Ny skrivövning tema: Kärnkraftsolycka i Oskarshamn. Tänk kul och sätt tidtagning på 20 minuter. Släpp loss fantasin.
Pete har satt sin mobiltelefon i telefonhållaren som han med en sugkopp fäst på insidan av Saabens framruta. Han vill kunna se den streamade nedräkningen från SVT. Färden söderut flyter på smidigt eftersom alla andra är på väg åt alla andra håll. Den mötande trafiken på E22:an har det jobbigt. Bilarna kommer inte en meter. Pete har precis slagit sitt eget hastighetsrekord, över 180 km i timmen. Hela bilen skakar. Trots det kan han inte undfly ljudmattan från skrikande biltutor som följer efter honom och de tre kamraterna i den grå Saaben.
Liam i baksätet frågar om de kommer hinna fram i tid men ingen svarar honom. Pete tittar på nedräkningen. Bara en timme kvar och de passerade Linköping för en stund sedan.
”Det är klart att vi hinner” svarar han till slut.
Det är ett dygn sedan Pete fick telefonsamtalet från Liam. Liam hade varit uppspelt och berättat om nyheterna. Att det inte längre bara var fara för allmänheten. Nu var det på riktigt. Olyckan var ett faktum och den kommande smällen ekade redan nu över havet till de smått panikslagna Ölänningarna. Experter hade enats om att inget fanns kvar att göra för att undvika den stora katastrofen. Halva södra Sveriges befolkning var på väg bortåt. Förutom de fyra grabbarna i den grå Saaben. De hade en plan för den här reaktorsmällen. De hade de haft nästan hela sina liv. Inte bara för Barsebäck. För de andra verken också. Beroende på vad som skulle ske hade de satt upp klara och tydliga scenarion. Härdsmältor, terrorism och systemfel, allt rymdes i ett en stor pärm som förvarades i fyra kopior hos var och en av dem. Det som nu skulle hända var nästan för bra för att vara sant. Deras favorit. Den de alla hoppades på. Den som mest troligt skulle få dem att förvandlas. Så det hade inte varit några problem att samordna gruppen när det nationella beskedet gick ut. Fyra identiska reseväskor var redan färdigpackade med det dem skulle behöva. Rogers mor hade varit snäll nog att förvara dem i en garderob i sin bostad i Arvika centrum. Lägenheten var så klart utvald på grund av sitt läge. Närheten fanns till den stora vägen ut från stan. Det var också relativt enkelt för alla fyra att komma dit oavsett vilken tid på dygnet det var. Efter beskedet, när resten av staden var snabba med att börja irra runt som frågetecken mellan varandra, då var Pete och hans tre kamrater redan på väg.
”När måste vi börja olja in oss tror ni?” Jim sitter i passagerarsätet fram och har vänt sig bak mot Liam och Roger.
”Ni har oljan här bak va?”
Pete tittar på hastighetsmätaren och sen på nedräkningen. Sen tittar han på trafikkaoset på andra sidan räcket.
”Liam och Roger börjar nu. Det blir bra. Så länge bilarna håller sig på sin sida så…” Pete pekar mot den milslånga kön som vibrerar av panik.
”Vi kommer att behöva hjälpa varandra med ryggarna. Inget får lämnas barhudat.”
Roger tar upp en plastflaska av modell större från golvet mellan sina fötter. Han öppnar locket och luktar på innehållet trots att han vet precis hur obehagligt det luktar.
”Lite Pete Special till herrn?” säger han efter att ha vänt sig mot Liam.
”Av med tröjan. Dags att få på den här firestartern.”
Ett meddelande går igång i streamingen från SVT. En halvbild på en stående statsminister tar upp hela skärmen. Det ser ut som någon har fångat honom i flykt. Att något påminde honom att han måste säga ett par ord till folket han leder. Andfådd stakar han fram tröstande ord. Han förklarar och beklagar det som händer och som kommer att lägga stora delar av Sverige under ett tungt lock för en mycket lång tid. Statsministern ber om förståelse och om hur viktigt det är att alla hjälper varandra i den svåra situationen. Att ingen får vara en främling idag. Pete stänger av ljudet. Försöker fokusera på nedräkningen som nu ligger som en liten symbol i hörnet på skärmen.
Ta det lugnt statsministern. Snart har du fyra nya män att räkna med. Fyra män som kommer få det här landet på fötter snabbare än vad du tror. Efter det väntar världen. För det var så planen var för dem. Efter långa diskussioner under många lunchtimmar i skolan hade de fyra tonåringarna kommit fram till att de inte var intresserade av att ha makten. Men att ta den, att ge den till landet och statsministern. Men först måste smällen komma. Och när den kommer måste de fyra vara på exakt rätt avstånd, med sina nakna och inoljade kroppar. Cellerna skulle få precis rätt knuff för att påbörja förvandlingen. Varken mer eller mindre. Att oljans sammansättning var korrekt visste Pete. Det var trots allt han som hade tillverkat den. Han var mer nervös över tiden till smällen. Han hoppades att experterna var i närheten av sanningen i alla fall.
När Pete svänger E22:an mot Västervik börjar det bli bråttom. Minuter kvar. Platsen de ska till ligger nära avfarten och Saaben slirar in på en rastplats och tvärställer sig i gruset. I bilen sitter tre nakna vänner, helt insmorda. Själv har han bara hunnit med armar, ansikte och hals.
”Skynda nu. Ta med dunkarna och följ efter mig.”
De vräker sig ut ur bilen och de tre vännerna följer Petes minsta befallning. Som vanligt. Han var den naturliga ledaren i det här gänget. Det hade han alltid varit. Nu har han tagit dem till en klippa med utsikt över havet. En sval vind får deras bara hudar att rysa. Pete har lyckats få av sig sina kläder i farten och Jim och Roger häller den kvarvarande oljan över honom.
”Ni behöver inte vara nervösa” säger Pete åt dem när han känner Rogers nervöst skakande händer som försöker olja in hans rygg. Vi kan det här. Vi har alla rätt. Vi har haft hela livet på oss att planera. Misstag finns inte. Snart tar vi den här gruppen till en ny nivå.
Pete hinner inte säga något mer innan en kraftig explosion tystar honom.
”Ok grabbar. Håll andan nu. Snart kommer det börja kittlas lite”
