Vår första mikronovell. Se föregående post för en förklaring av upplägget och den specifika uppgiften. Detta är svar på:
Jag kommer ge er några få ord eller en kort beskrivning av tortyrmetoderna, sedan får ni gissa hej vilt.
1. Detta involverar båtar, insekter, diarré, honung, sol, grädde…
Här är mitt förslag:
Tacitus slöt ögonen igen. Det var ändå inte mycket att se i skjulets dunkel. Han visste att utanför de täta väggarna hade solen börjat steka. Lukterna som steg med värmen hade börjat tränga in i hans mörka fångrum. Det var inte långt kvar nu. När som helst skulle någon av de där målade barbarernas ursäkt till präster komma att öppna hans dörr, och processionen skulle börja. Hemma i Rom hade det viskas om vad som kunde hända de stackars sändebud som skickades ut bortom imperiets östliga gränser. Men Tacitus hade alltid trott det var amsagor. Inte ens dessa hedningar och deras insektoida gudar kunde väl vara så brutala?
Ljudet av tunga fotsteg närmade sig. Åtta, tio man, kanske. Några som bar tungt. Det var fascinerande hur hörseln skärptes när ögonen bara hade mörker att ta in. Så slogs dörren upp, och soljuset vällde in. Tacitus uppfattade föga mer än några skuggformer i dörren. Utan ett ord grep starka händer tag i honom och ledde honom ut, ner för backen. När hans ögon börjat vänja sig kunde han se på den vansinniga huvudbonaden att det var översteprästen som gick framför honom på stigen ner mot sjön. På stranden stod en folksamling och väntade andaktsfullt. Han kunde höra deras sorl och surrande. Oförståeligt – var det ens mänskligt?
Vid vattnets kant stannade de, mitt inne i folksamlingen. Surrandet hade stigit och tätnat. Prästen vände sig om och pekade tyst mot Tacitus med sin stav. Händer sträcktes fram och slet av de trasor Tacitus haft till kläder, och han stod där naken. Så öppnades locken och de stora kärl som burits av männen, och den sörjan till lukt som omgav honom tätnade. Honung, grädde och fekalier blandades till en stank. Han såg hur de samlades runt tunnorna och grävde, och strax kände han tiotals händer som kletade in hans kropp med den vämjeliga sörjan. Den trängde in i hans porer och överväldigade hans näsborrar. Kväljningarna riste i kroppen, men magsäcken var redan tom.
När de var klara snurrade det i Tacitus huvud, och av bara en lätt knuff föll han framåt i i den låga, öppna båt som guppade vid stranden. Starka händer band hans armar och ben vid relingen, och så puttades båten ut på den blanka, runda sjön. Det surrande ljudet dränkte allt annat nu, och tyckte komma lika mycket från den tjocka vegetationen kring sjön som från folksamlingen.
Båten gled sakta ut från stranden mot sjöns mitt. Båtens kanter skymde sikten, och Tacitus kunde bara stirra upp på himlen. Den var klarblå, men han kunde se hur små, små slöjor av svarta moln började forma sig ovanför honom.De surrande skuggorna gled ut över sjön, från buskarna och träden och började koagulera över den lilla båten. De samlades, och väntade. Så sjönk de som en man över båten, och ljudet av folkets upphetsade rop och Tacitus skrik dränktes av surrandet och ljudet av miljontals små käkar i arbete.
Kom med era förslag!
