Novellutkastet Rymdresan är skrivet av Boel Bermann.
Mitt rum är minimalistiskt. Har bara det absolut nödvändigaste. Säng, sängbord, kokvrå, dusch. Väggarna är vita och det finns ett litet, runt fönster med trippellager. Det är svårt att se ut för att plasten är så repad på det yttersta lagret. Men det spelar ingen roll, eftersom det finns så lite att se. Det där blev fel. Jag kan se allt. Det svarta, kring-rusande universum fyllt av ofattbara mängder planeter och solar, nebulosor och steroidbälten. Det är bara det att allt ser likadant ut. Det förändras aldrig. De hade lika gärna kunnat sätta upp en statisk bild eller en bildskärm. Ibland leker jag med tanken på att fönster är just det, en bildskärm förklätt till ett fönster.
Jag undrar om jag skulle uppskatta sällskap. Längre fram på resan kanske, inte just nu. Nu vill jag vara ensam, det skulle vara för påträngande att ha en annan person på ett så litet utrymme. Det kliar inombords av otålighet. Den ökända rymdrastlösheten. Att vara på en färd genom rymden. På många sätt är det inte som jag föreställt mig. Inte som jag förväntat mig eller drömt om. Resandet har blivit så avdramatiserat att det känns lika naturligt som lågprisflyg, kollektivtrafik, pendeltåg. Vardagligt att resa i rymden.
