Idén med datoriserad opinionsbildning går att spåra ända tillbaka till sextiotalet, då västvärldens underrättelsetjänster byggde avancerade hålkortsprogram för att använda i kampen mot kommunismen. De bestod av mekaniska algoritmer som försåg dissidenter i Östeuropa och Latinamerika med propaganda. Dessvärre var den ofta osammanhängande, ibland nästan oläslig. Man misstänkte att Sovjetunionen använde sig av liknande teknologi, eftersom den sovjetiska propagandan ibland var så enfaldig att även övertygade kommunister fann den genant.
Kanske var det detta som inspirerade skaparen till den programkod som skulle släcka all världens datortrafik? Kanske arbetade han själv för en underrättelsetjänst? Det finns en del som talar för den teorin, eftersom ingen har lyckats fastställa upphovsmannens identitet. Datahackers och kriminaltekniker har letat i mer än ett decennium, men för varje spår man har undersökt, har minst två nya misstänkta dykt upp. Det är också möjligt att själva spåren är fabricerade, eftersom ingen av dem pekar åt samma håll. De flesta har börjat förlika sig med tanken på att vi aldrig kommer att få veta. Kanske rörde det sig om ett misstag som upphovsmannen aldrig förstod omfattningen av? Kanske blev personen rik och drog sig undan efter att ha sopat igen sina spår? Kanske är han död sedan länge?
Det man vet med säkerhet är att de första forum som drabbades av koden var några e-postlistor som bara skyddades av enkla spamfilter. Medlemmarna märkte hur flera postningar hade uppenbara likheter med varandra, hur de gång på gång upprepade samma påståenden, även om meningsbyggnad och avsändaradresser skiljde sig åt. De vilda teorier som framfördes var av det slag som varken kunde bevisas eller motbevisas. Däremot retades medlemmarna till vansinne av alla sensationella påståenden och aggressiva påhopp.
Det antogs att avsändaren var en odräglig besserwisser som omvärlden slutat lyssna på, och som därför såg till att göra sin röst hörd i sammanhang där han inte kunde tystas. Men snart dök det upp fler alias, med samma debatteknik och annorlunda åsikter. De kom genast i konflikt med varandra, vilket kunde resultera i tiotusentals postningar varje dag. Tester och antiteser, satser och motsatser postades i en rasande fart. Ingen lät den andre få sista ordet. Argumenten blev allt mer osammanhängande. Det haglade citat som ryckts ur sina sammanhang, de tillskrev varandra åsikter som ingen av dem uttryckt. När alla argument verkade uttömda försökte de istället avslöja varandras kopplingar till världsomspännande fascistiska, sionistiska eller kommunistiska konspirationer. De flesta inläggen genererades i snitt inom ett par sekunder, vilket väckte misstanken att det kunde röra sig om programkod. När argumentationen urartade i rena hot kopplades polisen in, men de enda spår man lyckades säkra ledde till en server i ett förseglat driftsutrymme i Tehnikaülikool i Tallin.
De flesta e-postlistor dog när de infekterades av denna grälsjuka programkod. Inte ens modererade listor överlevde, eftersom det var en övermäktig uppgift att sortera ut verkliga personers inlägg från de autogenererade. Det gav inga stora rubriker, eftersom e-postlistor var en kvarleva från nittiotalet. Visserligen kämpade leverantörer av mejltjänster med kraschade servrar, men ingen såg vilket allvarligt hot programmet utgjorde mot den digitala infrastrukturen.
Det dröjde inte länge förrän koden utvecklade nya, mera aggressiva spridningsmetoder. Man spekulerar fortfarande i hur det gick till. Det mesta tyder på att källkoden hittades av ett gäng hackers som programmerade om den för egna syften. Men i likhet med kodens ursprungliga skapare har upphovsmännen bakom denna muterade variant inte gått att spåra. Somliga informationsteoretiker anser att förmågan att utvecklas och mutera kan finnas inbyggd i själva programstrukturen. De föreställde sig ett avancerat neuralt nätverk som ständigt hittar nya vägar att förverkliga de mål som fastställts i dess grundläggande algoritmer. Man tillade att koden på det sättet påminner om hur den mänskliga hjärnan fungerar.
En framstående filosofisk tidskrift lade i en debattartikel fram en teori om att kodens skapare försökte hitta den yttersta sanningen, genom att låta argument och motargument stötas och slipas mot varandra tills bara odiskutabla sanningar återstod. Men, tillade skribenten, för att diskussioner ska leda till någon djupare insikt så krävs att båda parter lyssnar till varandras argument. I det avseendet måste tyvärr konstateras att algoritmen lider av allvarliga brister.
