Jag har alltid varit besatt av rymden. Är egentligen inte säker på om det är på grund av alla böcker jag läst som har med rymden att göra, eller som jag letat efter rymd-relaterade böcker med mitt intresse i åtanke. Mörk materia, svarta hål, stjärnhimlen, nya planeter… det första jag gjorde när jag nu i veckan fick adoptera en iPhone var att leta upp alla rymd-relaterade appar jag kunde finna. Jag kan nu kolla hur solen mår, navigera efter stjärnorna samt kolla läget med Norrskenet i Kiruna.
Just nu när jag fastnat i Star Trek TOS är jag mer rymdig än någonsin. Efter att ha blivit introducerad för idéen tycker jag nu att det smartaste man någonsin kan göra är att skriva ”The Final Frontier” på mellanslags-tangenten. Men den här bloggposten handlar inte om rymden på det sättet… den handlar om xenomorpher; de läskigaste varelserna som vi någonsin kommit i kontakt med. Ja, kontakt. Tror ni mig inte? Det här blogginlägget återberättar i så fall historian om hur jag kom i närkontakt med en xenomorph och de hemska konsekvenserna…
Jag var tolv, tror jag, men mitt minne är en väldigt störig entitet som gillar att inreda mitt huvud på nytt varje morgon. Detta gör det en aning svårt att hitta saker ibland (såsom minnen, människors namn och datum). Alien gick på TV. Vi såg den, de vuxna i familjen och jag. Och den var så otroligt bra, och så otroligt, otroligt läskig. Efteråt såg jag xenomorpher överallt, i varenda skugga. Spejade alltid och försökte bedöma eventuella xenomorph risker i varje nytt rum, på varje ny plats.
Men allt detta kombinerades med att vi dagen efter åkte till Barcelona. Vi hyrde en lägenhet av två engelska damer – den var väldigt fin och modern och låg precis ovanför en högljudd bar och i samma kvarter som red light. Dock var det toaletten som blev min stora skräck. Det var väldigt högt i tak, och högt i tak betydde en definitiv xenomorph risk. Resten av lägenheten var väldigt öppen så i de andra rummen var det inte lika skrämmande, men toaletten…
Liten yta och högt, högt i tak. Perfekt plats för en xenomorph att ligga i bakhåll. Varje gång jag gick in i det där hemska utrymmet gick jag in med ryggen tryckt mot väggen och ögonen upp i taket. Rummet hade inga fönster, så det var becksvart när man klev in. Därefter följde trevandet med darrig hand i jakt på en ljusknapp, en ljusknapp som var alldeles för svår att finna och handen som darrar ändå mer i desperation för ljus. GE MIG LJUS FÖR FAN. Och sedan, äntligen. Ett klick, och lättnaden sprider sig, för att sedan ersättas av ren skräck. XENOMORPH! PÅ RIKTIGT!
Ni vet hur vissa uttryck används om och om igen i böcker? ”Hennes sorg var för stor för tårar”, ”ett ljudlöst skrik”…
Ja, ett ljudlöst skrik är nog bästa sättet att beskriva min reaktion. Eller kanske snarare ett pip (eftersom all riktig röststyrka flytt tillsammans med förstånd och förmågan att förflytta sig); ett ångestladdat pip vid åsynen av den förskräckliga, gigantiska varelse som hopkrupen väntade på sitt nästa offer. Jag står där, pressad mot väggen, förstenad, och stirrar på det svarta monstret.
Massiv, taggig; hänger på en kedja i taket precis som jag visste att den skulle göra. Jag visste det. Att ha högt i tak är att bjuda in monsterna, nej, tacka vet jag Fylke.
Jag stirrar, stirrar, stirrar… och sakta går det upp för mig: det är ingen xenomorph. Det är en taklampa. En sån där enorm kristallkrona helt gjord i svart plast. Den hänger på en riktig kätting och tar upp en väldigt stor del av den där förträffliga ”högt-i-tak” grejen. Jag försöker pusta ut, men kan inte riktigt. Andan var fortfarande i halsen och min tankeförmåga hade gömt sig någonstans under handfatet. Men tillslut släppte chocken sitt grepp och jag vågade ta mig in i det förskräckliga rummet och borsta tänderna, dock inte utan att ideligen snegla upp på besten i taket.
Något väldigt irriterande inträffade därefter; som jag nämnde i början av blogginlägget är mitt minne en aning förrädiskt. Så till den milda grad att det vägrar funka den där första timmen på morgonen. Följaktligen såg min morgonrutin ut såhär den där veckan i Barcelona:
- Vakna.
- Komma ihåg, i ett halvsovande tillstånd, hur xenomorpher är ett väldigt hemskt och verkligt hot.
- I paranoit tillstånd börja ta mig mot toaletten. Håller ögonen öppna för xenomorpher; de kan gömma sig VAR-SOM-HELST.
- Anländer vid toan, öppnar dörren på glänt, och… där…
- SKRÄCKPANIKDÖDSÅNGEST.
- Inser än en gång att det är en taklampa.
De där morgnarna var några av de hemskaste i mitt liv.
Det här var ett tag sedan, och nuförtiden kan jag uppskatta Alien-liknande föremål. Såsom den här fantastiska Alien/Predator motorcykeln:
Dock måste jag vara beredd på det. Om den här, utan förvarning, skulle komma susande mot mig på gatan senare idag kan jag inte hållas till svars för min reaktion.
Men även om det var länge sedan, och även om den där första skräcken efter Alien har ebbat ut har jag aldrig kommit över det helt. Trots att jag idag (oftast) med lätthet kan skilja kristallkronor från xenomorpher så kan jag inte låta bli att snegla mot taket några extra gånger. Särskilt om jag befinner mig i samma rum som dem en längre tid.
Det löjligaste är att jag tenderar att göra detta även om kristallkronor inte ens är i närheten. Det är bättre att kolla en gång för mycket än en gång för lite. För man vet aldrig…
