Jag tror egentligen inte att hon är besatt, men hur kan jag veta?
Det började för några veckor sedan, när snöovädret kom. Bussar, tåg och Stockholm slutade fungera. Det tog flera timmar att ta sig hem från jobbet. Plötsligt hände det som jag alltid drömde om som barn, mina barn fick uppleva det som jag aldrig fick. Skolan stängde dagen efter i och med att det var så mycket snö. Så istället för mer jobb så blev det vab på torsdag. Det föll sig så att jag skulle vara hemma med barnen samtidigt som vi hade städning hemma. Det gick inte så bra som jag hade tänkt mig. När tvillingarna såg städerskan så blev de helt hysteriska. Inte bara en gång heller, varje gång hon gick förbi så blev de helt ifrån sig. Tårarna sprutade. Lugnt och sansat försöker jag förklara för dem att det inte är någon fara. Det konstigaste var att båda reagerade precis likadant. Som vuxen försöker man vifta bort det som något barnen fick för sig just den dagen, det blir säkert bättre nästa gång. De kanske är trötta, eller hungriga. Kanske både och? Tänk istället nu att du ser det här spela upp sig på en bioduk. Strax innan de små blir så rädda så förändras bakgrundsmusiken. Den blir illavarslande. Du kanske skulle tänka att jag var den största idioten som fanns, som bara kunde ignorera hotet och vifta bort det. Du kanske skulle tycka att jag var ännu mer korkad om du visste att filmen handlade om ett hemsökt hus.
Men vad ska jag tro? Tänk om jag inte tror på onda andar eller monster i skogen, hur borde jag reagera? Ofta när jag sett skräckfilmer så hör man någon annan muttra, ibland irriterat; hur kan hon vara så jävla korkad? Tänk er en stuga ute i skogen, några ungdomar är där och festar och en snygg tjej får för sig att gå ut och röka. Själv. Medan alla de andra är inne, med hög musik, så står hon där ute i mörkret ensam. Redan här börjar det bli dumdristigt, men sedan hör hon något ljud från garaget. Hon ser lite lätt förvånad ut, hon har druckit så hon kan inte vara säker, det lät som att det var något där. ”Hallå, är det någon där?” Blondinen går lite närmare, det är fortfarande något ljud. Det kan vara en gren som skrapar mot en dörr, det kan vara en yxmördare. ”Sluta, det är inte roligt. Kom fram nu!” Det konstiga är att hon fortsätter att gå, tillslut är hon inne i garaget. Hon hör inga ljud längre, istället ser hon något inne i garaget. Längst in förstås. Det är något som ligger på arbetsbänken, det ser inte ut som att någon varit inne i garaget på många år. Men just runt bänken är det rent. Hon tycks ha glömt ljudet hon hörde tidigare och undersöker föremålen på bänken närmare. Hon ser honom inte, det är bara vi i publiken som ser mannen som nu står bakom henne. Ungdomarna inne på festen hör inte hennes skrik. Hur kunde hon vara så förbannat dum? Gå ut i ett garage helt själv? Det såg dessutom gammalt ut.
Fast egentligen, vad var det hon gjorde fel? Brukar sånt vara farligt? Några kvällar sen så skulle jag ta mig ut till vårt uteförråd för att hämta ved. Jag fick vada genom snön för att komma dit. Dörren knarrade en del när jag öppnade den. Det är bråte överallt i det trånga utrymmet, jag kliver försiktigt framåt närmare vedstaplarna. Korgen ställer jag framför mig och böjer mig för att nå veden och lägga några kubbar i korgen. Det blåser kallt ute och jag hör hur dörren håller på att stängas. Det sjuka är att jag inte var rädd, kände mig inte som en daredevil, jag kände mig inte ens korkad i efterhand. Skulle det ha varit en film kanske jag hade lekt med döden.
Det kanske rent av är lättare att känna att folk är vansinniga när jag sitter i tv-soffan med all information. Egentligen kanske karaktärerna i skräckfilmer inte är så stendumma? Eller så är kanske min städerska verkligen är besatt och jag borde vara väldigt väldigt rädd.
