Fruktan

Podcast noveller inom sf, fantasy och skräck

Fruktans blogg

Av

Spelen som skrämmer mig

Skyrim

Under 2011 fick jag upp ögonen för några spel, jag vet att jag egentligen inte borde. Får inte. Visst lät World of Warcraft roligt när det kom, men jag provade aldrig. I efterhand känns det som en befrielse, jag har sett vad som krävs. Vad det gör med en. En gång hade vi bjudit in min svåger och hans fru. Vi åt och hade trevligt. Efter middagen drog de sig undan, fick koden till vårt trådlösa nät. De kopplade upp sig. De skulle på bröllop i spelet. Min svåger hade varit uppe hela natten, för att samla och leta. Efter en bröllopspresent. Det var tydligen dans på festen. Jag som tyckte att Diablo II en gång drog ner mig i avgrunden.
[Läs mer…] om Spelen som skrämmer mig

Av

Disciplin! Disciplin!

Jag är inte alltid en organiserad människa. På jobbet försöker jag vara det. Privat är jag ganska usel. Det är skönt att inte styra upp saker i överkant. När det gäller skrivandet har jag däremot märkt att om jag inte ger mig själv regler och ramar så händer ingenting. Det är inte så att inspirationen saknas. Det finns bara för mycket att göra. För många trådar att rycka i.

Jag har en process som jag följer ganska slavisk. Den har växt fram organiskt och kommer säkert att ändras ännu mer med tiden. Det går till ungefär så här:

[Läs mer…] om Disciplin! Disciplin!

Av

Droppljudet

Ett droppande ljud kan vara en mardröm för en husägare. Jag upplevde det i helgen. Dropp, dropp, dropp. Droppljudet trummande långsamt inne i väggen. Betydligt snabbare trummade mitt hjärta. Försiktigt gick jag ned i källaren. Där i ett av rummen såg jag det otäcka vattnet rinna nerför ett ventilationsrör som ett slemmigt monster. Jag kände paniken växa. Dropp, dropp, dropp. Jag försökte förstå vad det kom ifrån men ljudet slog sönder allt förstånd. Efter en stund slutade vattnet rinna men droppljudet fanns där. Dropp, dropp, dropp. Efter någon timme slutade ljudet, men i mitt medvetande droppade det fortfarande långt, långt efteråt.

Det ovanstående är faktiskt sant och jag vet fortfarande inte varifrån vattnet kom. Men att ett ljud kan förstärka skräcken och hålla den levande långt efteråt. Är det inte så det är i skräckfilmens värld där otäcka scener förstärks med skrämmande musik. Ofta är det ganska få enkla toner som kryper in genom skinnet och får oss att känna oss lite extra rädda. Som exempel Do dom, Do dom, Do dom, Dodo, Dodo, Dodo, Dodo eller hur man nu uttalar den kanske mest berömda scenen från Hajen där man ser en fena i vattnet och samtidigt hör det monotona ljudet som fastnar som superlim i våra hörselgångar. Eller som klinkandet i Halloween, visst bygger det upp skräckkänslan.

Det kanske blir så i framtiden att när du läser en skräckbok i din Ipad spelas det upp något liten skrämmande musik i bakgrunden till olika scener.

Ett gott råd till ni som är rädda för droppljudet köp inte hus, för ni vet aldrig när droppljudet kan komma och ta er.
Dropp, dropp, dropp

Av

Tandlossning

Jag känner med tungan att tanden är lös. Tar försiktigt tag om tanden med tummen och pekfingret för att känna efter. Hela tanden lossnar. Jag drar ut den ur munnen, den har suttit djupt. Får blodsmak i munnen. Håller den vita, hårda biten i handflatan och känner en hålighet i munnen. Tar jag ett djupt andetag i den frostiga luften är det som en isande öppning rakt in i mitt huvud. Känner plötsligt att alla tänderna i munnen verkar vara lösa. Drar sakta ut dem, en efter en, tills munnen bara är ett stort, gapande hål.
[Läs mer…] om Tandlossning

Av

Kött och knivar

Såg en film om mat igår. Om den Franska matlagningen. Det blir inte blodigare än så. Det karvas, och skärs och borras i tunga köttstycken. Metoder att locka fram smaker ur kött på verkar vara oändliga. Som vegetarian missar jag på den fronten. Jag har tyvärr glömt hur det är att stoppa en kniv i kött. En kollega slaktade en älg innan jul och jag ifrågasatte varför man någonsin skulle utsätta sig för en sådan process. Så här i efterhand ser jag en möjlighet att utforska. Ska jag få en text om knivar i kött trovärdig, kan mitt deltagande i en älgslakt vara min räddning. Ska tänka på det nästa gång möjligheten ges.

Ni missar väl inte att Tore från vår Julkalender ser ut att fortsätta med sitt blotande. Sin kamp mot mörkret. Den här gången verkar han ha hängt upp en ren i Stockholm.

Upphängd ren i Stockholm
Upphängd ren i Stockholm

Apropå mat.
Ska man se en läskig film om mat så ska man se den här: Delicatessen

Av

Skrivtips: Tyst som i graven?

