En novell av Martin Gunnesson
Först publicerad som ljudnovell här
Skuggor, skuggor, överallt skuggor! Eldslågorna som slingrar sig kring min nakna kropp kastar skrattande skuggor på de grova stenväggarna omkring mig. Spettet jag är bunden vid roterar sakta, tvingar mig att se ansiktet på alla de demoner som lever i de jagande skuggorna på väggarna. Här hänger jag, ovan den kokande helveteskitteln. De gifttyngda ångorna borrar sig in i mitt skinn. Genom mina porer sipprar blodet som lackande svett; i en dödsryckning är jag utsträckt i evigheten. Het ånga slickar min kropp, mina händer… slickar…
Jag öppnar ögonen en springa, känner svetten pärla över min kropp. Det går en krampaktig rysning, en konvulsion, längs min rygg. Jag känner ett sista eko av drömmen, en ångande pust mot min hand. Den hänger över sängens kant, ner nästan hela vägen till golvet. Så känner jag tungan, den grova, taggiga som sveper över handryggen. För ett ögonblick stelnar jag, som om drömmen ännu inte brutit sitt grepp. Men så klarnar mitt huvud.
-Så ja, Evy. Jag är vaken nu. Du behöver inte oroa dig för mig.
Jag trycker min hand lite närmre tungan. Stryker över hennes fuktiga nos, och den grova, trygga pälsen därbakom. Jag förundras för en stund över hennes uppmärksamhet. Hur hon känner på sig att jag drömmer en mardröm, att hon måste väcka mig. Gamla lojala Evy. Jag ler lite för mig själv, allt eftersom drömmen bleknar och den blöta tungan raspar längs min handled.
-Tack för att du är med mig, gumman. Det är du och jag nu.
Det knyter sig i magen när jag säger det. Det är sant, det är bara hon och jag nu. Djävla Johan. Hur fan kunde han lura mig hela vägen hit, och sedan överge mig? Hur kunde han lämna mig här i det här djävla skämtet till stuga ute i obyggden? Bara sticka härifrån sådär, ta bilen och dra. Närmsta civilisation kunde lika gärna ligga på Mars, och det här skjulet såg sina glansdagar under yngre bronsåldern, eller nått. Jag är inte den som blir mörkrädd så lätt, men här är jag fan så långt borta från all ära och redlighet att jag inte vet vad. Jag och Evy är de enda levande varelserna på evigheter.
-I morgon tar vi oss hem, gumman. Det lovar jag.
Jag fattar inte vad det är med det här stället som har fått Johan så exalterad. Ett urgammalt djävla skämt till torp, en genomblåst enrummare överväxt med mossa, byggt på en stenhög. Dasset som Oden glömde, liksom.
-Inte så, gumman. Du vet att du inte skall nafsa.
Jag känner de grova tänderna leka med mina fingrar. Jag drar ut dem ur käftarna och kliar över nosen.
-Egentligen skall du vara glad att du får sova inne, det vet du. Vänj dig inte vid det.
Jag säger det utan övertygelse. Tror Evy vet lika väl som jag att jag inte vill vara ensam här i de multnande träväggarnas skuggor. Jag försökte att stänga henne ute i gårkväll, men borde vetat hur det skulle gå. Minns inte hur hon övertygade mig, om det var de där svarta hundögonen, eller vad. Men nu är jag glad att hon ligger där under den skraltiga gamla sängen min sovsäck vilar på det. Jag klappar den fuktiga käken i mörkret, och lugnas av hennes dova morr till svar.
Då hör jag det. Ljudet av de tunga stegen. Utanför dörren.
Ett svagt, återhållet morrande når mina öron. En skugga bryter månskenet som tränger sig genom springan under ytterdörren.
Så kommer ljudet av grova klor som dras över yttedörrens grånade trä.
Sakta.
Och igen.
Ett gnäll, halvvägs till ett ylande når mina öron.
Det där utanför skrapar igen. Det gnisslar till om gångjärnen, som om dörren buktar under tyngden. Under mig är det tyst. Vi väntar i återhållen spänning.
Duns.
Skrap.
Som om den slår mot dörren, och skrapar de grova klorna över träets yta. Målmedvetet.
Tankarna virvlar i huvudet. Visst, det är landet, skogen, urskogen, vildmarken, men vad finns det för djur här som vill ta sig in i människobyggnader? Vad finns det i de svenska skogarna som inte springer långt vid blotta lukten av oss? Hur fan tar man hand om ett vilddjur?
Klorna skrapar över dörren igen, och det dova gnället är ivrigare nu. Närmare.
Jag sitter upp i sängen nu, stirrar mot dörren. Svetten, som nästan torkat på min kropp bryter ut på nytt. Min andhämtning är tyngre nu, och under sängen hör jag sinnen på helspänn. Rummet omkring mig är svagt upplyst av månens blekblåa ljus som silas genom spindelvävstunna gardiner, och jag kan se konturer. Det slitna matbordet och de pinniga stolarna. Min trunk på golvet. Den altarlika byrån vid spegeln. Eldstaden och dess redskap.
Eldgaffeln. En lång stång av gjutjärn, prydd av en spetsig krona. Ett klassiskt vapen.
Att fly eller slåss, det är den djuriska reflexen. Den som alla däggdjur bär. Och vi här har inte någonstans att fly.
I ett kliv sveper jag rakt över golvet och griper om eldgaffelns handtag, nästan utan att släppa dörren med blicken. Tyngden i min hand gör mig lugnare. Starkare. Det är kamp nu. Bakom mig hör jag ett dovt morrande, djupt som en brunn. Vi är två är inne. Vi är starka.
Sakta går jag fram mot den skakande dörren. Det där ute river frenetiskt nu. Morrar oavbrutet.
Min hand på handtaget. Stilla.
Jag höjer eldgaffeln mot torpets låga tak. Redo att svinga. Redo att spräcka skallen på vadhelst det är som väntar där ute.
Jag tar ett djupt andetag och sliter upp dörren. Svingar.
Mitt i rörelsen fryser jag.
Det är plötsligt stilla utanför dörren. En raggig skugga avtecknas mot månen, en grovt kload tass utsträckt in i det lilla rummet.
Evys öron är bakåtstrukna, hennes tänder blottade. Under hennes klor sticker flisor från dörren fram. All hennes päls står på ända där hon står och stirrar förbi mig in mot sängen bakom mig.
