Ordets makt

Att kunna sätta ord på en tanke, en känsla, på ett sådant sätt att det som tidigare varit omöjligt att ta på eller relatera till plötsligt blir gripbart och konkret är, i min mening, den största gåva en författare kan ha. Eller, rättare sagt, en poet kan ha. Poeter är de som kan med en enkel kombination av ord få jorden att stå stilla, skapa något som är helt nytt, och samtidigt är så perfekt välkänt för läsaren att verkligheten förskjuts en grad, och aldrig mer blir sig lik. Allting är det samma, men ändå fullkomligt nytt.

För min del skulle jag ge min högra hand för att skriva en mening, en fras, ett stycke som får (några av) de som läser den att känna att deras liv är annorlunda för att de läst den. Glöm det där med ”kill your darlings”, eller att inte hänga upp en berättelse på en enstaka formulering – kan jag nå dit en gång, så kan jag dö nöjd.

Det är nu denna post tar en distinkt sväng mot det klart privata, för en stund. Jag genomlevde ett väldigt turbulent 2011. Jag har fått veta att jag, utan att då kunnat förutse det, i ett mycket privat sammanhang skrev fraser som på ett väldigt konkret sätt förändrade mottagarens uppfattning av verkligheten. Fraser som, genom att ha yttrats, skapade mycket smärta, och mycket lycka, på en gång. Det är en makt som på en gång är skrämmande och berusande. Jag lever med konsekvenserna av dem idag, och skulle inte på något sätt vilja ha dem osagda. Men perspektivet att jag potentiellt kan förändra världen med en mening ger mig svindel ibland.

Jag har några gånger tänkt att jag skulle sammanställa ett soundtrack till det gångna året, men när jag gjort det har jag kommit fram till att det är för sjävrefererande, för internt, för att vara av intresse för någon annan. Men det finns ändå en poäng, för att jag har under detta år, precis som under några tidigare brytningstider, relaterat väldigt starkt till vissa enskilda sånger. För mig har en låts text alltid varit minst lika viktig som musiken, och när ord och ljud smälter samman skapas magi. Kombinationen av ord och ljud är så primal att den lever med en, blir en del av en.

Detta år har jag mer än några andra lyssnat på två artister som visserligen varit med mig länge, men nu varit än viktigare. Den ene är Tom Waits (vilket knappast kan vara en överraskning för den som lyssnat på mina delar av julkalendern), den andre Brendan Perry (solo, eller i Dead Can Dance). Jag återkommer gärna till Waits vid tillfälle, men just nu har Perry en speciell plats i mitt hjärta. Jag skulle antagligen kunna välja en låt för varje månad som förändrade eller förklarade mig.

Jag vet, ärligt talat, om de talar till någon annan än mig. Kanske låter de bara storvulna, dystra eller pretentiösa i era öron. Men det må så vara, det är beskrivningar jag hört om mig själv, så visst. Men det är ord som talar till mig. Och jag vill, någon gång, skriva sådan ord.

”I feel greater then the sum of all my parts
A domestic beast with a hairy heart
Trapped within a walled suburbia

I found my tastes are somewhat underground
Between the shadows and the cracks
I’m building my Utopia”
(Utopia)

”If you don’t recognize me
Well, it’s simply because
I’ve outgrown these old clothes
Time to move on

For you and I will outlive
The masks life gave us
When this shadow play comes
To a close”
(The Voyage of Bran)