• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Fruktan

Podcast noveller inom sf, fantasy och skräck

  • Om författarkollektivet Fruktan
    • Författare
      • Om Andreas Rosell
      • Om Boel Bermann
      • Om Christian Enberg
      • Om Eira A. Ekre
      • Om Erik Odeldahl
      • Om Fredrik Stennek
      • Om Jörgen Gavelin
      • Om Malin Gunnesson
      • Om Martin Gunnesson
      • Om Patrick Ogenstad
      • Om Markus Sköld
    • Podcast för nybörjare
    • Kontakta Oss
  • Blogg
  • Samlade Verk
    • Zonen vi ärvde
      • Köp Zonen vi ärvde
    • Stockholms undergång
      • Recensioner
      • Köp Stockholms undergång
    • Mörk Framtid
    • Sommarskuggor
    • Det som växer
    • Köttmarknad
    • Ljudnoveller
    • Noveller
  • Press
    • Pressbilder
    • Bokomslag

Av Boel Bermann

Smog

IMG_1367

Smog är resultatet av en kort skrivövning av Boel Bermann.

Ser staden breda ut sig nedanför skrapans fönster. En siluett av olikfärgade ljus och farkoster i rörelse som en stjärnhimmel i kaos. Det är inte ett svart mörker, det är den vanliga gråsvarta dimman av smog som täcker himlen. Skrapan är inte tillräckligt hög för att passera gränsen, dimman sveper runt glasen som älvdans på hög höjd, trycker sig mot byggnaden och letar efter springor för att ta sig in. Jag föredrar natten framför dagen. I dagsljus syns smogen mer, den filtrerar solljuset som vi törstar efter och förvandlar allt till grå och urblekt socialrealism. Inte ens på de molnfria dagarna går det att se solen längre, mer än en ljus cirkel som avtecknar sig bakom den gråa himlen. Så långt har det gått. Världen är täckt av en grå smutshinna och vi har vant oss.

Jag kan inte längre minnas hur det var att se en blå himmel. Ibland tänker jag på det faktum att alla vi människor också är täckta. Att vi är ingrodda av smutsen utan att ens reflektera över det för det mesta. Vi är blekare nu än vi var när vi växte upp. Jag leker med tanken på att alla tidigare generationer var enormt mycket färgstarkare, att de faktiskt såg ut som de gamla, handkolorerade fotografierna med färger som skär i ögonen. Vi blir gråare som en del av vår överlevnadsprocess, det är en naturlig del av vår utveckling. Vi anpassar oss, maskerar oss själva för att smälta in i vår omgivning. Vi gör oss själva osynliga som kameleonter, lär våra gener kamouflage för att rovdjuren inte ska finna oss. Men rovdjuren är ibland oss, faran är lika maskerad. Som dis och skuggor rör vi oss i våra städer. Gråheten har trängt in i kropparna och förändrat generna, har gett oss hud som svagt reflekterar den farliga UV-strålningen från hålet i ozonlagret och isolerar från temperaturskillnader. Vi ökar våra överlevnadschanser för varje dag. Genom att vistas utomhus härdar vi oss själva. Men forskarna vet att förändringen är större än vi tror, de upptäcker dagligen nya konsekvenser av smogen och strålningen. Ingen vet i hur stor omfattning vi förändras. Än har vi mest sett positiva sidor, bortsett från ökad hudcancer och grå starr som täcker så många människors ögon. Jag pressar ansiktet mot glaset och ser ut över den mörka världen. Jag kan fortfarande se, men inte minnas. Minnet är så bräckligt. Vi tror att vi kan minnas hur saker var, men så snart en uppdatering sker raderas det som varit. Vi har kopior kvar som backup, men de sjunker undan i arkiven som om en hinna av gråhet fördunklar det förflutna. Jag kan inte minnas hur staden var när den bestod av klara färger och starka ljud. Allt är dämpat. Även om jag blundar och försöker föreställa mig min barndom är det blekt och utom räckhåll. Men det här så stort, det handlar om världen. Hur kan jag inte minnas? Smogen sprider sig, successivt håller vi på att täcka alla landområden med dimma. En storstad i taget, ett land i taget. Jag föreställer mig hur världen utifrån förvandlas till terra incognita, ett oskrivet grått blad sett från rymden och hur vi vandrar i den timman som bleka gestalter i en vit värld. Osynliga. Bara vi själva vet att vi existerar och att det finns människor omkring oss. Vi kommer kunna se svallvågorna i dimman av de andras rörelser.

 

Taggad som: apokalyps, framtid, Fruktan, science fiction, scifi, skräck

Primärt sidofält

Arkiv

  • augusti 2022
  • juni 2022
  • maj 2021
  • april 2021
  • mars 2021
  • februari 2021
  • januari 2021
  • december 2020
  • november 2020
  • december 2019
  • november 2019
  • oktober 2019
  • september 2019
  • augusti 2019
  • juli 2019
  • juni 2019
  • maj 2019
  • januari 2019
  • december 2018
  • november 2018
  • oktober 2018
  • september 2018
  • augusti 2018
  • juli 2018
  • maj 2018
  • december 2017
  • oktober 2017
  • september 2017
  • augusti 2017
  • maj 2017
  • mars 2017
  • februari 2017
  • december 2016
  • november 2016
  • oktober 2016
  • juli 2016
  • juni 2016
  • maj 2016
  • april 2016
  • mars 2016
  • februari 2016
  • januari 2016
  • december 2015
  • november 2015
  • oktober 2015
  • augusti 2015
  • juli 2015
  • juni 2015
  • maj 2015
  • april 2015
  • mars 2015
  • februari 2015
  • november 2014
  • oktober 2014
  • september 2014
  • augusti 2014
  • juli 2014
  • juni 2014
  • maj 2014
  • april 2014
  • mars 2014
  • februari 2014
  • januari 2014
  • december 2013
  • november 2013
  • oktober 2013
  • september 2013
  • augusti 2013
  • juli 2013
  • juni 2013
  • maj 2013
  • april 2013
  • mars 2013
  • januari 2013
  • december 2012
  • november 2012
  • oktober 2012
  • september 2012
  • augusti 2012
  • juli 2012
  • juni 2012
  • maj 2012
  • april 2012
  • mars 2012
  • februari 2012
  • januari 2012
  • december 2011
  • november 2011
  • oktober 2011
  • september 2011
  • augusti 2011
  • juli 2011
  • juni 2011

Footer

Följ Oss

  • Facebook
  • RSS
  • Twitter

Prenumerera på Fruktan


Prenumerera på Podcast

Copyright © 2023 Fruktan