Fruktan

Podcast noveller inom sf, fantasy och skräck

Fruktans blogg

Av

Fruktans skräckjulkalender #25: Så mörk är natten

Hon står med armarna utsträckta och snurrar runt runt omgiven av virvlande snöyra och allt som gnistrar och glimmar. Blicken är fäst vid det mörka himlavalvet ovanför henne, ett enormt hål av svärta mitt i hela valvet täckt av vänligt lysande stjärnlika ljusslingor. Jag ser på henne, kan inte vända bort blicken. Den klarvita särken, ljuskronan i det guldglänsande håret, hennes outsägligt lyckliga leende. Hon strålar där hon står barfota i centrum av allt.
Bara fotsulor mot den glittertäckta mörka marmorn i mitten av den avstängda fontänen i mitten av gallerian. Det gör ont i hjärtat för att det är så vackert. Hon är en ängel, ett helgon, ett väsen som kommit för att skänka ljus i mörkret, min frälsare från allt som är ondo. Hon nynnar tyst på julsångerna, hela luften är fylld av dämpad körsång, mänskliga stämmor som möts och harmonierar i sin hyllning till det kommande ljuset, nynnar om stjärnan i fjärran som glänser över sjö och strand och så mörk är natten i midvintertid och oss är en frälsare född medan hon snurrar och snurrar.
Så saktar hon in, långsamt, sänker blicken och ser på mig. De där ljusa ögonen, vackrare än någonsin, jag kan se det trots dunklet i rummet.
”Kom hit, Stefan, kom. Ta min hand.”
Jag behärskar mig, vill egentligen kasta mig framåt, ta henne i min famn och aldrig släppa henne. Men jag rör mig utstuderat långsamt, hasar ner från där jag sitter på upphöjningen intill rulltrappan och går sakta bort till henne. Det krasar av glitter och splitter under mina skosulor. Tar ett djupt andetag, kämpar för att verka självsäker och lugn. Men mitt blod jublar, mitt hjärta slår, det susar och sjunger inuti mig. Jag vet inte ens varför jag låtsas, hon vet, hon ser mitt inre, mitt hjärta och min själ. Jag tillhör henne, varför låtsas jag som något annat?
Hon skrattar och lägger huvudet på sned.
”Visst är det du och jag mot världen nu, eller hur? Vi är utvalda. Tillsammans kan vi göra vad vi vill nu, eller hur?”
Jag kan inte göra någonting och jag har inga ord. Försöker harkla mig, men litar inte på min egen röst. Så jag nickar bara och ler mot henne, nickar för mycket, överentusiastiskt, kan inte behärska mig. Vill springa till henne, falla på knä framför henne, dyrka henne. Hon kommer med ett kärleksbudskap, från stjärnan i fjärran som tändes av herran i mörka natten i midvintertid. Jag vill följa henne var som helst.
”Du är väl inte rädd?”
Jag står intill henne nu, men vågar fortfarande inte röra vid henne trots att jag så gärna skulle vilja lägga armen om henne, den där sköra vita skepnaden som står barfota med gyllene hår utsläppt över axlarna. Äntligen lyckas min mun bilda ord, något slags ljud.
Jag skakar på huvudet och mumlar.
”Nej, jag är inte rädd. ”
Hon stryker mig över håret, det faller glitter och fint glassplitter omkring mig.
”Sången, den måste fortsätta. Du vet det, eller hur?”

Vintern är inne i shoppingcentret nu, sveper genom byggnadens alla öde nedsläckta rum. De tunna, vita flingorna yr runt oss i ökad styrka. De kastar sig ner, sveper upp, rusar genom luften. Snöflingor och isflagor dansar sida vid sida med glaskristaller från affärernas alla krossade skyltfönster, de skär och rispar upp min hud. En virvelvind av glänsande glassplitter som för varje svepning förvandlar mer av min hud till en blodig massa. Den rusar omkring henne, men vidrör henne inte. Hon står oberörd mitt i allt det glänsande, glittrande vita stormen och ler. Det enda som är skadat hos henne är fotsulorna. Sedan vandrade hon sjungande genom hela shoppingcentret med ljus i sitt hår, lämnade ett spår av klarröda fotspår bakom sig. Hon sjöng och orden från fjärran fick vår tillvaro att skaka i sina grundvalar. Tonen trängde igenom och fick allt skört att vibrera sönder i sina minsta beståndsdelar. Nu står hon omgiven av öde butiker och lämningarna från alla åskådare som tonerna slet isär.
Mitt i Luciatåget, mitt i all denna stillhet, när alla stod i andaktsfulla rader som fastfrusna utanför butikerna i shoppingcentret, när butikerna släcktes och Lucia-kronan tändes och hon skred in med ljuset i vår värld. Det var då det hände.
Hon öppnade munnen och började sjunga. Stjärnan i fjärran lyssnade genom slöjan. Den som var bortom öppnade sina tusen munnar och sjöng sånger om sin värld genom hennes mun från den andra sida för oss alla. Stjärnan i fjärran stod högt, såg på henne, hörde henne och valde henne. Den kunde känna hur vi alla avgudade henne, hur vi lyssnade på hennes röst, hur vi så innerligt längtade efter den nya tiden, den ljusare tiden, som hennes sång utlovade, Lucia. Ljusbärare. Kärlet. Förebådaren för att mörkret ska jagas undan och världen fyllas av ljus. Stjärnan valde henne. Hon valde mig, för att jag alltid varit hennes trogne tjänare och dräng.
”Ger du mig ditt allt, gör du det?”
Jag faller på knä framför henne, blodet rinner längst pannan och kinderna, fördunklar min syn. Jag drar med tröjärmen över ögonen för att kunna se henne samtidigt som jag känner glassplittret tränga igenom byxtyget. Jag lutar mitt huvud mot henne och ser uppåt, skymtar hennes saliga ansikte och bortom det hela det mörka himlavalvet bortom den krossade glaskupolen. Hon skrattar igen och ser mot den svarta himlen.
”I mörka natten i midvintertid, och tusen, tusen strålar… I varje hem och hus” sjunger hon tyst med kristallklar stämma och himlavalvet fylls av tusentals glödande ljus som lyser upp mörkret, förvandlar allt till ett inferno och sätter världen i brand.
*
Novellen Så mörk är natten av Boel Bermann.
Novellutkastet skrevs under en skrivövning med författarkollektivet Fruktan.
*
Vill du testa att göra samma skrivövning?
Här är instruktionerna:

