En novell av Martin Gunnesson
Först publicerad som ljudnovell här
Soprummets golv är mörkgrönt och, när man tittar riktigt nära, täckt med en leråker av
sörja. Hans vet, för han vaknar till med ansiktet pressat mot det. Ingen känsel än, inga ljud,
bara en fjärd av smuts som sträcker sig bort mot ett bergsmassiv av containrar. Och något
som rör sig i ett hörn.
“Vad i helvete gör jag här? Hur kom jag hit?”
Hans tänker på saken, men inser snart att han inte kommer att få något bra svar på det.
Det var åratal sedan han gick i sömnen sist, och då lyckades han ändå aldrig ta sig utanför
lägenheten. Nej, det är inte möjligt, Greta skulle ha märkt något, åtminstone om
ytterdörren öppnades. Stoppat honom.
Men hur skulle det annars gått till?
Hans ligger stilla kvar och överväger frågan när han blir varse att han hör röster bakom
sig. Han rullar sakta över och ser att soprumsdörren står öppen och ljuset från en liten eld
dansar.
“Var är de andra? Jag blev utlovad ett fullt dussin.” säger en svag men mörk röst.
“Lugna ner dig, de är här omkring.” Den andra rösten är nasal och full av flugor.
“Vi håller vad vi lovat. I minsta detalj.” Den tredje rösten var än tunnare, och hånler.
Alla rösterna är sträva, olika allt Hans hört förut. Han bara måste veta mer om dem. Hans
kryper försiktigt mot dörren för att få en skymt av de talande.
“Så, återigen, det här är vad som gäller: ni hjälper mig att klara av vartenda djävla hus på
hela malmen före gryningen. Varenda människa. Alla skall ha sina presenter, inget fusk.”
Det var den första rösten igen.
“Och i gengäld kommer vi in i vartenda hus, varenda lägenhet objudna. För en natt.” Den
andra rösten låter uppspelt, flugorna har förvandlats till syrsor.
Hans glider försiktigt fram och kikar runt hörnet. Där, någon meter från husväggen, står tre
figurer samlade runt en flammande marshall. De är några få decimeter höga, alla tre. Den
förste är en smula fetlagd och bär röda kläder och luva. Hans stirrar.
“En djävla tomte” tänker han. “En tvättäkta, rödklädd djävla dvärgtomte.”
Bakom tomten tornar en enorm vävd säck upp sig. Det är något fel med den, som om den
flimrar eller är transparent på sina ställen. Den tycks vara stor som hela huset.
De andra två figurerna är tunnare, benigare och står lite lätt böjda. Den ene sträcker sina
långa armar in i elden, som för att värma sig i den ovana vinterkylan. De är grågröna i
färgen, och till synes nakna.
“När natten är slut skall allt ni lånar lämnas tillbaka. Oförstört.” säger tomten. “Och inte mer
än ett skålpund från varje. Ni kan reglerna.”
De andra två grymtar något gutturalt till varandra.
“Vi svär på allt som är heligt.” säger den tredje med ett fniss.
Det är i det här läget Hans börjar misstänka att han drömmer. Det är en vettig tanke. Han
hade lagt sig i sin säng natten före julafton. Så när som på en dröm om något som liknade
en glödgad glasskopa hade han sovit fridfullt. Plötsligt hade han vaknat utan känsel på ett
golv i soprummet, i sällskap av tomtar. Helt klart en dröm. Och inte en av den bra sorten.
“Vi väntar fem minuter på de andra, sen måste vi sätta igång.” säger tomten.
Efter någon minut i tystnad fortsätter han,
“Jag vet att jag kommer att ångra det här, men vad fan är det ni lånar egentligen, och vad
gör ni med det?”
“Åh, inte mycket, inte mycket alls. En del av dem, för en natt. Det är fantastiskt vad man
kan göra med delarna. Den mänskliga hjärnan är fantastisk, men så felutnyttjad. Med bara
en liten lob kan vi göra underverk, för en stund. De kan plåga varandra på sätt vi aldrig
skulle kunna komma på själva.” drönade den förste av de grå, som var mer talför.
“Man måste ju inte ta hjärnan, förstås…” fnissade den andre.
“Ignorera min slipprige vän. Han har en smula, hmm, oortodoxa prioriteringar.”
“Du borde pröva. Frau tomte skulle nog uppskatta det.” Den slipprige dansade runt lite och
juckade menande.
Tomten skakade bara på huvudet och fnös.
“Oroa dig inte för människorna. Vi lämnar tillbaka allt, nästan i skick som nytt. Och de är
aldrig utan, vi lämnar alltid en temporär ersättning.” Det var den förste igen, den mer
polerade affärsmannen.
“Åsnekuk, åsnekuk!”
“Så, alltså, människorna sover en natt med en bit av sin hjärna ersatt med vad fan ni nu
känner för att lägga dit. Så vitt jag vet kan det lika gärna vara hästskit. Men vad händer om
de vaknar?” frågar tomten.
