mig tror knappt sina ögon men lyder och sticker iväg.

Jag står kvar och har vänt mig mot nerfartens betongväggar och pelare. Det tar inte lång tid innan jag ser dem. Sibelle kommer först, tätt efter kommer Charan. De ler. Och håller ut armarna mot mig. Bakom ett gäng okända och kända ansikten. Jag vinkar tillbaka och känner för första gången mig riktigt hemma.