Om du föredrar tystnad när du skriver – se till att det är tyst omkring dig. Stäng av musiken, stäng dörren och använd öronproppar för att isolera dig i din egen värld.

Om du fungerar bättre med ljud omkring dig, sätt på musik som ger dig samma stämning som den scen du vill skriva ska ha. Låtar kan återge känslor med en skrämmande precision.
Vill du återskapa en tidsera – lyssna på musiken från just den tiden, om det så är 80-tals synthpop eller det glada 20-talets Charleston.
Vill du ha känslan av att vara tonåring? Lyssna på den låt som du lyssnade på när du blivit dumpad eller var olyckligt kär när du var tonåring.

Jag vet inte vilka låtar som gör just dig glad, ledsen, extatisk eller förbannad. Det vet bara du.
Jag vet bara att jag spelade Radioheads ”Creep” så många gånger när mitt hjärta brustit som tonåring att grannarna undrade om de fick ge mig skivor för att få mig att byta musik…

Av

Nyårsvecka

Nyårsvecka. Så många saker som ska göras bättre i år. Träning. Planera god och nyttig mat till barnen. Minus fem kilo. Bättre koll på mina papper. Böcker att läsa. Allmänbildning att förbättra. Hålla bättre ordning hemma. Dessutom finns det naturligtvis planer på skrivandet och mitt jobb. Saker som ska förbättras. Bättre och effektivare. Men när jag tänker efter så räcker det egentligen med ett enda nyårslöfte. Ett som påverkar alla andra. Det har mer sprängkraft, och frigör mest energi.

Jag ska utmana mina rädslor.

När jag började skrivkursen på Folkuniversitetet hade jag aldrig skrivit tidigare – inget mer än bryåkratsvenska i olika former. Säkert var alla andra på kursen vana, duktiga, drivna skribenter? Varje kurstillfälle var som ett mentalt fallskärmshopp, jävligt jobbigt innan man kommit ut ur planet, duktigt med adrenalin i det fria fallet, och en lugn naturupplevelse i skärmen på väg ner. Att våga möte min rädsla där, för att jag inte skulle kunna skriva, att jag skulle vara sämst, ha minst fantasi, skriva mest klichéartat, få massiv kritik vid textgenomgångarna, var välbehövligt. Jag sprängde gränser. Både uttalade och outtalade. 2011 har jag gjort fler saker som jag varit rädd, för att inte säga livrädd och skräcklagen inför, än jag trodde möjligt. Det frigör energi. Det räcker nog som nyårslöfte 2012. Att fortsätta utmana rädslor.

Av

Kroppskontakt

På 1990-talet hade mycket ny skräcklitteratur den mänskliga kroppen och jaget i fokus. Skräcken låg inombords, i oss själva eller människorna runt omkring oss. Jag vet inte om skräckförfattare just börjat läsa Sartre (”l’enfer, c’est les autres”), eller om det bara var en motreaktion mot allt större och mer komplexa artificiella mytologier och spektakulära monster. Men det var i alla fall väldigt vanligt med förstapersonsskildringar av krypande sjukdomar (mentala och fysiska) som erövrade berättaren, och ett frosseri i kroppens groteskerier. ”Exquisite Corpse”, någon?
Den typen av skräck har kanske blivit lite mindre prominent idag, men för mig lever den väldigt starkt. När jag skriver petar jag gärna på den där känslan av att bli förrådd av sin kropp eller sitt sinne; det där man litar allra mest implicit på. När det jag trodde var jag inte längre agerar som det brukar, vad jag kan jag då lita på? Är mina tankar mina? Automaton är väl det tydligaste exemplet av de noveller jag läst in här.
[Läs mer…] om Kroppskontakt

Av

Vår artificiella värld

2012 är här och vi lever mitt i en science fiction värld. Det kanske inte alltid känns så till vardags. Man tänker inte så mycket på att fyraåringar idag förutsätter att allt har en pekskärm. Ett vardagsproblem idag är att 3G anslutningen kan vara för långsam när man åker tunnelbana. Det är lätt att glömma att man för 30 år sedan var förvisad till hallen om man ville prata i telefon.

Nu kan jag be min iPhone att göra saker åt mig, och det känns inte ens märkvärdigt. Snarare är man besviken för att funktionerna är rätt begränsade. Men idag har ändå artificiell intelligens fått en plats i vår vardag.  Det visioner som Ray Kurzweil har om artificiell intelligens känns avlägsna. Men den konstgjorda Ramona som han har skapat blir bättre och bättre, prova att chatta med Ramona en stund. Det är inte i närheten av mänskligt, men det är bättre än vad man skulle kunna tro.
[Läs mer…] om Vår artificiella värld

Av

Språket är ett virus

Efter en ganska snabb lunch idag satte jag mig framför datorn, drack en kaffe och kollade genom mitt twitterflöde. Någon hade postat en länk till en trailer för en kommande bok, The Flame Alphabet av Ben Marcus. Det här med trailers för böcker tycker jag är väldigt intressant, så jag klickade på länken och tittade på filmen. Trailern i sig var inte så märkvärdig, men det den handlade om berörde mig mer. [Läs mer…] om Språket är ett virus