Skrivövning
Tema: Butiksdöd
Tid: 20 minuter
Ord att använda: (Använd minst 4/10)
Parkeringshus, vinter, hissmusik/shoppingjazz, ljusslinga, snabbmat, marmor, utförsäljning, brytbladskniv, glassplitter

Av

Fruktans skräckjulkalender #24: Nu är det jul igen

Hon lämnar avdelningens vita, kliniska korridor och kliver in i sällskapsrummet. Känner lukten av granbarr, artificiell och ditsprayad. Ser på de batteridrivna vaxljusen som med sitt flackande sken ger illusionen av levande ljus. Känner trots att hon upplevt det så många gånger, att det fascinerar henne att det är så lugnt. Ser ut över alla gamlingarna. Leende och förväntansfulla sitter de samlade här, hopkurade i soffan eller nedsjunkna i de stora fåtöljerna. På den gamla radion i hörnet spelas julmusik.
Det är vackert, som gamla tiders julafton. Bordet är dekorerat med en stor röd duk som väller ner som en flodvåg mot golvet. De gröna gardiner ramar in det hela som en gammeldags tavla, själva fönsterrutorna är täckta av skira, vita gardiner och i varje fönster hänger en stjärna. En falsk öppen spis med en LCD-skärm visar elden så levande att det känns som att hon kan värma sig på den och ljudet övertygar sinnena om att den faktiskt brinner med knastrande och sprakande.Men kronan på verket är julgranen, de hade fått leta länge efter en övertygande plastgran. Men till slut hittade de en på nätet. Den är enorm, räcker nästan till taket. Mörkt grön med yviga barr, omsorgsfullt dekorerad med röda rosetter, diskreta ljusslingor och gammeldags Sverige-flaggor i tunna rader. Allt för att väcka minnen av julaftnar från deras barndom.
Runt granen sitter de alla, lyckligt förenade, kontrollerade och medicinerade.
Hon minns i uppstarten av anläggningen, hur stora problem de hade haft med att hålla alla patienterna lugna. Inga av dem var den sortens människor som var enkla att ha att göra med. Vana vid att bestämma och domdera. Såna som har tillbringat en livstid med att få sin vilja igenom. De vägrade acceptera att de var inlåsta. För någonstans i bakhuvudet visste de ändå att det inte var för deras egen skull och protesterade mot behandlingen. Inte för deras säkerhets skull, trots att alla vi i vårdpersonalen hävdade det med mjuka röster. De rymde, matvägrade och ställde till ofog. Inte för att det hjälpte. De flesta var inte dementa, så det enda som lugnade dem var stark medicinering. Men det gick inte att ha dem som neddrogade kollin konstant…
Så snuskigt rika människor. Generösa privatpensioner, tilläggspaket och egna förmögenheter undanstoppade i skatteparadis. Att leva gott på under ålderns höst. Det var vad de hade planerat att göra.
Så enkelt att ta över. Agera luxuöst ålderdomshem. Snarare ett spa och en retreat. Provboende i en vecka erbjöds, en helt annan och synnerligen bortskämd upplevelse i den andra delen av herrgården. De flesta skrev gladeligen på pappren, men trodde att de inte skulle inta sin garanterade plats förrän år framöver. Men det såg vi till att ordna. Vår läkare förklarar dem dementa direkt efter påskrivet papper och sen kommer de aldrig ut. Familjerna ifrågasatte aldrig. Vi gör noggrann research innan vi väljer ut potentiella kandidater. Rik är ett av kriterierna. Dåliga relationer till familjen ett annat. Otrevlig jävel är en outtalad faktor. Ju otrevligare, desto mindre saknad.
Lösningen var så bisarr. Hon vet inte ens hur idén föddes inom hennes organisation. Som ett skämt på fyllan kanske, men som levde kvar tills de testade den. Men den har visat sig fundera förunderligt bra.
De samlas förväntansfullt till dukat bord. De äter gott med dopp i grytan, köttbullar , potatis och prinskorvar. Efter maten så dricker de glögg och äter lussebullar, väntar tålmodigt på tomten och julklappsutdelningen för att sedan få öppna sitt paket. Äter knäck och choklad, bara en liten bit. Sedan samlas de framför tv:n för att se Kalle Ankas jul och en klassisk julkonsert. Somnar lyckliga och utmattade som små barn.

Varje dag. De minns inte. Vet inte. Ifrågasätter inte. Varför skulle de när dagen bjuder på en sådan fest? Varje dag är julafton.
Fast för personalens skull byter de högtid enligt ett rullande schema. För variation. Var tredje månad är det påsk, sedan midsommar, därefter julafton och slutligen nyårsafton.
Hon är fascinerad över hur lite det kostar organisationen efter att ha ordnat all grund-rekvisita. De äter upp alla rester redan dagen efter i tron att det är ny mat och dessutom äter de för mycket och påskyndar eventuellt sin egen bortgång med glupskhet. De öppnar samma paket som dagen innan, nu utdelade till en ny person i rummet och de blir lika glada som sist. De använder samma finkläder som dagen innan i tron att de bara får klä upp sig just ikväll och känner sig fina.
Hela proceduren sker om och om igen för att hålla dem lyckliga och distraherade. Med medicin, glögg, snaps och paket blir de snacksaliga och låter ledtrådar slinka ut om var de stoppat undan sina guldpengar. Hennes organisation tar sig tid att spåra upp alla deras undangömda pengar som betalar för den pågående revolution som pågår i det tysta mot klassamhället och de skenande inkomstklyftorna. De behöver bara spåra upp den procenten som är rikast och äldst. Det behövs inte många för att ta över kapitalet och fördela det till de behövande. Hon har inte dödat någon, det har aldrig behövts. Hon kan unna dem en trevlig ålders höst, även om de vägrade dela med sig av sina tillgångar. Det tycker hon alla människor förtjänar att få.
Den mänskliga fixeringen vid högtider och all den glädje de ser till följer med distraherar gamlingarna från allt annat.
Nu är det jul igen. Och igen.
*
Novellen Nu är det jul igen av Boel Bermann
Novellen skrevs under en skrivövning med författarkollektivet Fruktan.
*
Vill du göra samma skrivövning?
Här är instruktionerna:
Tema: Säkerhet
Tid: 10 minuter
Ord att inkludera: (minst 3 av orden ska med i texten)
avdelning, fixering, revolt, slipsten, springa, medicinering, gunghäst, palpera, Nordkorea, garagedörr