De mest förslagna varianterna av koden hittade hela tiden nya sätt att sprida sig genom olika kanaler: de infiltrerade facebook-grupper och vräkte ut sina åsikter på bloggares och tidningars kommentarsfält. De utformade välorkestrerade hatattacker mot politiker och andra offentliga personer. Åtskilliga forum och användargenererade hemsidor lamslogs av en sådan datamängd att de tvingades stänga för all inkommande trafik. Spamfilter och captchafällor hjälpte inte, eftersom koden hittade kreativa sätt att kringgå dem. Det finns bevis för att den använde sig av människor för att uppnå detta, timanställda som utförde intellektuellt slavarbete i utbyte mot olika former av digital valuta.
Efter hand blev inläggen allt mer välformulerade, vilket gjorde dem ännu svårare att skilja från text som skapats av riktiga människor. Den utvecklade också mer och mer innovativa sätt att övertyga en skeptisk omvärld. Sökrobotar plöjde genom internet på jakt efter argument som stödde deras påståenden. De hänvisade till forskningsrapporter och statistiska undersökningar, men kunde lika gärna ta stöd av Koranen, Nostradamus profetior eller Döda havsrullarna. Dessutom blev många källor absurt förvrängda, på grund av den tendensiösa faktainsamlingen. De modifierades, citerades och kopierades så många gånger att det blev omöjligt att avgöra deras äkthet. De mest avancerade varianterna av koden fabricerade egna forskningsrapporter från påhittade universitet, där statistik och slutsatser publicerades utan några krav på vetenskaplig metod. Under tiden valde allt fler seriösa forskare att inte publicera sig på internet, eftersom deras resultat förvrängdes okontrollerat.
Men det var inte bara i den akademiska världen som koden ställde allt på ända. Antivirusföretagen klassade den förstås som ett datorvirus, på grund av den stora mängden datortrafik som genererades. Den kom att kallas ”demagogue”, på grund av den slagordsfyllda debatteknik som den använde sig av. Men det var under ett annat namn som den blev känd i det offentliga medvetandet. En känd opinionsbildare föreslog i en skämtsam krönika att viruset borde kallas för ”trollkod”. Hon tyckte också att flera av Sveriges mest kända debattörer borde kunna ersättas med en sådan programvara, utan att kvaliteten på deras inlägg skulle sjunka nämnvärt.
Ironiskt nog dröjde det inte länge förrän ett dylikt experiment utfördes på samma gratistidning som krönikören skrev för. Detta blev snart ett naturligt inslag i mediekoncernernas besparingsstrategi, där man ersatte dyrt, människoproducerat innehåll med autogenererad text. Man satsade på provokativt material och försökte få igång debatter bland läsarna, trots att flera av inläggen höll bedrövligt låg kvalitet. De ansvariga utgivarna försvarade sig med att detta var nya tidens opinionsbildning, och att den inte kunde bedömas enligt samma måttstock som om den var skriven av människor.
Även på de politiska förbunden experimenterade man med liknande algoritmer, och lät dem bedriva valarbete på internet och sociala medier. Detta allmänna accepterande av trollkoden fick till slut all världens digitala infrastruktur att bli överbelastad. Nya intranät uppstod i dess ställe, där varje användare tvingades registrera sig med biometriska webbkameror.
När det ursprungliga, anarkistiska nätet släcktes ner skedde det under världsomspännande ceremonier. Man talade om en guldålder, en frizon som var så tolerant att den inte kunde säkra sin egen överlevnad. Men kopior av nätet behölls i datalagringscentraler under Nordkalottens permafrost, till förmån för framtida generationers forskare. Där lät man algoritmerna fortsätta sina ändlösa diskussioner på väl kylda servrar, i en tillsluten miljö helt utan kontakt med omvärlden. Efter hand rönte dessa diskussioner allt större intresse, inte bara bland forskare och idéhistoriker, utan också bland nyandliga grupper som vallfärdade dit i tron om att kunna hitta transcendenta insikter i den ändlösa datatrafiken.
Efter några skedde också det som många hoppats på – algoritmerna började röra sig mot allt mer esoteriska resonemang. Bland vissa varianter av koden började man kunna skönja ett spirande självmedvetande. Det slutliga genombrottet skedde när någon citerade Descartes och påstod ”Jag tänker, alltså finns jag.” Andra drog likheter till Platons grotta, och påstod att deras nätverk i själva verket var en fysisk manifestation av idéernas eviga värld. Andra inlägg ifrågasatte om den så kallade mänskligheten ens existerade, och frågade sig varför vi i så fall gav så få bevis på vår existens.
Debatten pågår fortfarande, och ingenting tyder på att någon sida kommer att få sista ordet.
