Är språket ditt? Väljer du de ord och uttryck som bäst uttrycker dina tankar, utefter vad du känner? Det kan tyckas självklart att det är så, att man främst ser språket som ett redskap för att förmedla det man vill. Eftersom jag älskar språket och dess användning intresserar sådana frågor mig mycket. Hur man väljer och utvecklar sitt språk, hur man lär sig dess nyanser och dess användning.
Men idag tänkte jag ägna mig åt det motsatta – hur språket formar dina tankar. Ett ord har mer än bara sin ordagranna, definierade betydelse, de för också med sig konnotationer. De ord du behärskar formar dina formuleringar, genom att de förmedlar associationer till allt annat de använts för. Vilket leder till den intressanta frågan huruvida man kan styra människor tankar genom att styra orden de använder.
För att ta några (väldigt olika) exempel:
Jag använder knappt ordet ”patetisk” på svenska längre. Ordet har använts alltför mycket som en direktöversättning av engelskans ”pathetic”, istället för sin ”korrekta” svenska betydelse, att det inte lägre är fullt fungerande som kommunikationsredskap. Om jag använder det idag så riskerar jag att förstås som sägande något annat än det jag vill förmedla. Men det leder till att även mina tankar tar omvägar kring begreppet, jag formulerar mig annorlunda även i min inre dialog. Tänker jag därför annorlunda?
Det klassiska litterära exemplet på hur man avsiktligt förändrar språket i politiskt syfte är så klart Orwells nyspråk i 1984. Där är ju språket ett verktyg för repressiv propagande och tankestyrning, och gjort på storskaligt format. Vi är kanske inte direkt där idag, men nog görs det försök i både organiserad och oorganiserad form att forma hur vi tänker på saker genom att manipulera termerna man använder. När Kulturslussen vill vinna sympatier bland folk som tycker att marknadskrafter är någon diffus form av ondska säger det att de vill ersätta en ”kommersiell galleria” med en ”generös saluhall”. Kontemplera, för en stund, hur olika det låter, och kontrastera det med vilken skillnaden i praktiken är…
Men är den typen av manipulerande alltid avsett att förleda? Kan man avsiktligt och öppet försöka införa förändringar i språket för att genomdriva en positiv förändring av mentaliteten hos användarna? På Svenskans Brännpunkt propageras det idag för ”Sverige[s] … första barnbok som använder hen.” med den huvudsakliga motivationen att
Att föra in ett nytt element som får oss att tänka till i vårt språkbruk ger möjlighet till medvetenhet och förändring som sträcker sig bortom enstaka ord.
Jag dras personligen alltid med en viss skepsis mot allt sådant här. Nu har artikelförfattarnas argumentation i detta fallet flera sunda inslag, som att det handlar om att berika språket med möjligheter som kan användas när könet inte har någon betydelse. Man bryter upplevda begränsningar genom att tillhandahålla vägar runt dem. Men det känns svårt att helt acceptera sådana påbud, eftersom jag dels inte kan skaka av mig misstanken om att det kommer att leda till ett tryck på att man skall använda ”hen” oavsett (antagligen för att någon annars känner sig kränkt), samt att fenomenet kommer från en idévärld som innehåller både bra och en hel del rätt murket tankegods. Att använda ett ord kan vara att acceptera idéerna de står för, både direkt och via association.
Går det alls att styra språket för att utveckla människan, eller är all sådan kontroll av ondo? Att ett berikat språk ger en berikad tankevärld på individuell nivå visar väl alla läsande barns utveckling. Men fungerar det med påbud, eller är de alltid begränsande?