Av

Ur skräckromanen ”Där ute i mörkret”: Bergväggen

Utdrag ur skräckromanen DÄR UTE I MÖRKRET av Markus Sköld.
Ur romanen: Bergväggen

”Det började skymma när Angelica körde uppför den smala skogsvägen till foten av berget. Hon skulle kolla att vajrarna och fästena för morgondagens klättring satt ordentligt. Blotta tanken på en olycka gjorde att hon fick ont i magen. Ibland skrevs det om sådana olyckor i tidningarna. Varje gång kunde hon läsa mellan raderna att där fanns ett litet, gärna nystartat, företag, precis som hennes, som aldrig skulle få ett jobb igen. Dessutom behövde hon en anledning att slippa basta med killarna. Inte för att hon var blyg, men det kändes ändå inte rätt.

Vägen slutade med en liten vändplan som var för liten för att man skulle kunna vända utan att backa och ta om. Hon tog fram en ficklampa och låste bilen.

Vägen upp till bergväggen där de skulle klättra var inte mer än en stig. Hon hade gått vägen några gånger under den gångna veckan när hon förberett helgen men aldrig när det var så här mörkt.

Tankarna på renen från morgonen bubblade upp. Hon stannade och lyste med lampan omkring sig. Hon hade aldrig varit rädd för vilda djur men hon hade respekt för dem. Det var knappast det smartaste att traska omkring i skogen efter mörkrets inbrott om det nu fanns björn i närheten. En snabb koll bara, för att se att allt var säkrat, sedan skulle hon åka tillbaka. Hon rörde sig fortare uppför stigen.

Det luktade mossa och barr. Dagen hade varit varm, men så fort solen försvunnit märktes det att det inte fanns någon sommarvärme kvar i luften. Kombinationen av skogsdoft och kyla förstärkte känslan av höst. Det fanns två saker hon behövde kontrollera. Först, toppsäkringen på den klippa där de skulle klättra och sedan två vajrar som hon spänt över en ravin högre upp på berget. Hon bestämde sig för att strunta i vajrarna. Björnar var inte det enda att oroa sig för. Att klättra i mörkret kunde vara precis lika farligt.

Vid klippväggen fanns en liten, brant stig som gick runt klippan hela vägen till toppen där säkringen satt. Skogen var overkligt tyst. På dagarna hördes alltid någon fågel eller smådjur som prasslade i buskarna. Nu var det dött.

Hon följde stigen upp till toppen. Klippväggen var tio meter hög och hade bra grepp för klättring. Hon hittade säkringen och drog lite i den för att testa att den satt ordentligt. Det gick inte att rubba den.

Hon ställde sig upp och borstade händerna mot låren. Det var nästan två kilometer till byn, men ljusen i fönstren syntes tydligt. Kanske hon borde släpa med sig grabbarna upp hit på söndag, när det var lyskväll. Utsikten var fantastisk redan nu, men med marschaller och levande ljus i varje hus skulle utsikten bli spektakulär.

Berget fortsatte uppåt bakom henne, men inte lika brant som klippväggen utan mer som en skogsbacke. För att nå den högsta toppen fick man promenera ytterligare en kilometer. Det var där vajrarna satt för övergången. Hon lutade händerna mot knäna och spanade uppåt berget. Det blev mörkare för varje minut som gick. Snart skulle hon inte se var hon satte fötterna.

Det knakade en bit bort i skogen. Hon vände sig mot ljudet medan minnet av renen som slitits in i buskaget dök upp i huvudet. Hon skyndade sig ner för den branta stigen. När hon kom ner till klippans fot stannade hon och lyssnade igen. Ingenting. Hon andades djupt, slickade sig om läpparna och fortsatte långsamt ner för stigen mot bilen. Då hörde hon ett nytt knakande. Det lät som om det kom snett framifrån. Förra gången kom det bakifrån. Hon stannade igen. Hjärtat bultade. Hon släckte ficklampan. Den förstörde hennes mörkersyn. Hon blundade så länge hon vågade för att snabbare vänja ögonen vid mörkret.

Hennes erfarenhet sa till henne att ge ljud ifrån sig för att skrämma bort vilda djur, men magkänslan sa något annat. Det här djuret skulle inte blir skrämt. Hon öppnade ögonen igen. Stjärnorna och månen gav ett svagt ljus ifrån sig, men det var tätt mellan träden och ljuset kunde inte tränga ner till marken. Hon hörde knakandet igen.

Den cirklar runt mig.

Hon satte sig på huk och höll andan. Det fanns ett litet buskage alldeles intill stigen och hon tog ett hukande steg in bland buskarna så tyst hon kunde. Ett dovt morrande hördes en bit in bland träden. Med uppspärrade ögon vred hon långsamt huvudet i riktning mot ljudet. Någonting rörde sig bland träden. Hon kunde inte se vad det var, men det tycktes gå på två ben. Var det en människa? Nej, det var mycket större än så. Varelsen passerade mellan träden med krökt rygg ungefär tio meter från stigen där Angelica satt. Konturen av tovig päls stack ut från ryggen.

