En novell av Martin Gunnesson
Först publicerad som ljudnovell här
De gnyende tonerna vrider sig fortfarande i hans öron. Han hade gått dit på ett infall. Ironiserat
över den förlegade folkmusiken inför sina vänner. Inte vad han brukade lyssna på direkt. Men likt
förbannat hade han gått dit, liftat från staden ut till vägskälet på landet, och vandrat de sista
kilometrarna till logen ute i skogen. Vandringen hade varit behaglig, landskapet vackert men öde.
Ingen levande själ hade han träffat när han gick. Gråa gårdar låg tillbakadragna från vägen,
tomma på folk. Hans enda sällskap var en praktfull svart häst som sakta gått vid hans sida över
ängen längs med vägen. Den hade iakttagit honom med milt intresse, som han vore en
främmande fågel på besök. Den följde honom en bit på vägen mot logen. Först när han kom fram
såg han skymten av andra människor.
Han hade lyssnat på spelmanslaget. Gamla gubbar i gula korta byxor och knästrumpor. Broderade
västar och fåniga hattar. Timmar av nyckelharpor och felor.
Han skulle inte erkänna det för någon, men han hade lyssnat som förhäxad. Glidande, skärande
toner som vävde sig fram genom visorna. Allt gick i moll – även den ystraste dans hade en
klangbotten av vemod.
Det hade varit många människor där, människor han inte kände igen. De såg ut att komma från
bygden. De hade alla virvlat runt i dans, men han hade knappt lagt märke till dem. Han hade suttit
blick stilla på en bänk längst bak i logen, och låtit musiken svepa honom med sig. Långt bort hade
den tagit honom, till en värld av djupa skogar och mörka tjärnar under ljusa stjärnklara himlar.
När spelmännen till slut tystnade hade han vaknat till, som ur en djup sömn. Ruskat sig lite yrvaket
och sett sig om i logen, som om han inte riktigt kände igen sig. Elden i den stora eldstaden hade
falnat. De dansande hade gått därifrån, två och två, och natten tycktes full av avlägsna skratt. De grånade spelmännen plockade ihop sina instrument under tystnad. De hade dolt sina bjärta
kläder under mörka rockar, och vandrat iväg.
Nu är han ensam kvar. Till sist reser han sig på ostadiga ben och lämnar logen. Väl ute har
augustinatten sänkt sig tung. Rösterna har blivit allt mer avlägsna, och dör snart ut helt. Han
börjar tankfullt vandra i riktning mot landsvägen som går in mot staden.
Det är en skogsväg han följer, eller egentligen mer djupa, nötta hjulspår än en väg. Granskogen är
tät längs ena sidan, men på andra sidan är den öppna ängen. En mossig gärdsgård löper längs
diket vid vägens kant. Ängen är kullig och blekgrå i det svaga månljuset. Några enstaka träd
samlas i en stenig dunge på ängens mitt. Han ser inte till hästen som spatserade där när han
vandrade till logen. Den har väl tagit sin tillflykt till ett stall någonstans.
Det är bara någon kilometer till landsvägen. Men han undrar om det går att få lift med någon så
här dags, när han väl är där. Det kanske blir en lång vandring hem.
Vinden blåser svagt över ängen och susar i granarnas toppar. När han lyssnar är det som ett fjärran
eko av de visor han hört i logen. Han kan inte höra melodin, men det är inte nödvändigt. Han kan
känna den. Den ringer i hans öron och rinner med hans blod i ådrorna.
Vägen går över ett krön och börjar slutta ner mot älven. Som han minns det är det bara några
hundra meter efter bron bort till landsvägen. Månen är beslöjad, och det är mörkare nere i
dalgången. Natten blir med ens kyligare. Dimman har börjat resa sig ur vattnet och krypa upp
över ängarna.
Den svaga melodin som träden sjunger växer och blir tydligare i hans huvud. Han koncentrerar sig
på att lyssna, och det tycks honom som om långt borta svävar en sång.
Det är inte förrän han är nästan nere vid vattnet som han blir varse att något är fel. Där bron bara
några timmar tidigare sträckte sig över älven är det nu tomt. Där brofästet tidigare var sticker
några få murade stenar famlande ut över det svarta vattnet.
Han står stilla, stirrande i oförstånd. Den gamla bron, som stått där i all tid, har rasat. Den enda
vägen till staden på många kilometer, är borta.
