Varthän jag vänder
vrede mig möter
Frostiga Fimbul
Förtär nu Midgård
Broder av broder
Bringas om livet
Syster som sköka
till sänghalmen tvingas
Liv och Livskärlek
Lägges hos Mimer
att ruttna och ruva
till Ragnaröks ände
Den åttonde månaden började saker förändras på allvar. Fram till dess kunde vi intala oss att det bara var en ovanligt sträng, men ändå normal vinter. När kalendern övergick till maj var det som att polletten trillade ner. Vi var tvungna att se sanningen i vitögat. Jag måste erkänna att det nästan gladde mig i början, att se klimatskeptikernas sista misstro slipas bort av de kristalliniska vindarna som svepte över Stockholm. Välkomna till civilisationens istid – beskåda ert hantverk.
Plogbilarna fungerade ännu i juni. Gatorna hölls hjälpligt snöfria, och tågen gick. Ibland. Vi tog oss till våra jobb, träffade våra vänner, gjorde det vi brukade. Livets rutiner kunde upprätthållas. Men vintern tärde på resurserna, och på människorna. Det blev allt tydligare att samhället inte var rustat för att klara en vargavinter mer än några månader åt gången. Det var som om sommaren vi behövde för återhämtning förnekades oss.
När augusti led mot sitt slut var det som om folk till slut gav upp. Jag drog mig till minnes en dokumentär jag sett för länge sedan om grönlandsvalar. Hur de på höstarna ibland kunde bli fångade under de snabbt växande isarna på Barents hav, för långt ifrån öppet vatten för att kunna simma. De cirklade allt mer desperat kring de krympande vakarna, de enda ställen där de kunde andas. Ibland kunde man se enstaka valar söka sig ut. De slutade alla sina dagar på samma sätt, stångande sig blodiga mot det massiva istäcket, långsamt kvävandes, innan de sjönk till sin sista vila i det eviga mörkret. Jag tänkte ofta på den bilden när jag studera mina medmänniskor. Året hade börjat rulla mot den mörka årstiden igen, och fortfarande ingen respit från kylan. Nu var det oss som kylan berövade vår livsluft.
Tills då hade folk envist försökt hålla fast vid tanken på att allt skulle bli bra, att sommaren skulle komma tillbaka. Men då brast det. Det blev tyst. Tidningar gavs upp sporadiskt, eller inte alls. TV-kanaler släktes ned. Folk som bodde ute på landet blev enslingar, de lärde sig isfiske och vinterjakt för att klara sig. Att resa runt i Sverige blev som att röra sig i en snöig eftervärld.
Inne i de stora städerna var det annorlunda. Livet blev hårdare när förnödenheterna tröt, och människorna likaså. Vi blev alla kargare. Jag minns en dag i oktober det första året. Vinden hade mojnat för en stund, och jag hade givit mig ut från lägenhetens relativa skydd för att proviantera. Jag hade promenerat ensam i morgonsolen på Skeppsbron när jag hörde dova, dunsande ljud inifrån gränden. Jag tittade dit, och såg ett gäng på fem personer, alla i bylsiga märkesvinterkläder. Under tystnad var de samlade kring en sjätte figur på marken. Målmedvetet och rytmiskt turades de om att sparka. Gång efter gång, varv efter varv, tills personen som låg där slutat röra sig. Utan ett ord böjde de sig då och befriade sitt offer från sina ägodelar med tålmodig precision, och gick därifrån.
Det likgiltiga våldet hade kommit för att stanna.
Men man hade i alla fall inte börjat äta varandra.
Inte än.
Det är två år sedan nu. En av de få saker som jag ännu fäster mitt hopp till är att det aldrig skall komma en människa för vilken jag skall berätta allt jag sedan dess har sett och upplevt. Jag lever ännu i from förvissning om att om detta någonsin läses av någon, så skall de ta det som talet från en man vars förstånd har flytt.
Jag väcktes denna gryning till ljudet av ett horn, som ensamt och obrutet ljöd över världen. Utanför mitt fönster vilar stilla en bruten stadssiluett. Ännu står de ståtliga skraporna kvar, skavda men i stort obrutna. Master har fallit och fasader flagnat under våra träget våldsamma händer, men ännu har vi inte rått på grundvalarna av det vi i fordom byggde. För det krävs starkare viljor än vi nu kan välva.
Jag kan se klarare idag än på länge. Ljuset är skarpare, luften tunnare och himlen högre. Det är som om en slöja har lyfts.
Men klarsynen är en gåva från Hel. Ingen detalj är för liten, inget avstånd är för stort. Jag ser hur molnens trasor virvlar åt sidan under trampet av tassar. Jättelika skuggor av glupande vargakäftar sluter sig kring den bleka vintersolen. På Saltsjöns horisont sväller de blånade segel, av båten som bärs på Jörmungandrs svall. Runt om staden skall ropen till strid mellan is och eld och det slutliga mörkret.
Men här, i centrum, vid alla händelsers slut, är det märkligt lugnt. Bara den bitande kylan når in i mitt ensliga rum där jag väntar att tiden skall ta slut.