Hon försökte blunda men kunde inte, vågade inte sluta ögonen. Angelica hade stått öga mot öga med vilda lejon, paddlat kanot i krokodilfyllda floder i Australien och mjölkat världens giftigaste ormar på gift. Hon var inte rädd för farliga djur. Men den här varelsen rörde sig annorlunda. Det här var inget vanligt djur. Knakandet hördes igen. Varelsen fortsatte cirkla runt henne.

Hon måste göra något. Försöka fly, men skulle hon hinna undan till fots? Ett morrande igen. Den här gången väldigt nära, kanske bara fem meter ifrån henne. Det följdes av ett högt sniffande. Varelsen försökte få korn på henne. Angelica vände sig långsamt mot den. Hon ville se vad det var för något. Den stod där, delvis dold av skuggor, bara fem meter ifrån henne och vädrade. Hon kunde se att den gick på två ben och hade öron som stack upp ovanför huvudet. Var det en björn ändå? Plötsligt vände sig varelsen om och sprang iväg på fyra ben. Den lufsade inte som en björn. Mer graciöst, som en hund.

Hon satt kvar i busken med handen för munnen och vågade knappt andas. Någonting hördes på avstånd. Någon som sjöng eller pratade. Hon reste sig upp till hälften och öppnade munnen för att skrika ut en varning, men hejdade sig. Vågade inte. Varelsen fanns kvar där ute.

Ett hjärtskärande skrik skar genom skogen. Angelica sprang. Hon snubblade över en rot och rullade några meter, men tog sig upp på fötter i slutet av rullningen och fortsatte ned mot bilen. Kvistar piskade henne över ansiktet.”

Skräckromanen Där ute i mörkret av Markus Sköld finns på alla digitala streamingtjänster och återförsäljare samt bibliotek.

Läs den här:
Storytel: https://www.storytel.com/se/sv/books/764979-Där-ute-i-mörkret
Bookbeat: https://www.bookbeat.se/bok/dar-ute-i-morkret-117076
Adlibris: https://www.adlibris.com/se/bok/dar-ute-i-morkret-9789198411812

Om författaren Markus Sköld:

Markus Sköld, bosatt i Stockholm, debuterade som författare med skräckromanen Där ute i mörkret. Debuten följdes upp med den kritikerrosade skräckromanen Kalldrag och han är nu aktuell med romanen Skuggfödd.

Han har också skrivit för ljud och har då medverkat i Creepypodden med novellen Bäck-Anders Stuga och med skräckantologin Mörk Framtid för Storytel. Dessutom har han medverkat i ett antal utgivna novellantologier, däribland Zonen vi ärvde, På denna grund, 13 svarta sagor om superskurkar, 13 svarta sagor om superhjältar, Maskinblod 2, Maskinblod 3 och Mörkerseende.

Vid sidan av skrivandet hörs han regelbundet i författarpodcasten FantastiskPodd.se och är medlem i författarkollektivet Fruktan.

Twitter: http://twitter.com/mskold
Instagram: http://instagram.com/markusskold
Facebook: www.facebook.com/MarkusSkoldAuthor

Av

Ur rysaren ”Det som växer”: Freja

Ur rysaren DET SOM VÄXER, ute nu!

För första gången under hela intervjun lyfter Freja huvudet och möter min blick.
”Tycker du verkligen att det är en bra plats att skriva på? Och att Astor förtjänar att bli omskriven?” frågar hon.
En skarp ton har smugit sig in i rösten. Ögonen har smalnat av bakom glasögonen och hon ser sammanbiten ut.
”Hur menar du?” frågar jag förvirrad, undrar om jag sagt något fel.
”Det förstår du väl, med tanke på Astors försvinnande?”
”Men det var så länge sedan det hände…”
”Så det tycker du är helt friskt? Att du bor här i Astors hus omgiven av hans saker, precis som huset var när han fortfarande levde, trots att det var över trettio år sedan? Det är helt bisarrt hur föreningen låter tiden stå stilla”, säger hon bryskt.
Utan att vänta på svar ser hon ut över rummet och fortsätter:
”Du vet ju att Astor aldrig hittades. Att han en dag bara försvann, lämnade huset och övergav sitt barnbarn. Vilket jävla as, vad är det för slags människa som gör något sådant? Du borde aldrig ha kommit hit. Åk tillbaka till Stockholm, lägg ner hela bokprojektet och bränn anteckningarna. Det är något allvarligt fel här.”

*
Rysaren Det som växer av Boel Bermann & Olle Söderström är en mörk Lovecraft-inspirerad roman med övernaturliga inslag, ute nu på alla digitala streamingtjänster och återförsäljare samt bibliotek.

Länkar:
Storytel
BookBeat
Adlibris

Av

Ur skräckromanen ”Skuggfödd”: Hålet

Utdrag ur skräckromanen SKUGGFÖDD av Markus Sköld.
Ur romanen: Hålet.

Viktor såg sig oroligt omkring.

”Kom igen nu, varför tar det så lång tid?”

Isak slöt ögonen och försökte ignorera Viktor medan han sökte sig fram i låset med dyrken. Viktor knuffade till honom.

”Va? Varför tar det så lång tid?”

”Men lugna ner dig!” fräste Isak. ”Vill du göra det här eller?”

”Skulle förmodligen gå fortare än för dig. Var köpte du dem förresten?”

”På nätet”, sa Isak och vände sig mot dörren, satte in dyrken i låset igen och försökte minnas alla videor han sett. De flesta visade hur man öppnade ett hänglås, men hänglås var enkla. Det här var en riktig dörr.

Till slut gav låset ifrån sig ett tillfredställande klick och han kunde vrida runt cylindern.

”Sådär”, sa Isak.

”På tiden”, sa Viktor, drog upp dörren. tittade in i mörkret och tände sin ficklampa. ”Kom igen nu.”

Isak följde efter Viktor in i källarkorridoren och drog upp sin egen ficklampa ur bakfickan. Det låg en hopknölad rutig flanellskjorta täckt av damm innanför dörren, lite längre in en sönderslagen gipsskiva och mängder av ölburkar längs med väggarna.

”Det stinker”, sa Isak och begravde näsan och munnen i armbågen.

