Krubb är resultatet av en skrivövning av Boel Bermann.
Jag känner vibrationerna i känselhåren. De närmat sig. De är många. Klättar upp till övervåningen längst den lodräta väggen och ser ut genom fönstret. De borde inte kunna hitta mig här. Den söndertrasade trappan kommer hindra dem. Det är så jag överlever. Tar mig upp till platser dit få kan nå. Luften fylls av skakningar. Hör dem, gutturala mörka röster. Kan inte se något mer än skepnader. Det sticker fränt i min näsa av deras odörer, lockande och motbjudande samtidigt. Genom kaoset av lukterna uppfattar jag något jag inte känt på länge. Lukten av en hane, en som är som jag eller snarlik. Det finns få som jag. Den gamle sa åt mig att aldrig tänka så. Den gamle betonade alltid att vi alla är människor. Förbättrade människor. Att vi är alla lika och samma, oavsett vad vi fått för gåvor. Jag undrar om den gamle lever än. Hade inte många dagar kvar när jag lämnade arken. Kunde känna det på hans lukt. Hans kropp stank av rötan.
Plötsligt ser jag nattens mörker brytas i vilda och arga färger. En våg av hetta rusar genom luften. Från de där utanför. Kan inte se dem, men jag kan uppfatta deras rörelser. De rör sig som om de är orädda. Rör sig som att de äger hela världen. Gömmer sig inte. Det borde de göra. Men de är många. Även många kan vara i fara. Det är en otämjd värld där ute.
Jag är inte rädd för dem. Men jag vill inte hittas. Elden kan ta mig, men den verkar vara bunden till deras farkost utanför. Den kan inte ta mig här. Inne i det som finns kvar av huset klan de använda de vanliga vapnen. Vassa objekt, spikbrädor, knivar. Saknar det som kan ta sig igenom min hud.
Vädrar igen. Letar efter förändring. Så hörs ett skärande ljud. Deras röster kommer närmare. Måste ha en stege. Jag kommer inte vara ensam länge till. De är på väg upp. Vädrar för att urskilja hur många de är, men kan inte urskilja det. Luktar smuts, svett och piss. Otvättade kroppar är svåra att urskilja, de blir en massa. Jag studerar hela rummet samtidigt, tar in alla potentiella flyktvägar med en enda blick. Kastar mig ut genom fönsteröppningen mot baksidan och rör mig snabbt längst väggen, rör mig neråt rakt ner i skuggorna. För många. För nära. Borde varit mer försiktig. Måste röra mig hem till arken igen.
Men när jag är nere är lukten av den som är som jag starkare. Hanen. Kan knappt motstå den. Vill röra mig mot den. Berusande. Frestande. Parningsinstinkten tar nästan över, måste tvinga mig att inte gå dit. Den och hungern. Lukten av krubbet. De har inte hört mig, mina rörelser är näst intill ljudlösa. Rör mig i skuggorna, försiktigt, mot lukten av hanen och krubbet.
Känner en våg av en annan lukt, alldeles för nära. Ser rörelsen välla över mig i utkanten av mitt synfält. Försöker kasta mig iväg uppför husväggen igen. Men det andra är för snabbt. Hinner inte undan. Rörelser överallt. En omslutande, pulserande varm massa av individuella, hala kroppar som tillsammans bildar vilddjuret. Känner hur de trevar, en svärm av öppna munnar på jakt efter färskt kött. Jag skriker inte. Kämpar för att ta mig loss. Krälar, suger. Miljoner predatorer som täcker min pansarhud med sitt avsöndrande sekret för att kunna omvandla mig till föda. De valde ett svårt offer i natt, men de fortsätter kämpa. Kan inte ta sig igenom thorax, men jag känner hur några luckas tränga in i mina ledveck. Men min mun är täckt, börjar försvagas av syrebristen. Som att drunkna i levande röta. Munnen fylls av deras trögflytande slem. Kommer inte klara det här länge till.
Men så lättar deras grepp. Som att de inväntar något. Mitt huvud kommer över ytan på masksvärmen. Mina ögon uppfattar en rörelse vid hörnet av den trasiga byggnaden. Konturerna av en stor gestalt. Värmevåg, salt fukt och en suck av lättnad. Innan de kastar sig över honom och lämnar mig. Bjuder på öppen hud att suga sig igenom, enklare krubb att ta än mitt förhårdade hudskelett.
Jag ligger på marken och flämtar. Hade tur. Kravlar mig upp, kan inte stanna. Snart kommer alla de med mörka röster. Hans skrik studsar mellan de vittrade betonggrunderna och jag hör ljudet av rörelser från de andra. Ljud av projektilvapen som värker i huvudet. Marken börjar mullra och natten lyses upp. Eld kastas ut, bränner mina ljuskänsliga ögon. Flammorna får masksvärmen att kvida, hör hur deras skinn spricker och deras kroppar koka. Får behärska mig för att inte gå dit, lukten av tillagat krubb är frestande. Men kommer inte komma åt det. Lukten av deras grillade kroppar ökar min salivproduktion.
Det finns mer krubb nära. Alla de andra är sysselsatta vid elden. Kan inte finnas många kvar vid de andra fordonen. Kanske kan jag komma åt något där nu. Rör mig i motsatt riktning runt byggnaden mot hanen. Mot krubbet.
