Fruktan

Podcast noveller inom sf, fantasy och skräck

novell

Av

Planschen

Det är något som ligger över kinden när jag vaknar. Fuktigt och kallt. Det är vad som väcker mig, att det smeker min kind. Jag slår inte upp ögonen, säger bara:
– Sluta, det är inte roligt.
Det hala drar sig bort, försvinner från min hud. Jag hör skrammel från köket.
– Vad sa du?
Joel är inte i sovrummet. Jag slår upp ögonen, ser in i väggen där jag ligger på sidan. Försöker fokusera i mitt yrvakna tillstånd. Något rörde precis vid mig.
Vrider sakta upp huvudet och ser ut över sovrummet. Ingen här. Allt ser ut precis som vanligt. 50-tals fåtöljerna, den murriga tapeten, vintage-filmplanschen och teak-skrivbordet. Men något smekte min kind. Det kändes verkligt, inte som en dröm.
Lyfter handen till kinden, känner nåt fuktigt. Som saliv eller slem, halt. Spår av en beröring. Sätter mig upp i sängen. Ser glidande, hala spår över täcket. Följer dem med blicken, de glänser i morgonljuset. Ser hur de leder fram till filmplanchen för ”Creature for the Black Lagoon” sm vi skaffade bara för att jag var så lik tjejen på postern. Reser mig långsamt upp, går fram till den. Fuktfläckar på tapeten. Låter fingrarna glida längst postern, den känns fuktig mot fingertopparna.
Varelsen ser på mig. Håller inte längre någon i armarna. Utan rör sig, sträcker ut sin simhudsbeklädda hand mot mig.

*
Skrivövning: Planschen
Tid: 5-10 minuter
Övning: Skriv om varelser eller personer som kliver ur en filmplansch

Av

En svart trenchcoat

[Fruktan – gemensam skrivövning: En svart trenchcoat]

Han hade alltid velat ha en svart trenchcoat av läder. Sliten och ärrad, som ur en gammal noir-film. Stått i så många otaliga timmar, prövat dem och försökt hitta rätt. Så många jackor han släpat hem, men han har aldrig lyckats hitta den perfekta jackan. Alla har haft nåt fel. Så hittade han en. Liggandes slängd över en bänk i parken när han gick hemåt i kvällsmörkret. Han hade inte tänkt ta den, inte egentligen, intalade han sig själv. Bara prova den, se hur den satt. Men när den kom på satt den helt perfekt. Han kunde inte motstå. Tog motvilligt av den och bar den över armen.

Men så snart han kom innanför dörren tog han på sig den igen. Som att den var gjord för honom. Han lät händerna sjunka ner djupt i fickorna, hoppades att han inte skulle hitta något bevis på vem den tillhörde…

Smärtan var ilande, skar igenom allt. Han skrek högt och slet upp handen. Ett ilsket rött märke, svullen hud. Handen blödde kraftigt från såret, bildade en mindre pöl intill hans fötter. Han slet av sig jackan, slängde den ifrån sig. Ur fickan kröp en skorpion fram, började röra sig mot honom. Det rörde sig under lädret, fler och fler skorpioner kom fram, som om de kom från jackan. De samlades vid blodet på golvet, omringade det. Svarta kroppar. Fler och fler. De rörde sig snabbt på parkettgolvet, han kunde höra deras rörelser som ett svagt rasslande där de vaggade sig precis intill honom. Han visste att han borde fly, men det var som att han inte kunde röra sig. Som att han var fast, som att skräcken låste fast honom vid golvet. De omringade honom, saktade ner tills de alla var stilla. Iakttog honom. Det var som att de visste att han var orörlig, att han var ett enkelt byte.

Han vred på huvudet, försökte se om det fanns någonting inom räckhåll han kunde försvara sig med. Beredd att använda vad som helst. Hans skadade hand rörde sig upp mot hans fickor, kände nycklarnas konturer i fickan. Kunde han använda metallen för att försvara sig med? Det är det enda han har, det finns inget inom räckhåll. Inga tillhyggen att kasta.

Han vet inte vems jacka han tagit. Men det är sista gången han stjäl, lovar han inombords. Fast han vet att om han överlever det här så kommer han inte att kunna hålla det. Andra människors tillhörigheter viskar alltid till honom. Ute på stan, genom tv:n, datorn och de helvetiska tidningarna. Visar honom allt han vill äga, men inte har råd med. Kanske var trenchcoaten en fälla eller ett straff. För alla gånger hans rastlösa händer har varit djävulens redskap.

Skrivövning: Vikpapper
Tid: 10-15 minuter
Tema: Saker man har på sig
Gör så här:
Varje deltagare skriver tre rader på ett papper.
Vik pappret så att de två första meningarna döljs och skicka vidare.
När pappret är slut är berättelsen klar.

 

en-svart-trenchcoat-fruktan-skrivovning

Av

Hunger

[Fruktan – gemensam skrivövning: Hunger]

Maria tog på sig klänningen framför spegeln och slätade ut tyget så att benen inte syntes. Det var första gången hon tog på sig den, första gången den fick interagera med hennes hud. Den var mer bekväm än hon hade trott att den skulle vara, men den kändes fel. Klänningen började viska till henne. ”Du är vacker, så vacker…”

Men hon trodde den inte. Försökte slita av sig den, men kunde inte. Det var som att klänningen klamrade sig fast vid hennes hud, vägrade släppa taget. Hon tog ett fast grepp om den och slet med all kraft hon kunde uppbåda. Den började skrika och tyget slingrade sig i hennes händer. Men hon vägrade släppa taget. Den började kalla på henne, övertala henne, viskade och skrek, bönade och bad att låta den vara nära henne.

Till slut lyckades hon få av den, slängde den mot hörnet av rummet. Den låg där och såg hopsjunken ut. Övergiven. Hon kunde höra klänningens tankar. Som att den var inne i hennes huvud, orden kom klara och tydliga. Den hungrade, längtade. Det såg ut som att den slingrade ihop sig. Hennes första tanke var att det var kroppen som rörde sig. Kroppen på golvet under klänningen.

Trots att den låg helt stilla, täckt av klänningen. Trots att liket legat där i flera dagar. Hon såg hur tyget i klänningen långsamt började byta färg, övergå till en djupt röd nyans. Klänningen hämtade näring från förruttnelsen. Tyget började klättra, breda ut sig över det som en gång hade varit fullt av liv som nu var dött kött. Kretsloppet och förändringen var vacker. Det var inte svårt att se poesin i att klänningens liv kom av förruttnelse, muskler och blod. När den var mätt skulle hon ta på sig den igen, njuta av känslan. Hon hade varit för otålig, hon borde ha matat den istället för att ta risken att ta på sig den.

Nu såg hon bara längtansfullt på den. Det var en dikt, en vacker sång, entropin som såg till att allt för evigt avslutades och påbörjades på nytt. Som en evig loop. Utan början och utan slut, bara olika stadier som evigt förändrades. Tillsammans skulle de leva i symbios, bara hon regelbundet gav den andra kroppar att suga näring från.

Skrivövning: Vikpapper
Tid: 10-15 minuter
Tema: Saker man har på sig
Gör så här:
Varje deltagare skriver tre rader på ett papper.
Vik pappret så att de två första meningarna döljs och skicka vidare.
När pappret är slut är berättelsen klar.

hunger-skrivovning-fruktan