”Det luktar som din mamma”, sa Viktor.

Isak tystnade. Tittade ner i golvet. Han gillade Viktor. Kanske för mycket, tänkte han ibland. Som att han kunde få ett infall att vilja ta på honom, krama honom. Men ibland var Viktor bara elak.

Isak sparkade till en av ölburkarna som skramlade iväg längs korridoren. Viktor öppnade en dörr och lyste in.

”Wow”, sa han. ”Kolla!”

Isak lutade sig fram, förbi Viktor och kikade in i rummet. Det fanns ett stort hål mitt i golvet.

Viktor gick in i rummet, lyste omkring sig och tog upp en sprayburk ur jackfickan.

”Vi borde ta reda på vart det leder”, sa han och såg uppfordrande på Isak.

”Vadå?”

”Var inte så jävla feg”, sa Viktor. ”Hoppa ner bara.”

Isak kikade ner i hålet i golvet.

”Jag är inte feg, men det kan finnas råttor där nere. Råttor med rabies.”

Viktor lyste honom i ansiktet med ficklampan. Isak kisade och höll upp handen för att skydda sig från ljuset.

”Lägg av!”

Viktor skrockade och skakade färgburken.

”Kan du lägga av med det där”, sa Isak. ”Du ritar den där jävla taggen vart du än går. Fattar du inte att om de tar dig så vet de var du har varit?”

”Vadårå? Skulle någon vara här nere och jaga klottrare? Hela Värster ska ju rivas.”

En rutten stank letade sig upp ur hålet och tvingade Isak att lägga armen över näsa och mun.

”Fy fan. Det måste vara nån avloppsledning som pajat.”

Viktor släppte den tomma sprayburken på golvet och gick fram till hålet och kikade ner.

”Sanden är torr i alla fall.”

”Men ändå. Jag tycker vi drar härifrån nu.”

”Varför det?” sa Viktor. ”Vill inte du veta varför det är ett stort hål i golvet?”

Isak blängde på honom och kikade ner i hålet. Det var drygt en meter djupt. Det skulle inte vara så svårt att komma upp igen.

”Kom igen nu”, sa Viktor. ”Vill du inte veta vart det leder?”

Isak skakade på huvudet.

”Oscar sa att alla husen sitter ihop med underjordiska gångar. Det är från åttiotalet, när de trodde att ryssen skulle komma och byggde skyddsrum överallt. Då skulle man kunna ta sig mellan husen för att förvirra fienderna.”

”Din brorsa är full av skit”, sa Viktor. ”Och det är du med om du tror på sånt där. Om det vore en hemlig gång för militären, skulle det inte vara lite snyggare än ett uppbrutet hål i golvet bara?” Han satte sig på huk intill hålet. ”Men eftersom du är en sån fitta så får jag väl jag gå först då.”

Isak lyste efter honom, såg hur han kröp in under golvet. Det flackande ljuset från hans ficklampa lyste upp ur hålet. Isak såg sig omkring. Väggarna slöt sig om honom, som om mörkret gjorde rummet mindre. Han snurrade ett varv, lyste omkring sig med ficklampan. Ljuskäglan studsade över väggarna.

Han tittade ner i hålet. Skenet från Viktors ficklampa syntes inte längre.

”Viktor?”

Inget svar. Isak svalde. Vände sig om och gick mot dörren, men hejdade sig. Om han drog nu så skulle Viktor mobba honom för evigt. Isak suckade och gick tillbaka till hålet. Satte sig på huk och riktade ner lampan i mörkret. Hjärtat bultade. Råttorna skulle komma störtande mot honom när han hoppade ner. De kunde säkert lukta sig till rädsla. Som hundar.

Isak drog ett par djupa andetag och hoppade ner, fortfarande med händerna på kanten för att snabbt kunna dra upp benen när råttorna kom.

Ingenting hände. Han sjönk ner på huk och lyste omkring sig. Det var som ett rum, fast med en takhöjd på drygt en meter.

”Bu!”

Viktor tände ficklampan riktad mot sitt eget ansikte. Isak skrek och ramlade baklänges i sanden. Viktor skrattade.

”Vad fan gör du?”

Viktor fortsatte skratta.

”Du skulle ha sett dig själv. Kom nu, tönt.”

Viktor vände sig om och svepte med lampan omkring sig. Det fanns ett hål i väggen längre bort.

”Vi kollar där borta”, sa Viktor och kröp mot hålet.

Isak pustade vände sig för att följa efter honom. Han svepte med ficklampan tills ljuset landade på någonting precis bredvid Viktor, som skrek och kastade sig åt sidan. Isak ryckte till och tappade ficklampan.

”Fy fan, fy fan, fy fan!” sa Viktor som med darrig hand vände sin egen ficklampa mot det som Isak lyst på.

Först såg det ut som ett dött djur. Ruttnande kött och benpipor från en bröstkorg som stack upp ur sanden. Sedan såg Isak kläderna. Sönderrivna och smutsiga.”

Skräckromanen SKUGGFÖDD av Markus Sköld finns på alla digitala streamingtjänster och återförsäljare samt bibliotek.

Läs skräckromanen ”Skuggfödd”
Skuggfödd: https://www.storytel.com/se/sv/books/1193023-Skuggfödd
Bookbeat: https://www.bookbeat.se/bok/skuggfodd-173364
Adlibris: https://www.adlibris.com/se/bok/skuggfodd-9788726374698

Om författaren Markus Sköld:

Markus Sköld, bosatt i Stockholm debuterade som författare med skräckromanen Där ute i mörkret. Debuten följdes upp med den kritikerrosade skräckromanen Kalldrag och han är nu aktuell med romanen Skuggfödd.

Han har också skrivit för ljud och har då medverkat i Creepypodden med novellen Bäck-Anders Stuga och med skräckantologin Mörk Framtid för Storytel. Dessutom har han medverkat i ett antal utgivna novellantologier, däribland Zonen vi ärvde, På denna grund, 13 svarta sagor om superskurkar, 13 svarta sagor om superhjältar, Maskinblod 2, Maskinblod 3 och Mörkerseende.
Vid sidan av skrivandet hörs han regelbundet i författarpodcasten FantastiskPodd.se och är medlem i författarkollektivet Fruktan.

