Jag fick en utmaning för två månader sen. Det var inte menat som en utmaning. Men det var så jag tog det. I förbigående fick jag kommentaren: ”Du skriver alltid så mörkt. Varför kan du inte skriva något gulligt?” För mig framstod det som ren skräck. Jag? Skriva gulligt? Men så tänkte jag att man ska ju utmana sitt skrivande. Och så började jag skriva på något gulligt och mysigt och naivt och alldeles underbart.
Och nu kan jag inte sluta. Det är fruktansvärt irriterande. Jag känner att jag måste skriva klart mitt gulliga manus. Plötsligt bryr jag mig om alla mina karaktärer. Sitter och fnissar när jag skriver om alla strapatser de råkar ut för. De blir kära, matförgiftade och bakfulla. Strular, bråkar och ger sig ut på äventyr. Jag har ingen som helst kontroll över dem. Försöker skriva en kärleksförklaring och plötsligt handlade hela texten om simhoppning.
Jag börjar misstänka att all den här gulligheten är nyttig för mig. Det ger en kontrast. Egentligen är det helt naturligt. Jag pendlar när jag läser. Mitt val av bok är helt beroende på humör. Är jag glad läser jag gärna om Naiv.Super. av Erlend Loe, Liftarens Guide till Galaxen av Douglas Adams eller Svålhålet av Mikael Niemi. Är jag lite nedstämd kan jag frossa i den dystopiska Tjänarinnans berättelse av Margaret Atwood, den svala Never let me go av Kazuo Ishiguro och Den Högsta Kasten av Carina Rydberg.
Nu har mitt skrivande börjat pendla på samma sätt. Mellan min mörka dystopi och mitt ljusa äventyr beroende på vilket humör jag är på när jag sätter mig vid datorn för att skriva.
Här får ni en snutt. Gissa om jag är glad idag.
”Sen börjar jag och Clara att dricka drinkar. För att vi kan. För att fira att vi är på väg till det stora äventyret. För att vi aldrig annars dricker drinkar klockan åtta på morgonen. Det känns lyxigt, busigt och äventyrligt. Sasha är nykterist, så hon säger pass. Jag dricker en gin och tonic. Det är min favorit drink. Och den passar bra, tycker jag. Dels för att den känns som en kolonial äventyrardrink. Och dels för att det finns kinin i tonic. Jag har läst att det är bra mot malaria. Nu vet jag inte om det finns malaria i Egypten, men det känns bra att ha lite skydd mot malaria. Jag berättar det för Clara. Hon blir väldigt imponerad av min kunskap. Men hon dricker inte en gin och tonic utan en bloody mary. Och äter ostbågar till. Hon säger att det är en perfekt smakkombination och låter mig smaka. Det är gott, men jag är ändå lite orolig för att hon inte dricker gin och tonic. Jag hoppas att hon inte får malaria.”