Vattnet är inte så djupt, men älven är ökänd för sin kyla, och en nattlig simtur lockar honom inte.
Han ser sig om efter någon eka, men det är långt till närmsta hus och brygga. Då ser han hästen
som står och betar vid strandkanten en liten bit bort. Det är samma ståtliga hingst som gick på
ängen tidigare. Den tittar sävligt upp och möter hans blick.
Han undrade varför den står här, utan sele och till synes utan ägare. Fri.
Med ens inser han att han hade hittat vägen hem. Hästen skulle bära honom över älven. Han
kunde rida den hem, ända in till staden. Vilken syn det skulle bli, om någon nu var vaken. Att se
honom komma ridande på en midnattssvart hingst, mitt i vargtimmen. Det skulle bli storartat.
Han går från vägen uti gräset, ner mot hästen vid älvens rand. Den ger inte ett ljud ifrån sig när
han kommer närmare, men fortsätter iaktta honom. Här nere hörs inte längre suset från trädens
toppar, men fiolernas melodi klingar klarare i hans öron.
Utan att han yttrar ett ord sänker hästen sitt huvud mot hans, som i hälsning. Han kliver via en
sten upp på det resliga djuret och greppar tag i manen. Försiktigt vrider han hästens huvud mot
vattnet, och den tycks med ens förstå. I sakta mak skrider den ner mot vattenbrynet.
Älven är inte bredare än att han kunde kasta en sten över den. Så här nära kan han se att vattnet,
som sett så lugnt ut på håll, flyter i en stadig ström. Det virvlar sakta över osedda stenar. En kyla
stiger honom till mötes ur vattnet, och han huttrar.
Hästen stiger i på säkra hovar, till synes oberörd av kylan. Steg efter steg tar den, ut mot älvens
mitt. Det djupnar snabbare än han trott, och han drar upp benen mot sig för att slippa blöta ner
dem. Det blir svårare att balansera på hästens rygg, och han tar ett stadigare tag i manen. Han
märker nu hur mjukt taglet är. Det är så lent att det kunde vara av sidentråd.
Än djupare blir älven, men hästen skrider mot den andra sidan. Vattnet är högt uppe på flanken
nu, och skvalpar över manken. Hans kläder suger girigt åt sig en isande kyla som letar sig in i hans
kropp. De har inte nått mitten än, och han ångrar sitt beslut att rida över.
“Stopp. Stanna!”
Han drar kraftigt i hästens man, men den slinker genom hans fingrar. Den är halare nu av vattnet,
halt som sjögräs. Hans domnade fingrar gräver sig djupare in i manen, men det flyr hans grepp. I
förtvivlan tvingar han ner sina ben i vattnet för att hålla balansen. Kylan går som en lans genom
honom. Hästen rör sig vidare ut mot mitten, och vattnet stiger än mer.
Strömmen forsar kring hans underkropp. Älvens brus sorlar som i sång. Den tycks famla efter
honom, som om den sökte dra honom ner i djupet.
“Stopp!!”
Hans skrik är intet mer än en viskning ur hans knutna strupe. Än går hästen framåt, lyssnar ej på
hans bön. Bara dess huvud är över ytan nu. Han griper om hästen öron och rycker till. Då vänder
den huvudet mot honom och ser på honom. Hästens stora ögon brinner som av svart eld. Den
reser huvudet mot himlen och ger ifrån sig i ett skri, långt och gällt. Älven brusar upp till svar.
Så vänder hästen upp mot strömmen, ut i fårans mitt. Den sänker sitt huvud under ytan. Den
slingrande manen växer över hans fingrar, håller honom i ett grepp av järn. Varje steg leder längre
ner i det svarta djupet. Strömvirvlarna är händer som griper i hans paralyserade kropp. Älvens sorl
har blivit en dånande sång.
Så sluter sig det svarta vattnet kring hans huvud. Det gurglar ur hans öppna, skrikande mun. Kylan
tränger genom hans kropp en sista gång, och rensar bort all världslig smärta.
Han flyter fritt i de mörka virvlarna. Hästen är en kall blek skugga framför honom. Manen vajar i
vattnets virvlar. Den ser på honom med ögon som mareld. Ner, ner i djupet sjunker han sakta. Ner
dit där det bara finns kyla, mörker och en enslig, sorgsen sång.
