Novellen Orangeriet är skriven av Boel Bermann.
Kjolarna trasslar ihop sig och jag tappar balansen i den smala metalltrappan. Jag faller. Jag kan falla. Har tränat fallteknik in i det oändliga. Känner de hårda trappstegen smälla in i kroppen, men skyddar huvudet och når golvet näst intill oskadad. Jag vet inte var han är, hur nära, hinner inte titta bakom mig. Har svårt att andas av den förbannade korsetten. Kan inte röra mig lika enkelt i den här munderingen. Kommer inte hinna undan.
Sliter av mig kjol-lagren och springer in i skuggorna, i ett av hörnen på orangeriet. Försöker lyssna, försöker höra var han är. Den fuktiga, varma luften gör det svårt att andas, jag är andfådd och kämpar för att återfå sin lugna andning, andas tyst och kurar ihop sig så att jag inte kan hittas. Imma täcker allt glas utåt, går inte ens att se ut genom den. Allt är täckt av kondens.
På benet sitter alla verktygen noga fastspända. Det borde göra mig lugnare, men just nu hjälper inte ens skalpellens kalla metall mot huden. Orangeriet är enormt. Bortom alla drömmar de kan ha haft under den viktorianska eran. Paradiset. Uppdelat i de olika organiska zonerna, åtskilda med transparenta draperier som håller perfekt temperatur inom varje zon och ändå ger klar sikt över hela området opåverkbar av kondensen. Jag hör fågelkvittret, binas surrande, porlande av vatten och vindmaskinernas svaga surrande. Jag hör inte honom.
Han tror att han är en hjälte. Ledande i bevarandet av seder och bruk. Vill skapa en sedelärande historia av vad som sker med oss som inte lyder, vi som inte vill leva i det förgångna. Men vi har tröttnat på charaden. På att spela teater och leva enligt viktorianska ideal. Frustrerade av den stela, rigida världen lika kvävande som de hårt åtsnörda korsetterna, turnyrerna som hindrar vår rörelse, revolterande mot en värld där männen hörs och syns och vi bara förväntas stå tysta vid deras sida och le, uppmuntrande och stöttande skuggor.
Mitt uppdrag är inte att döda honom. Vi tjänar inget på att skapa rädsla och oro. Vi vill ta över kontrollen över det uråldriga maskineriet, ersätta de slitna kugghjulen. Hur gärna jag än skulle vilja hugga honom i ryggen, begrava metallen djupt i hans kött som hämnd för den värld han skapat och alla de fjättrar han bundit oss med. Men det är inte mitt uppdrag.
Övertagandet har planerats länge. En diskret revolt, gömd i prasslandet från våra underkjolar och i skuggan från våra spetskantade parasoll. Vapen fästa i strumpeband och skyddade av skottsäkra korsetter.
Uppdraget är att med det enkla verktyget operera in dosan i hans ryggrad. Den som ska kontrollera honom och straffa honom om han inte lyder. En elektronisk munkavel. Mitt uppdrag är att finnas vid hans sida resten av livet och styra honom i rätt riktning. Leda samhället ur det förgångna och in i framtiden. Bakom varje framgångsrik man kommer det snart att finnas en framgångsrik kvinna. Som drar i trådarna.
