• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Fruktan

Podcast noveller inom sf, fantasy och skräck

  • Om författarkollektivet Fruktan
    • Författare
      • Om Andreas Rosell
      • Om Boel Bermann
      • Om Christian Enberg
      • Om Eira A. Ekre
      • Om Erik Odeldahl
      • Om Fredrik Stennek
      • Om Jörgen Gavelin
      • Om Malin Gunnesson
      • Om Martin Gunnesson
      • Om Patrick Ogenstad
      • Om Markus Sköld
    • Podcast för nybörjare
    • Kontakta Oss
  • Blogg
  • Samlade Verk
    • Zonen vi ärvde
      • Köp Zonen vi ärvde
    • Stockholms undergång
      • Recensioner
      • Köp Stockholms undergång
    • Mörk Framtid
    • Sommarskuggor
    • Det som växer
    • Köttmarknad
    • Ljudnoveller
    • Noveller
  • Press
    • Pressbilder
    • Bokomslag

Av Martin Gunnesson

Torpargrund

En novell av Martin Gunnesson

Först publicerad som ljudnovell här

Skuggor, skuggor, överallt skuggor! Eldslågorna som slingrar sig kring min nakna kropp kastar skrattande skuggor på de grova stenväggarna omkring mig. Spettet jag är bunden vid roterar sakta, tvingar mig att se ansiktet på alla de demoner som lever i de jagande skuggorna på väggarna. Här hänger jag, ovan den kokande helveteskitteln. De gifttyngda ångorna borrar sig in i mitt skinn. Genom mina porer sipprar blodet som lackande svett; i en dödsryckning är jag utsträckt i evigheten. Het ånga slickar min kropp, mina händer… slickar…
Jag öppnar ögonen en springa, känner svetten pärla över min kropp. Det går en krampaktig rysning, en konvulsion, längs min rygg. Jag känner ett sista eko av drömmen, en ångande pust mot min hand. Den hänger över sängens kant, ner nästan hela vägen till golvet. Så känner jag tungan, den grova, taggiga som sveper över handryggen. För ett ögonblick stelnar jag, som om drömmen ännu inte brutit sitt grepp. Men så klarnar mitt huvud.

