Jag känner med tungan att tanden är lös. Tar försiktigt tag om tanden med tummen och pekfingret för att känna efter. Hela tanden lossnar. Jag drar ut den ur munnen, den har suttit djupt. Får blodsmak i munnen. Håller den vita, hårda biten i handflatan och känner en hålighet i munnen. Tar jag ett djupt andetag i den frostiga luften är det som en isande öppning rakt in i mitt huvud. Känner plötsligt att alla tänderna i munnen verkar vara lösa. Drar sakta ut dem, en efter en, tills munnen bara är ett stort, gapande hål.
[Läs mer…] om Tandlossning
skräck
Kroppskontakt
På 1990-talet hade mycket ny skräcklitteratur den mänskliga kroppen och jaget i fokus. Skräcken låg inombords, i oss själva eller människorna runt omkring oss. Jag vet inte om skräckförfattare just börjat läsa Sartre (”l’enfer, c’est les autres”), eller om det bara var en motreaktion mot allt större och mer komplexa artificiella mytologier och spektakulära monster. Men det var i alla fall väldigt vanligt med förstapersonsskildringar av krypande sjukdomar (mentala och fysiska) som erövrade berättaren, och ett frosseri i kroppens groteskerier. ”Exquisite Corpse”, någon?
Den typen av skräck har kanske blivit lite mindre prominent idag, men för mig lever den väldigt starkt. När jag skriver petar jag gärna på den där känslan av att bli förrådd av sin kropp eller sitt sinne; det där man litar allra mest implicit på. När det jag trodde var jag inte längre agerar som det brukar, vad jag kan jag då lita på? Är mina tankar mina? Automaton är väl det tydligaste exemplet av de noveller jag läst in här.
[Läs mer…] om Kroppskontakt
Gubben med hunden
Jag har ofta förundrats över dessa hundmänniskor som går där vid vägen i ur
och skur med sina ”bästa vänner” och plockar upp deras bajs i små påsar.
Vad är det som driver dem, hur kul kan det vara?
Sedan ett antal veckor sedan kan jag ställa mig till skaran hundmänniskor.
Nu står jag där vid vägkanten med en lila bajspåse och regnet faller över
mig och min hund. Jag kan se de medlidsamma blickarna i bilisterna
som kör förbi. Jag kan se hur de tänker att nu står han där igen Gubben med
hunden, stackarn. Men är det verkligen synd om Gubben med hunden. Efter
att i åratal suttit framför en dator på jobbet och framför en tv när jag
kommit hem är det faktiskt riktigt skönt att stå med lila bajspåse i regnet.
Jag har fått en ny identitet. Jag tillhör nu en av de där karaktärerna som ofta
inleder deckarserierna på tv då Gubben med hunden går i skogen och hunden
sniffar upp ett lik som legat i gömd i någon buske.
[Läs mer…] om Gubben med hunden