Twitter: http://twitter.com/mskold
Instagram: http://instagram.com/markusskold
Facebook: www.facebook.com/MarkusSkoldAuthor

Av

Ur rysaren ”Det som växer”: Harry

Ur rysaren DET SOM VÄXER, ute nu!

”När mannen kommer närmare ser jag att han har på sig lila skidglasögon med gult plastglas, slitna kamouflagebyxor och ett nätlinne som en gång förmodligen varit vitt. Hela hans kropp är krum, förvriden som en åldrig trädstam. Skägget är ovårdat och läpparna spruckna och nariga. Jag kan urskilja ett svagt muttrande, som att han pratar för sig själv. Ett monotont ordflöde där bara enstaka ord bryter igenom.

Jag står blickstilla tills han står precis framför mig, får kväljningar när stanken av intorkat svett slår emot mig. Han viftar med sin nariga hand i en gest, tydligen vill han att jag ska följa efter honom. Men jag rör mig fortfarande inte, allt känns overkligt. En kort stund får jag för mig att han är ännu en hallucination. Som att mitt undermedvetna strider mot mig själv med synvillor som vapen. Mannen får något aggressivt i kroppshållningen när han märker min tvekan.

”Kom med nu. Har du slagit rot? Rötter har vi nog av, de är överallt. Som stjärnor när det är molnigt, oändligt många och helt jävla osynliga. Har du läst i den där reseboken än?”

Jag nickar, litar inte på min röst. Jag försöker möta hans blick bakom skidglasögonen, men ögonen syns knappt genom hinnan av smutsrepor och gul plast.”

”Bra, det var ju där allt fanskap började. Då begriper du väl att vi måste prata om Astor?”

*
Rysaren Det som växer av Boel Bermann & Olle Söderström är en mörk Lovecraft-inspirerad roman med övernaturliga inslag, ute nu på alla digitala streamingtjänster och återförsäljare samt bibliotek.

Länkar:
Storytel
BookBeat
Adlibris

Av

Ur skräckromanen ”Kalldrag”: Ljudet

Utdrag ur skräckromanen KALLDRAG av Markus Sköld.
Ur romanen: Ljudet.

”Ljudet följde med Therese ut ur drömmen – ett avlägset ljud som sakta smög sig in i medvetandet. Järn mot sten. Tålmodiga, regelbundna slag.

John sov djupt på sin sida av sängen. Therese satte sig upp och försökte höra varifrån ljudet kom. Det lät inte som om det kom från övervåningen utan från någon annanstans, som om ljudet fortplantade sig genom väggarna. Det sög till i bröstet. Tänk om det var någon i huset.

Hon öppnade sovrumsdörren och kikade ut i hallen. Varför kunde inte Sara ha valt ett rum på samma våning som dem? En liten nattlampa stod på ett bord utanför deras sovrum. Det fanns en nattlampa nedanför trappan också men den måste ha slocknat. Inget annat än kompakt mörker mötte henne från trappan. Ljudet hade försvunnit men det hade lämnat efter sig en svag doft som påminde om brända tändstickor. Hjärtat bultade medan hon tassade ner några trappsteg och satte sig på huk och kikade runt hörnet. Vardagsrummet var fyllt av långa skuggor och plötsligt kände hon sig väldigt naken i sitt tunna nattlinne. Hon lade ena armen över brösten och fortsatte ner för trappan.

Dörren till Saras rum var stängd. Therese smög fram och tryckte försiktigt ner handtaget och lät dörren glida upp. Nattlampan stod på bordet framför fönstret och Sara låg invirad i täcket och sov. Kattis tittade upp från sin plats vid fotändan av sängen och såg på henne med lysande kattögon. Therese gick fram till sängen och strök Sara över håret. Hon vred sig i sömnen. Therese smög försiktigt ut ur rummet och drog igen dörren bakom sig. Hade hon inbillat sig ljudet? Det kanske bara var rester från en dröm och sedan hade hon skrämt upp sig själv. Therese tände nattlampan och smög upp för trappan igen.

När hon närmade sig övervåningen kände hon en svag doft i luften. Inte doften av tändstickor som hon känt tidigare utan något annat. Sött, och lite som parfym. Men det fanns något i den som hon kände igen. Hon drog in luft genom näsan och höll andan. Doften påminde henne om bananer. Lika plötsligt som den hade uppstått försvann den. Therese huttrade till och drog händerna längs överarmarna.

Hon smög tillbaka mot sovrummet. Adrenalinet hade sjunkit undan och hon kände sig dåsig. Hon drog täcket hela vägen upp till hakan och slöt ögonen. Sömnen var på väg och den sköna slummern närmade sig när hon hörde ett ljud. Hon öppnade ögonen. Det var inte samma ljud som hon hört tidigare utan att något annat. Ett bekant ljud. Det tog några sekunder innan hon kunde placera det, men när hon gjorde det spärrade hon upp ögonen och kände hur de kalla kårarna kom krypande igen. Det var ljudet från dörren till sovrummet som öppnades.

Therese tittade upp mot dörren och såg att den stod på glänt. Visst hade hon stängt den när hon kom tillbaka? John sov fortfarande i samma position. Therese satte sig upp i sängen. Då såg hon honom.

Vid fotändan stod samma man som hon sett bakom huset, med ålderdomliga kläder och en gruvhacka i handen. Han stirrade på henne.

Therese knep ihop ögonen, skrek och skakade på huvudet tills hon kände händer som grep runt hennes axlar.

”Therese! Det är jag! Vad är det?”

Hon lade armarna runt halsen på John och kramade hårt medan hon tvingade sig att öppna ögonen och titta mot sängens fotända. Mannen var borta.

”Vart tog han vägen?”

”Vem?”

”Det stod nån vid fotändan av sängen, han …”

John skakade på huvudet.

”Det är ingen här. Du måste ha drömt.”

