Fruktan

Podcast noveller inom sf, fantasy och skräck

Fruktan

Av

Hatten

[Fruktan – gemensam skrivövning: Hatten]

Jag hade aldrig sett mig själv som en person som bar hatt. Mardrömmen jag hade med hatten jag hittade på vinden hade inte direkt fått mig att tänka om.

När jag tog på mig den var det något vasst som stack till. Kände hur jag fått ett sår, mindre sticksår, av en nål som satt fast i hatten. Blod sipprade ut ur hålet i min hud på sidan nära tinningen. Jag rotade i badrumsskåpet och hittade ett gammalt paket Bamse-plåster. Klibbiga stycken illustrerade med färgglada karaktärer. Det var verkligen de fulaste plåster som någonsin köpts, jag vet inte ens varför jag har dem. Har inte barn, måste ha impulsköpt den på nån rea. Men så plötsligt kände jag mig yr, världen började bölja och pulsera. Det måste ha varit något på nålen… Med darrande händer började jag fästa plåstret när jag såg att det ut som att karaktärerna rörde sig på det. Som att de bildat olika formationer. Sen var det som att världen byttes ut…

…Som att jag plötsligt stod på en äng och de animerade varelserna var alla där, dansade i cirklar som runt en flaggstång. Människor utklädda i djurdräkter. Dräkterna som människorna hade på sig var färgglada och skar i mina ögon. Intensivare än några andra färger jag någonsin sätt. Som om de var iklädda varningssignaler. Det var när jag såg ut över dem och såg dem avbryta dansen och närma sig mig som jag på något sätt visste att de skulle döda mig. På det sätt som man vet saker man inte kan veta i drömmar. Som att jag visste att ingen skulle visa sig klädda på det sättet och lämna levande vittnen. Jag hann reflektera över att jag skulle dö. Kände att jag trots allt var jag inte missnöjd med mitt liv, så märkligt nog var jag inte rädd. Men jag tittade ner och studerade kläderna som jag antagligen skulle dö i. Nej, det dög inte. Skulle jag spendera evigheten som spöke tänkte jag inte se ut som jag gjorde nu. Men kanske var det oundvikligt. Dömd att för evigt leva som ett spöke iklädd en morgonrock och en ful hatt. En randig morgonrock. Vilket plagg att dö i. Det var ren ondska att utsättas för ond bråd död och få ett efterliv präglat av en evig längtan efter ett bättre plagg att ha på sig. Något som kunde ge en mening, istället för ett plagg som bara utstrålade fruktansvärd tristess….

Så vaknade jag upp, liggandes på badrumsgolvet. Blodig, skakande och förvirrad. När jag hämtat mig bar jag hatten, mycket försiktigt, upp på vinden igen. Den skulle aldrig mer så se dagens ljus. Jag är verkligen inte en person som bär hatt…

Skrivövning: Vikpapper
Tid: 10-15 minuter
Tema: Saker man har på sig
Gör så här:
Varje deltagare skriver tre rader på ett papper.
Vik pappret så att de två första meningarna döljs och skicka vidare.
När pappret är slut är berättelsen klar.