“Vi ersätter alltid med något likvärdigt. Någon hjärnrest vi råkar ha på lager. Det skulle gå
väldigt fel annars.”
“Men om de vaknar?”
“De brukar de inte göra.”
Tomten skulle just fortsätta pressa den insektoide, men i det ögonblicket dyker ytterligare
nio små figurer upp runt hörnet.
“Ni är sena. Vi börjar direkt.”
De små grå figurerna exploderar i en tornado av aktivitet. De greppar högar med paket,
många gånger deras egen storlek, ur den stora säcken bakom tomten, och så for de alla
iväg åt olika håll.
Bara några sekunder senare stod tomten ensam kvar och skakade på huvudet.
“Vilka metoder vi sjunkit till. Men ingen tror ju på oss längre, så vad skall vi göra? Det vore
ju inte jul om jobbet inte blev gjort.” Han pratade med ingen särskild.
Tomten tog fram en pipa ur rockfickan och tände den tankfullt.
“Jag undrar vad priset blir i år. Nåja, den som lever får se.” han gjorde ett smackande ljud,
och en liten släde gled fram ur skuggorna. De svarta, råttliknande varelserna som drog
den andades tungt. Röd glöd lös ur deras öppna gap.
“Seså, iväg nu, vi har mycket kvar att göra.” sade tomten och klev in i släden. Den gled
iväg med ett gällt bjällrande.
Hans låg kvar en stund ensam och funderade på hur man gjorde för att tvinga sig själv att
vakna. Det där med att nypa sig själv trodde han inte riktigt på, men han prövade, för
säkerhets skull. Han tog tag i en rejäl bit skinn under vänster armhåla och klämde till. Det
kändes inte alls. Det var som kroppen var domnad, avlägsen. En förnimmelse som mest
var ett eko av smärta släntrade upp i lillhjärnan, men han ryckte inte ens till.
Vad gör man då? Koncentrerar sig? Tänker obehagliga tankar? Det borde fungera. Han
prövar att tänka igenom vad han kommer ihåg av den senaste tidens nyhetsflöde. Det var
någon hungerkatastrof här och en översvämning där. Några som dött i en massaker
någonstans. Det hela registrerar knappt, och han känner sig inte ett dugg närmre att vakna. Hans går igenom gamla minnen. Några dödsfall, några gamla flickvänner. Den där
operationen när narkosen inte riktigt bet. Det gör ondare, men hans tillstånd är oförändrat.
I vad som verkar vara en evighet ligger han där och försöker vakna. Stilla. Inte mycket
händer kring honom. En bil drar förbi på gatan en bit bort. Vagt registrera han att ljus
flimrar förbi i fönster efter fönster på lägenheterna runt om kring honom. Svaga, men
varma ljus som av små eldar. Alla ljud är avlägsna, som om Hans var inlindad i bomull.
Sakta börjar staden julaftons morgonritual. Sänglampor tänds bakom enstaka gardiner.
Några vuxna som är morgonpigga av gammal vana och annars så morgontrötta barn som
inte längre kan sova. Avlägsna försiktiga skratt av glädje över den där första julklappen.
Föräldrar trötta av för mycket julstress och alldeles för lite sömn. Hans sinnen skärps, han
vaknar till ur dvalan han sjunkit ner i. Känner verkligheten sin belägenhet – det kalla,
smutsiga golvet, stanken av sopor.
Plötsligt skär ett ljussken genom Hans blickfält. Det går in genom pannan som en fena
genom vattenytan. Han rycks bort, upp. För hans inre öga flimrar brännande bilder.
Kroppar i förvridning. Hud som förkolnas. Ett spjut som sakta bryter igenom vitblek hud.
Och blod. Blod överallt.
Bilderna vimlar förbi, så snabbt att han inte kan urskilja många av dem. Ett gnistrande
moln av smärta omsluter hans huvud. Så är han plötsligt tillbaka. Paraden av bilder
bleknar till ekon på näthinnan. Han slår upp ögonen och ser sitt sovrumstak, med den
spretiga lampan. För ett ögonblick ser han en grå liten benig form i ögonvrån. Hans blinkar
några gånger. Anpassar sig. Inser plötsligt att han har kropp igen. En riktig kropp, med kött
och tyngd. Försiktigt försöker han lyfta huvudet. Kladdigt. Kudden fastklistrad i håret. Hela
kroppen klibbig.
Hans rullar över på sidan och ser sängen. Tjocka röda fläckar täcker lakanen. Ett tjockt
spår av droppar leder mot vardagsrumsdörren, som hänger på sned. Huvudet snurrar när
han snabbt sätter sig upp. Benen är ostadiga när han reser sig och stegar mot dörren.
Hans snubblar till på något på golvet och faller. Klyvyxan. Den nya, den han köpt för att ta
till landet.
Hans sliter blicken från det klibbiga, brunröda huvudet. Genom vardagsrumsdörren ser
han en skymt av en fot i tofflor. Syntettofflor i form av monsterfötter. Gretas tofflor. Täckta
av levrande, röda fläckar.