-Så ja, Evy. Jag är vaken nu. Du behöver inte oroa dig för mig.
Jag trycker min hand lite närmre tungan. Stryker över hennes fuktiga nos, och den grova, trygga pälsen därbakom. Jag förundras för en stund över hennes uppmärksamhet. Hur hon känner på sig att jag drömmer en mardröm, att hon måste väcka mig. Gamla lojala Evy. Jag ler lite för mig själv, allt eftersom drömmen bleknar och den blöta tungan raspar längs min handled.
-Tack för att du är med mig, gumman. Det är du och jag nu.
Det knyter sig i magen när jag säger det. Det är sant, det är bara hon och jag nu. Djävla Johan. Hur fan kunde han lura mig hela vägen hit, och sedan överge mig? Hur kunde han lämna mig här i det här djävla skämtet till stuga ute i obyggden? Bara sticka härifrån sådär, ta bilen och dra. Närmsta civilisation kunde lika gärna ligga på Mars, och det här skjulet såg sina glansdagar under yngre bronsåldern, eller nått. Jag är inte den som blir mörkrädd så lätt, men här är jag fan så långt borta från all ära och redlighet att jag inte vet vad. Jag och Evy är de enda levande varelserna på evigheter.
-I morgon tar vi oss hem, gumman. Det lovar jag.
Jag fattar inte vad det är med det här stället som har fått Johan så exalterad. Ett urgammalt djävla skämt till torp, en genomblåst enrummare överväxt med mossa, byggt på en stenhög. Dasset som Oden glömde, liksom.
-Inte så, gumman. Du vet att du inte skall nafsa.
Jag känner de grova tänderna leka med mina fingrar. Jag drar ut dem ur käftarna och kliar över nosen.
-Egentligen skall du vara glad att du får sova inne, det vet du. Vänj dig inte vid det.
Jag säger det utan övertygelse. Tror Evy vet lika väl som jag att jag inte vill vara ensam här i de multnande träväggarnas skuggor. Jag försökte att stänga henne ute i gårkväll, men borde vetat hur det skulle gå. Minns inte hur hon övertygade mig, om det var de där svarta hundögonen, eller vad. Men nu är jag glad att hon ligger där under den skraltiga gamla sängen min sovsäck vilar på det. Jag klappar den fuktiga käken i mörkret, och lugnas av hennes dova morr till svar.
Då hör jag det. Ljudet av de tunga stegen. Utanför dörren.
Ett svagt, återhållet morrande når mina öron. En skugga bryter månskenet som tränger sig genom springan under ytterdörren.
Så kommer ljudet av grova klor som dras över yttedörrens grånade trä.
Sakta.
Och igen.
Ett gnäll, halvvägs till ett ylande når mina öron.
Det där utanför skrapar igen. Det gnisslar till om gångjärnen, som om dörren buktar under tyngden. Under mig är det tyst. Vi väntar i återhållen spänning.
Duns.
Skrap.
Som om den slår mot dörren, och skrapar de grova klorna över träets yta. Målmedvetet.
Tankarna virvlar i huvudet. Visst, det är landet, skogen, urskogen, vildmarken, men vad finns det för djur här som vill ta sig in i människobyggnader? Vad finns det i de svenska skogarna som inte springer långt vid blotta lukten av oss? Hur fan tar man hand om ett vilddjur?
Klorna skrapar över dörren igen, och det dova gnället är ivrigare nu. Närmare.
Jag sitter upp i sängen nu, stirrar mot dörren. Svetten, som nästan torkat på min kropp bryter ut på nytt. Min andhämtning är tyngre nu, och under sängen hör jag sinnen på helspänn. Rummet omkring mig är svagt upplyst av månens blekblåa ljus som silas genom spindelvävstunna gardiner, och jag kan se konturer. Det slitna matbordet och de pinniga stolarna. Min trunk på golvet. Den altarlika byrån vid spegeln. Eldstaden och dess redskap.
Eldgaffeln. En lång stång av gjutjärn, prydd av en spetsig krona. Ett klassiskt vapen.
Att fly eller slåss, det är den djuriska reflexen. Den som alla däggdjur bär. Och vi här har inte någonstans att fly.
I ett kliv sveper jag rakt över golvet och griper om eldgaffelns handtag, nästan utan att släppa dörren med blicken. Tyngden i min hand gör mig lugnare. Starkare. Det är kamp nu. Bakom mig hör jag ett dovt morrande, djupt som en brunn. Vi är två är inne. Vi är starka.
Sakta går jag fram mot den skakande dörren. Det där ute river frenetiskt nu. Morrar oavbrutet.
Min hand på handtaget. Stilla.
Jag höjer eldgaffeln mot torpets låga tak. Redo att svinga. Redo att spräcka skallen på vadhelst det är som väntar där ute.
Jag tar ett djupt andetag och sliter upp dörren. Svingar.
Mitt i rörelsen fryser jag.
Det är plötsligt stilla utanför dörren. En raggig skugga avtecknas mot månen, en grovt kload tass utsträckt in i det lilla rummet.
Evys öron är bakåtstrukna, hennes tänder blottade. Under hennes klor sticker flisor från dörren fram. All hennes päls står på ända där hon står och stirrar förbi mig in mot sängen bakom mig.

Taggad som: Halloween, Martin Gunnesson, mysrysare, Skriven Fruktan

Primärt sidofält

Arkiv

  • augusti 2022
  • juni 2022
  • maj 2021
  • april 2021
  • mars 2021
  • februari 2021
  • januari 2021
  • december 2020
  • november 2020
  • december 2019
  • november 2019
  • oktober 2019
  • september 2019
  • augusti 2019
  • juli 2019
  • juni 2019
  • maj 2019
  • januari 2019
  • december 2018
  • november 2018
  • oktober 2018
  • september 2018
  • augusti 2018
  • juli 2018
  • maj 2018
  • december 2017
  • oktober 2017
  • september 2017
  • augusti 2017
  • maj 2017
  • mars 2017
  • februari 2017
  • december 2016
  • november 2016
  • oktober 2016
  • juli 2016
  • juni 2016
  • maj 2016
  • april 2016
  • mars 2016
  • februari 2016
  • januari 2016
  • december 2015
  • november 2015
  • oktober 2015
  • augusti 2015
  • juli 2015
  • juni 2015
  • maj 2015
  • april 2015
  • mars 2015
  • februari 2015
  • november 2014
  • oktober 2014
  • september 2014
  • augusti 2014
  • juli 2014
  • juni 2014
  • maj 2014
  • april 2014
  • mars 2014
  • februari 2014
  • januari 2014
  • december 2013
  • november 2013
  • oktober 2013
  • september 2013
  • augusti 2013
  • juli 2013
  • juni 2013
  • maj 2013
  • april 2013
  • mars 2013
  • januari 2013
  • december 2012
  • november 2012
  • oktober 2012
  • september 2012
  • augusti 2012
  • juli 2012
  • juni 2012
  • maj 2012
  • april 2012
  • mars 2012
  • februari 2012
  • januari 2012
  • december 2011
  • november 2011
  • oktober 2011
  • september 2011
  • augusti 2011
  • juli 2011
  • juni 2011

Footer

Följ Oss

  • Facebook
  • RSS
  • Twitter

Prenumerera på Fruktan


Prenumerera på Podcast

Copyright © 2023 Fruktan