Fruktan

Podcast noveller inom sf, fantasy och skräck

Bloggen

Av

Stockholm innan undergången: Allt vi byggs upp ska vi riva ner #2

Före stockholms undergång Storkyrkobrinken_ca_1928

Ett av de få pålitliga ögonvittnen som såg och dokumenterade undergången var författaren Andreas Rosell, medlem i skrivarkollektivet Fruktan, som i novellen ”Allt vi byggt upp skall vi riva ner” dokumenterar den oväntade undergången och och händelserna runt det hela.

Kort beskrivning ur novellen ”Allt vi byggt upp skall vi riva ner”
”Synen av den nermonterade staden chockar oss. Överblicken blir svår att smälta. Jag tycker att vi borde gå tillbaka söderut. Till vår senaste sovbas. Linda svarar inte. Hon tittar på mig och hennes blick är lika tom som resten av city. Jag tar hennes hand och under vandringen tillbaka försöker vi bara se efter vart vi sätter våra fötter. Känslan av att gå över ett massivt grått parkeringsfält kommer över mig. Dammet virvlar upp vid varje fotsteg och allt verkar sitta löst. Som om all asfalt i ett slag lyfts upp en meter över hela stan och sedan fallit ner igen. Doften av brand, gummi och gift har jag vant mig vid nu.”

[Läs mer…] om Stockholm innan undergången: Allt vi byggs upp ska vi riva ner #2

Av

Globen

Globen Stockholms Undergång

Globen (Huvudartikel: Stockholms Undergång)
Globen (officiellt Ericsson Globe, tidigare benämnd Stockholm Globe Arena) var en arena belägen i Globenområdet i stadsdelen Johanneshov i Stockholm. Den invigdes den 19 februari 1989 och räknas fortfarande som världens största sfäriska byggnad trots att den inte används och befinner sig inom karantänzonen.
Byggnaden på byggnaden är 110 meter i diameter och den är 85 meter hög invändigt, och byggd i stål, betong och glas. Konstruktionen bärs upp av 48 böjda stålpelare.
Globen var en multiarena som rymde många olika evenemang. I arenan hölls ett stort antal såväl sport- som musikevenemang och även näringslivet hade haft konferenser och bolagsstämmor i arenan.

Globen är nu främst känt världen över som platsen där Stockholms Undergång tog sin början. Det allra första larmet finns inspelat och lyder: ”Globenområdet, ammoniakläckage från Slakthusområdet. Eventuellt också en läcka inuti Globen. SOS fick larm om att vapen avfyrats först. Tydligen var målet ammoniakbehållarna.” [Läs mer…] om Globen

Av

Det nya köttet

Novell av Andreas Rosell. Novellen är på 4017 ord.

Det nya köttet

Tidigare
Det började med vädret. Enorma och långvariga skyfall. Inte som det där klassiska ösregnet som alltid överraskar och kan få vem som helst att fly in på okänd mark. Nej, det här vädret såg vi komma på långt håll, sakta rörande och direkt mot oss. Vi visste hela tiden att vi skulle hinna springa iväg. Hinna stänga av i tid. Så vi fortsatte med det vi höll på med och runt omkring oss satte rekordstormar och temperaturextremer avtryck. Sakta blev det onaturliga naturligt beteende. När vi var för upptagna med att bråka med varandra om vems fel det var, vårt eget eller ett naturens nyck, kom översvämningarna in. Och där det inte var metervis med vatten var det torrt som ökensand. Blodregnen kunde ligga i flera dagar över Sverige. I hatthyllorna runt om i landet låg inte längre bara paraplyer, där hängde också en ansiktsmask för alla i familjen. Allt skruvades upp och en dag fann vi oss mitt i det. Som vanligt var det någon med en kalkylator som upptäckte att något verkligen var fel, på riktigt. Kostnaderna för att återställa städerna gång på gång var alldeles för höga. Det var droppen som fick bägaren att rinna över. Det slutade att diskuteras och börjades agera.

Fem dagar kvar
Utanför dörren står äntligen den nya leveransen av kött. Tillräckligt för att täcka hela veckans behov. Det här var det absolut sämsta köttet jag kunde få tag på. Det var uteslutande rester och fula delar från misslyckade batchar labbkött. Delar som inte ens var värda att mala ner som mat för stadens husdjur. Men köttet var inte till mig, det var till vännerna i källaren. För visst hade jag fått dem till att bli vänner. Som en husse och hans hundar i alla fall. Jag hade siktat på att få en någorlunda bra domesticering av dem, osäker från början på om det ens var möjligt. Osäker på vad dem skulle bli i slutändan. Den dagen jag upptäckte att ingenting av det dem en gång var fanns kvar, och så långt trodde jag inte att jag skulle komma, klev relationen mellan oss över i något annat. Jag hatar dem fortfarande, det var det ingen tvekan om, men dem var mina nu. Helt och hållet. Jag kan se något annat i deras ögon. Något jag gillar. Och det något har fört oss samman.
[Läs mer…] om Det nya köttet