Skräckromanen KALLDRAG av Markus Sköld finns på alla digitala streamingtjänster och återförsäljare samt bibliotek.

Läs skräckromanen ”Kalldrag”
Storytel: https://www.storytel.com/se/sv/books/64421-Kalldrag
Bookbeat: https://www.bookbeat.se/bok/kalldrag-23370
Adlibris: https://www.adlibris.com/se/bok/kalldrag-9789176970065

Om författaren Markus Sköld:

Markus Sköld, bosatt i Stockholm, debuterade som författare med skräckromanen Där ute i mörkret. Debuten följdes upp med den kritikerrosade skräckromanen Kalldrag och han är nu aktuell med romanen Skuggfödd.

Han har också skrivit för ljud och har då medverkat i Creepypodden med novellen Bäck-Anders Stuga och med skräckantologin Mörk Framtid för Storytel. Dessutom har han medverkat i ett antal utgivna novellantologier, däribland Zonen vi ärvde, På denna grund, 13 svarta sagor om superskurkar, 13 svarta sagor om superhjältar, Maskinblod 2, Maskinblod 3 och Mörkerseende.

Vid sidan av skrivandet hörs han regelbundet i författarpodcasten FantastiskPodd.se och är medlem i författarkollektivet Fruktan.

Twitter: http://twitter.com/mskold
Instagram: http://instagram.com/markusskold
Facebook: www.facebook.com/MarkusSkoldAuthor

Av

Ur rysaren ”Det som växer”: Flugorna

Ur rysaren DET SOM VÄXER: Flugorna

”Jag hör ljudet innan jag förstår vad det är jag ser. Surrandet i rummet är bedövande. Fönstret är täckt av flugor. De myllrar och kravlar över varandra som en enda svart kropp i rörelse. En levande massa av stora ögon, vibrerande vingar och nålstunna ben. Jag har aldrig sett något liknande.

Det tar emot bara att närma sig dem, men jag är tvungen. Det måste bero på att huset har stått tomt länge, intalar jag mig själv. Saker har vaknat till liv av värmen i huset, nu när jag kommit hit. Jag närmar mig sammanbitet det stora fönstret och för motvilligt handen genom den kravlande massan. Med ryckiga rörelser fumlar jag efter fönsterhaken, försöker att inte tänka på vad det är som slår mot min hand.

Till slut lyckas jag smälla upp fönstret. Som en enda kropp flyger de ut i den mörknande höstkvällen. Jag drar igen det tröga fönstret med alldeles för mycket kraft, det hörs en skarp smäll i tystnaden efter insekterna. Andas djupt och upprepar för mig själv att de bara vaknade till av värmen i huset, inget annat.

Jag tvingar mig själv att inte undra över varför så många var i just det här rummet.

*
Rysaren Det som växer av Boel Bermann & Olle Söderström är en mörk Lovecraft-inspirerad spänningsroman med övernaturliga inslag, ute nu på alla digitala streamingtjänster och återförsäljare samt bibliotek.

Länkar:
Storytel
BookBeat
Adlibris

Av

Ur skräckromanen ”Där ute i mörkret”: Jakt

Utdrag ur skräckromanen DÄR UTE I MÖRKRET av Markus Sköld.
Ur romanen: Jakt.

”Fullmånen steg upp över träden. Yngve ställde ner älgstudsaren i gruset och lutade pipan mot benet. Han hade lovat Gunilla att komma hem i tid ikväll. Nu var klockan redan nio och han hade fullständigt tappat spåret efter älgen. Magen kurrade när han tänkte på maten där hemma som med all säkerhet redan var kall.

Han tog fram snusdosan och bakade en snus som han lade in under läppen. Som viltvårdare var det hans ansvar att spåra den skadeskjutna älgen men den här gången kändes det som om han höll på att gå bet.

Veckan hade ju börjat så bra. Några jägare från södra Norrland hade kommit till Mossfors. Han hade betraktat dem med viss tveksamhet, men påmint sig själv att det var bra för bygden. Utan turister skulle Mossfors inte överleva. Som tur var hade det visat sig att de nya jägarna var riktigt duktiga. De hade fällt två älgar under veckan. Rena fina skott som sänkte djuren direkt. Men idag, sista dagen, hade en av dem satt ett skott i ändan på en älgtjur som gav sig av rakt in i skogen.

De hade erbjudit sig att spåra älgen själva, men Yngve hade insisterat på att göra det själv. Något han nu ångrade. Benen var stela och ryggen värkte. Och trots att han vuxit upp i de här skogarna kände han inte igen sig.

En grusväg sträckte ut sig framför honom. Den ledde antingen upp mot berget eller till någon av de många gruvarbetarstugorna som låg utspridda lite överallt i skogarna. Yngve sträckte på sig och suckade. Axlarna värkte av gevärets tyngd. Han borde gå hem, även om det tog emot att ge upp. Frågan var bara åt vilket håll han skulle gå. Han hade informerat många nykomlingar hur de skulle göra om de gick vilse i skogarna – om de hittade en väg så skulle de följa den. Vägar leder alltid någonstans. Han spanade åt båda hållen längs vägen. Den sluttade uppåt åt höger, så han bestämde sig för att gå till vänster – ner för berget.

Ett ljud inifrån skogen fick honom att stanna till och lyssna. Månskenet lyste upp vägen, men inne bland träden var det nästan helt mörkt. Han lyfte geväret och svepte fram och tillbaka medan han kikade i kikarsiktet. Det hjälpte inte. Träd och stenar kastade skuggor kors och tvärs och varje skugga kunde dölja en älg eller något annat djur. Han närmade sig skogsbrynet med ögon och öron på helspänn. Om det var älgen borde den vara uttröttad vid det här laget, men det fanns alltid en risk att den hade krafter kvar till ett sista flyktförsök. Det kunde också vara något annat som rörde sig där inne. Det fanns gott om björn i trakten och han ville varken skrämma iväg älgen eller locka till sig en björn.

