Den här veckan har vi diskuterat superhjältar i Fruktankollektivet (Ja, jag kallar det ett kollektiv. Alltid retar det nån :)). Det visade sig snabbt att jag hade många och starka åsikter om det ämnet. Mycket starkare än vad jag trodde. Jag blev faktiskt till och med lite upprörd! Det gick så lång att jag skrev ett långt mail till de andra och klargjorde att det minsann INTE var okej att driva med superhjältar hur som helst.
När jag läser mailet så här i efterhand påminner det en hel del om en typisk insändare i Aftonbladet. Ni vet, en sån där skriven i affekt. Fy för vården! Skolan är usel! Samhället är hemskt! Det var bättre förr! Ingen tar ansvar! Rör inte mina superhjältar!
Faktum är att jag läser mycket mer serier än jag läser annan litteratur. En ganska stor del av min budget går åt till att skicka album från USA hem till Sverige. Nu för tiden fungerar det också riktigt bra att köpa och läsa serier på min iPad. Alla serier jag läser handlar förstås inte om superhjältar, men det är en intressant genre i vilken det fortfarande publiceras riktigt bra verk. Och det berättas bra historier. Många hjältar är till ytan helt endimensionella. De slåss samma fighter, mot samma fiender, idag som de gjorde för femtio år sen. Världar kan gå under, men det påverkar inte status quo nämnvärt. Vi, läsarna, vet precis vem Stålmannen/Clark Kent är. Vi vet att han älskar Lois Lane och att han är hatad av Lex Luthor. Vi vet att han har kalsongerna utanpå sina byxor och att hans trendskapande mantel inte kan ha någon praktisk funktion över huvud taget.
Ja, han är en ganska fånig skapelse. Det är därför det kan bli otroligt effektivt t ex när Geoff Johns i Superman Secret Origins ger hans relation till sina adoptivföräldrar extra djup. Hur reagerar Clark när han får reda på att han inte är från jorden, att han är en supervarelse från en annan planet? Ledtråd: Han blir inte glad i alla fall. De han trodde var sina föräldrar är inte det. Han kommer alltid att vara annorlunda, troligtvis också en fara för sina vänner. Och förresten Clark, du är den ende överlevande från din hemplanet. Av tio miljarder människor finns bara du kvar…
Han vill inte vara annorlunda.
Allt han vill är att vara Jonathans son.
Och plötsligt upplever jag honom inte som fånig alls.
Eftersom superhjältar – de klassiska såna från DC och Marvel i alla fall – oftast är manifestationer av ett ideal, ges det många möjligheter att kontrastera det storslagna med det lilla. Boken jag nämner ovan är bara ett exempel. För ett annat, hyfsat nytt, leta upp Whatever happened to the Caped Crusader av Neil Gaiman och läs om hur Batmans vänner och fiender reagerar när Batman dör. De sista sidorna, som visar vad Bruce Wayne kämpat för under alla dessa år, vad hans innersta önskan egentligen är, är bland den starkaste litteratur jag läst i alla fall.
För att inte tala om sidorna när Sue Dibny dör i The Elongated Mans armar i Identity Crisis … om ni inte blir berörda av det har ni ingen själ.
Men allt förutsätter en sak: Att du accepterar den värld superhjältarna lever i. Lite som all genrelitteratur antar jag.
För er som vill läsa mer om superhjältar i allmänhet rekommenderar jag Grant Morrisons självbiografi Supergods, som samtidigt råkar vara en insatt skildring av superhjältar och deras skapare.
Till sist, för att visa att jag trots allt har lite humor kvar skickar jag er till den här sidan där ni kan läsa om hur det gick till när Chip Zdarsky fick jobbet att skriva en uppföljare till Alan Moores klassiker Watchmen.
Nu får ni ursäkta mig. Jag kan inte skriva mer just nu. Jag måste läsa om några sidor i Planetary av Warren Ellis. För säkert tjugonde gången. Ja, det är så bra.
Up! Up! And away!
