Det här är en mininovell av Andreas Rosell.
Hon tittar på klockan. På minuten som vanligt. Som alla andra dagar. År. Tre ringningar på dörrklockan. Sen ljudet av fötter mot metallen uppför den fällbara stegen i trapphuset. De klättrar alltid upp till vinden. Smällen när luckan stängs får henne att borra ner sina fingrar i det tidigare så mjuka armstödet. Nu liknar det mjuka och blommiga sammetstyget mest en glansig sårskorpa. Av de färgglada blommor syns endast svaga konturer. Beatrice sitter i sin fåtölj och lyssnar. Hennes svagt insjunkna ögon stirrar upp mot taket. Hon skriker ut sitt förakt. Strimlor av vitt hår virvlar till över hennes ansikte. En gång i tiden hade hon redan varit ute och jagat dem. Skrikit och svurit åt dem. Varnat att polisen är på väg. Stått beredd att mota bort dem. Men det var länge sedan. Hon ville så gärna veta hur de ser ut. De som har följt efter henne så länge. De som pratar med henne. Varför ville de ta allt från henne, varför ville de ta bort henne. Men nu kan hon bara sitta i fåtöljen och hoppas att hon är tillräckligt stark att ringa någon när väggarna brister. Hennes kropp är bruten på flera ställen. Hon kan ta sig mellan sängen och fåtöljen ett par gånger om dygnet. Men inte så mycket mer. Hennes ögon tåras. Tårar som aldrig verkar kunna ta slut. Hon har väntat så länge på svar.
Smällar mot rör i väggarna och mot golvet på vinden över henne växer i styrka. Beatrice tänker på sitt guld. Allt guld och silver som ligger i lådor över hela lägenheten. Familjens sparkapital över årtionden. Allt hennes man lämnat efter sig. Delar av henne och honom. Hon vet att hon inte längre kan stoppa dem från att ta allt. Så fort de hittar en väg in. Eller lyckas göra en egen. Men kanske skulle hon kunna prata med dem. Ansikte mot ansikte. Kanske skulle de inte kunna stjäla från en svag gammal tant. Kanske har de missförstått henne. På avstånd kan man se så fel. Någon har tagit sig in bakom väggen i vardagsrummet. Beatrice hör knogar som knackar mot gipsväggen framför henne. Hon ser tapeten med de gröna, gula och röda djuren tappa fäste på väggen utmed kanterna. Rummet fylls av koder som hon inte förstår. Hon vill ropa att de måste sluta knacka i väggarna, men hon vågar inte. Hon ställer sig upp. En kompakt silversvan vilar i hennes vänstra och friska hand. En prydnadssvan hon fått i bröllopspresent.
Hon glömmer aldrig första gången de kontaktade henne. Hon var ung då. Knappt byxmyndig. Det var morgon och hon hade precis vaknat. Hon låg i sin säng upp på flickrummet i föräldrarnas hus. Men hon kunde inte se dem. Men hon hörde rösterna klart och tydligt. De presenterade sig som läkare från det stora sjukhuset i Skåne. Det som ligger mitt i den stora skogen utanför Österlen. De var otydliga med vad de skulle göra med henne. De skulle ge henne sprutor. Och hon skulle få betala dyrt för dem. När dem lämnat henne sprang hon till sina föräldrar och förklarat vad som hänt. De kunde inte göra något annat än att försäkra henne om att ingen hade besökt huset den morgonen.
När hon senare samma dag hade försökt ringa sjukhuset, så fanns det inget. Hon hade skällt på telefonisten. Senare när hon gick och lades sig, samma dag, var de tillbaka hos henne. Hur de kom in i huset då visste hon inte. De hade fått order om att injicera henne med gift. För att hon ställde till med bråk. Hon hade lyckats vifta bort sprutorna den natten och varje natt efter det. Det var inte förrän hon och hennes man flyttat till ett eget hus som hon snart upptäckte att silverbestick började försvinna från lådorna i köket. Ett efter ett. Och de som bestal henne lämnade spår efter sig. Med flit. De ville att hon skulle veta. Små lappar med namn på doktorer hon eller hennes man aldrig besökt. Tomma kanyler. Strax efter att hennes man omkommit kände hon sig tvungen att lämna huset. När hon flyttade in hennes nuvarande lägenhet dröjde det inte länge förrän de var på henne igen. Nu argare och med moderna teknik. De skulle ta henne med sprutor via luften. Med telepati. Hon skulle inte kunna komma undan deras strålar. De skrek åt henne på dagarna och lät henne veta när de var på väg mot henne. Men nu var det något som stoppade dem från att komma in till henne. Istället började de försöka få henne att dricka råttgift. De hade ställt flera paket i skafferiet.
En värmande känsla sprider sig under låren. Hon försöker inte ens stoppa det längre. Hon är för rädd för att lämna fåtöljen. Hon har lagt ner svanen och sträckt sig efter telefonen. Hon måste ringa polisen igen. De måste lyssna på henne den här gången. De måste höra hur borrarna över henne jobbar sig inåt. Rakt ner mot henne. Hon ser när betongen i taket spricker. Hon skriker så högt hon kan när någon svarar. Skriker att de måste hjälpa henne. Men polisen vill inte prata. De har tröttnat på hennes samtal. Beatrice tappar telefonen i golvet när hon ser hur den stora borren slår igenom. Rummet fylls av takputs och betongdamm. Från köket hör hon lådor med silver i dras ut. Det långsamma gnisslet från torrt och gammalt trä skär i henne samtidigt som någon faller mot henne. De har till slut tagit sig in till henne igen. Smällen mot hennes bröstkorg blir hård. Hon flämtar till och känner lukten. I samma ögonblick önskar hon att hon tagit råttgiftet för länge sedan.