hatten-fruktan-skrivovning

Av

Avlyssning

– Hörde du det där?
– Va, vaddå?
– Det där ljudet, I bakgrunden…
– Vet inte vad du menar. Jag hörde bara det vanliga tugget. Tycker vi har nog med bevis på de där typerna nu. Håller med om vad chefen sa, definitivt nåt religiöst på gång. Vi kan sätta dit honom när som, utövande av sånt skit är ju totalförbjudet.
– Men alltså, det var inte det jag menade… Ljudet, där i bakgrunden.
– Vad menar du egentligen? Fattar ingenting.
– Spola tillbaka, jag måste lyssna en gång till.
– Då bryter vi inspelningen.
– Jag skriver det i rapporten och förklarar för chefen, lovar.
– Ok, visst, då länge du tar ansvaret. Hur lång tillbaka?
– Alltså bara nån minut. Det där räcker.
– (tystnad)
– Nu då, hörde du det där?
– Alltså jag förstår fortfarande ingenting. Vad är det du vill att jag lyssnar efter?
– Rösten bakom det där religiösa svamlet, eller bönen eller vad det nu är. Den som svarar honom. Viskningen. Lyssna igen.
– (tystnad)
– Hörde du verkligen inte det där? Det är ju som att den talar till oss, eller i varje fall direkt till mig. Som att den vet att vi lyssnar. Den säger ju mitt namn, för fan.
– Ditt namn? Alltså hur mår du? Börjar du höra röster? Det hörs verkligen ingenting förutom det vanliga ockulta svamlandet till högre makter. Cthulu ftang ftang… jadi jadi nåt knas.
– Men den säger ju nåt direkt till mig. Jag hör den ju. Den säger att jag ska…
– Varför ser du så jävla underlig ut? Hörru, varför kollar du så där konstig på mig? Varför…Släpp den där, vad fan är det med dej? Dina ögon, de är helt svarta, vad…? Nej vad gör det inte, vad…
– (tystnad)

*
Skrivövning: För din säkerhet
Tema: Avlyssning
Tid: 5 minuter

gunnar

Av

Världsväven

[Fruktan – gemensam skrivövning: Världsväven]

Hennes mamma tittade på henne, skakade på huvudet.
”Du måste lära dig att ta hand om den ordentligt.”
Den svarta strängen syntes tydligen genom det vita bomullstyget i uniformen. Det var den som band henne till systemet. Kontrollerade hennes rörelser. En invävd, levande läk som gick rakt igenom tyget och kopplade in sig rakt i hennes hud. Det gick som en stöt genom henne när hon aktiverade den, en våg av illamående. Hon rusade in till badrummet, hulkade och spottade. Men det hjälpte inte. Smaken av syntet la sig som en hinna på tungan.

Fibrerna kommer alltid vara en del av henne nu. En del av flödet kändes vasst och argt, en annan underliggande ström kändes mjuk och slät. Plagget kommer vara en del av henne och hon kommer vara en del av hela världsväven från och med nu. Hon kände sig naken, utelämnad, trots att hon var påklädd och trots att hon och mamma var ensamma i sin lägenhetsenklav. Nu har hon blivit myndig, nu kommer hon alltid förväntas vara konstant uppkopplad genom sömmen. Uniformen smet sig runt hennes kropp, som ett lager av luft och energi. Hon föreställde sig att det var som att födas på nytt, att för första gången lämna den skyddande hinnan, se verkligheten och känna den kalla luften slå emot huden. Väven bredde ut sig framför henne, det var som att hon nästan kunde ta på den. Med trevande handrörelser började hon svipa sig igenom lagren. Varje nytt känslointryck var euforiskt, som att en stjärna föddes i hennes sinne varje gång hon gick igenom ett hål i väven för att hitta lagret under.

Men ändå fanns känslan där, i bakhuvudet, viljan att koppla ner och återvända till det säkra. Men allt det nya gjorde henne ändå upprymd. Det pirrade i henne när hon tänkte på den digitala väv hon nu hade full tillgång till. Det var svårt att säga vad det var som var så upphetsande. Om det var den syntetiska organismen i tyget som stimulerade sinnena eller om hon fått en kick av att ha på sig en levande organism som kopplade in henne till resten av mänskligheten. Nu var allt nytt och fascinerande. Hon undrade om hon, ju äldre hon blev, skulle vänja sig vid flödet och energin. Om stimulansen bara var nyhetens behag, om upplevelsen skulle ändra sig.

Skrivövning: Vikpapper
Tid: 10-15 minuter
Tema: Saker man har på sig
Gör så här:
Varje deltagare skriver tre rader på ett papper.
Vik pappret så att de två första meningarna döljs och skicka vidare.
När pappret är slut är berättelsen klar.

 

varldsvaven-fruktan-skrivovning