Skogsmarken var täckt av mossa, barr och kvistar. Han satte ner foten försiktigt för att inte ge några ljud ifrån sig. Hjärtat slog snabbare. Med geväret redo sjönk han ner på huk och lyssnade. Skogen var helt tyst. Det enda som hördes var hans egna andetag.

Han reste sig upp och trevade med foten för att hitta ett ställe att sätta ner den. En kvist knakade till som ett pistolskott i den tysta skogen och han svor för sig själv. Längre in i skogen rörde sig en skepnad mellan två träd och försvann igen. Det gick så fort att han knappt hann se vad det var, men någon älg var det inte. Så vitt han kunde se gick det på två ben. Kunde det vara en människa? Men vem skulle smyga runt i skogen så här dags?

”Hallå. Är det nån där?”

Inget svar. Yngve svalde och tog ett steg bakåt. Skepnaden var alldeles för stor för att vara en människa. Kanske var det en björn? En stor björn. Men björnar gick inte runt på två ben.

Han hade spenderat större delen av sitt liv i skogen och visste när naturen blev farlig. Han kunde känna i skelettet när det var dags att vända eller ett djur var på väg att anfalla. Med geväret redo backade han ut mot vägen och knäckte ytterligare några kvistar. Han andades tungt och kände en droppe svett rinna ner över tinningen.

Morrandet började svagt men ökade i styrka. Yngve svalde. Hjärtat slog så hårt att det gjorde ont. Skuggorna rörde sig bland träden och han såg ett par gula ögon som stirrade på honom. De sjönk längre ner mot marken och en skepnad bröt sig loss, kröp mot honom.

Yngve höjde geväret. Kikarsiktet förstorade allting och förändrade bilden framför honom. Skepnaden var försvunnen. Andningen stockade sig i halsen. Några svep fram och tillbaka med geväret, men det gick inte att få korn på varelsen. Han sänkte geväret och såg sig om. Den var borta.

Han tog några snubblande steg ut på grusvägen och började springa. Efter ungefär hundra meter högg krampen honom i sidan och han var tvungen att sakta ner och gå istället. Blodsmak spred sig i munnen, som om han hade tuggat på aluminiumfolie.

Någonting rörde sig i ögonvrån. Han snodde runt med geväret redo. Ingenting där, men han hörde återigen morrandet. En rörelse, lite längre fram i skogen och han vände sig mot den.

Yngve höjde geväret och osäkrade. Nästa gång han såg en skymt av den tänkte han skjuta, vad det än var för något. Händerna darrade. Han andades djupt några gånger, men händerna fortsatte skaka. Han svalde igen. Såg han inte en rörelse där borta mellan träden? Han tog ett steg åt sidan, höjde geväret och siktade. Det kunde vara en sten, eller så var det varelsen. Han slöt fingret runt avtryckaren och då hörde han morrandet igen, precis bakom honom. Han slickade sig om läpparna och tog spjärn. Morrandet ökade till ett vrål samtidigt som Yngve snodde runt.”

Skräckromanen Där ute i mörkret av Markus Sköld finns på alla digitala streamingtjänster och återförsäljare samt bibliotek.

Läs den här:
Storytel: https://www.storytel.com/se/sv/books/764979-Där-ute-i-mörkret
Bookbeat: https://www.bookbeat.se/bok/dar-ute-i-morkret-117076
Adlibris: https://www.adlibris.com/se/bok/dar-ute-i-morkret-9789198411812

Om författaren Markus Sköld:

Markus Sköld, bosatt i Stockholm, debuterade som författare med skräckromanen Där ute i mörkret. Debuten följdes upp med den kritikerrosade skräckromanen Kalldrag och han är nu aktuell med romanen Skuggfödd.

Han har också skrivit för ljud och har då medverkat i Creepypodden med novellen Bäck-Anders Stuga och med skräckantologin Mörk Framtid för Storytel. Dessutom har han medverkat i ett antal utgivna novellantologier, däribland Zonen vi ärvde, På denna grund, 13 svarta sagor om superskurkar, 13 svarta sagor om superhjältar, Maskinblod 2, Maskinblod 3 och Mörkerseende.

Vid sidan av skrivandet hörs han regelbundet i författarpodcasten FantastiskPodd.se och är medlem i författarkollektivet Fruktan.

Twitter: http://twitter.com/mskold
Instagram: http://instagram.com/markusskold
Facebook: www.facebook.com/MarkusSkoldAuthor

Av

Ur rysaren ”Det som växer”: Insekterna

Ur rysaren DET SOM VÄXER: Insekterna

”Halvvägs ner för trappan hör jag henne skrika till. Ett skärande skrik. Jag springer snabbt tillbaka och sliter upp badrumsdörren, försöker förstå vad som har hänt. Ulrika står fortfarande på stegen och klamrar i den bortskruvade fläkten med ena handen och med den andra drar hon handen genom sitt ljusa hår om och om igen. Svarta korn faller från det ljusa håret och singlar ner mot golvet. Hennes ansikte är blekt och ögonen vidöppna. Jag förstår inte vad som är fel.
”Vad hände? Är du okej?”
Hon nickar och sväljer.
”Det fanns bara mer än jag hade förväntat mig däruppe, fick det över mig” säger hon och ser ner mot golvet. Jag följer hennes blick. Badrumsgolvets vita kakel är täckt av hundratals skalbaggar, de måste ha vällt fram ur hålet bakom fläkten. Döda, svarta små skalbaggar i drivor. Ulrika harklar sig och verkar försöka återfå fattningen.
”Förklarar väl tejpen, antar jag. Någon som inte orkat ta tag i problemet utan bara tejpade för och hoppades att de skulle självdö där inne.”
Jag ser ner i golvet igen, har svårt att släppa insekterna med blicken. Som att de ska börja röra sig, kravla över golvet som en mörk, levande skugga. Men allt det svarta på golvet ligger stilla och orörligt.

*
Rysaren Det som växer av Boel Bermann & Olle Söderström är en mörk Lovecraft-inspirerad spänningsroman med övernaturliga inslag, ute nu på alla digitala streamingtjänster och återförsäljare samt bibliotek.

Länkar:
Storytel
BookBeat
Adlibris