Mannens utseende är så långt ifrån en japansk man kan komma. Han skriker mot mig, men jag bryr mig inte. Jag fortsätter mot honom. Tittar på honom. Han kan skrika hur mycket han vill. Jag känner mig lätt i kväll och stegen är tysta. Med någon meter kvar försöker han dra fram något bakom ryggen, men otränade händer fumlar. Tre snabba steg. Båda fötterna på den feta bröstkorgen och knivblad som skär in i mannens breda axlar. I min färd bakåt ser jag två armar falla till marken och vaktens kropp slungas iväg. Den landar över matmenyer som lockar med sushi och öl. Jag håller kvar blicken på hans ansikte. Ett skrik har fastnat i det. Kanske ser han…
…hur blodet från axelstumparna fyller golvet med blod. Aldrig någonsin har jag varit så sugen på sushi. Vakter är lika otrevliga vilken dörr de än vaktar. Oavsett vem som kommer på besök. Jag slänger bort vaktens ena arm, vars hand stelt håller sina korviga fingrar kring en fällbatong. Den andra lägger jag för hissdörren. Det borde spara mig tid. Ingen går upp 34 våningar. Inte ens Japaner. Jag tittar bort mot metalldörren. Bakom den finns min längtan. Som jag har letat. Båda händerna på handtaget. Försiktigt. Dra.
Dörren viker sig åt sidan. Basgången slår hårdare i golvet nu. I luften. Den vibrerar fast och lugnt mot mig. Fyra stora, centralt och cirkulärt placerade högtalare lägger en ljudmatta över mig. Takt på takt på takt. I Tokyo existerar inga gitarrer längre och det elektroniska är mer eller mindre melodiska slingor framför samma basgång. Entrén är placerad lite ovanför det stora dansgolvet i rummet och från korridorens ljus kan ingen missa min siluett. Kanske kan de ana att jag är för stor för att vara Japan, men de ser knappast några detaljer. Jag möter några av de stora bruna pupillerna som fortfarande tittar upp mot mig. Ingen reagerar mer än att titta bort.
Jag måste hitta basspelaren. Det är det enda som betyder något. Och jag har äntligen tur. Precis till vänster. En liten förhöjning, en till nivå högre upp. Hon står upp, i ett bås. Tittar ned i en vit dator som smälter ihop med hennes lika vita och glänsande hår. Det raka håret fortsätter uppåt, ramar in hennes ansikte. Inget hårstrå ligger fel. Dramatisk och vilt fortsätter det runt henne. Skärmens ljus lyser upp dem stora mörka ögonen och det asiatiska, redan djuriska ansiktet, sminkat att framställa något ännu mer vilt inom henne. Hon lyfter inte blicken. Fokuserad på rytmen. Hon kommer att vara ett med basslingan i kväll. Inget ska få stoppa henne från att göra det. Utmed samma vägg och avsatts står två av hennes dj-systrar. I var sitt bås. Tillsammans bildar de en musikalisk treenighet. Nio movingheads-armaturer slåss om att få lysa upp just sin egna musikskapare. En ljusvägg som både skyddar och lyfter fram. Ingen kommer åt dem i deras bås. I sina ljusbubblor finns bara musiken.
Redan som liten fick jag lära mig allt om min navigering, om mina saknade sinnen men framför allt om de vunna. Ingen hörsel. Inget tal. Till och med min syn har fått ta några steg tillbaka. Vi, min familj, positionerar oss efter vibrationer. Känner rytmen kring oss. Ser världen i brutna ljudvågar. Störda vibrationen och rytmik betyder allt för oss. Vi lagrar systemet i ryggmärgen. Sparar varenda mönster. Mina fötter. ”Dina öron mot marken” som min mor tecknat för mig. De får mitt blod att pulsera. Rytmiskt och känsligt.
Jag tittar bortåt. Mot andra sidan rummet. En vägg med insprängda kubformade fönster ut mot den stora staden. Ljuset från miljontals av lampor i rött, blått och gult färgar av allt framför den. Soffgrupper. Den lilla baren. Skuggor och bord. Sittande gäster med spretiga frisyrer. Känslan av vara högt upp är redan borta. Tre stora betongblock leder mig ned från entrén till den lägsta nivån i klubben. Till det stora dansgolvet. Som ingen av de andra i den här stan tittar jag först efter japanska killar, som alla har lejonfrisyrer i olika färger. Sedan västerlänningar. Slutligen efter japanska tjejer, men det är bara en jag vill ha. Och henne kommer jag ledas till. Behöver inte titta efter henne. Hon har stört min rytm i över ett år och nu känner jag henne kraftigt.
Britterna är här. Två män med för stora magar och rödsprängda kinder. Alltid på jakt efter tunna och spröda tjejer. Alltid på flykt från sina fruar. Tvärs över rummet, vid baren, vid ett av ståborden, ser jag engelskan spottas ut mellan dem. Över stora tömda ölglas suktar dem efter nakna dockor. Jag korsar rummet och möter blickarna. Stora, mörka ögon. Små kroppar som förtär drinkar. De tittar på mig, men säger inget. ”Arigato” mimar jag. Jag kan plocka hem vem av er jag vill, när jag vill. Den tunga basslingan slår mot mig. Från det svagt svajande betonggolvet får jag i mig rytmen och rummets mönster. Känn. Navigera. Jag sluter ögonen och fortsätter mot baren över det pulserande dansgolvet. Alltid en hel fot i golvet. Vrid in axeln och passera. Leta efter hennes ljuddoft. Håll tillbaka kallet.
Det var under min tid i London som mitt öde kom ifatt mig. Precis som det kommit ifatt alla andra i min familj. Hon kom förbi kollektivet jag jobbade för. Hon kom för att köpa närproducerade rotfrukter. Jag plockade upp hennes lukt redan innan hon kom fram runt hörnet och in på gården, på baksidan av huset. Hon försökte prata med mig. Jag gjorde det jag fått göra hela mitt liv. Upp med händer mot öronen. Stora läpprörelser ”Jag hör dig inte” och ”Jag kan inte prata”. Pekade mot mina vänner. ”Inte de heller”. Jag mimade fram det samtidigt som en känsla av att hon skulle bli den den jag var tvungen att fånga. Tillsammans plockade vi ihop en korg med rotfrukter. Jag var tvungen att lukta in henne helt och hållet. Hennes hår, hand och läppar. Den söta lukten från insidan av hennes lår och fyllda inälvor. Jag kände hur min kropp höll på att hitta sina sista bitar för att bli fulländad. Min far sa att jag kunde ge henne ett års försprång. Och låta känslan sjunka in. Öva upp sinnena. När året närmade sig sitt slut var kallet så stort att jag inte sov på flera veckor. Tog till sist planet från Heathrow. Jag vet inte hur lång tid som gått sedan dess. Jag har inte sovit sedan jakten började. London till Thailand. Till Los Angeles vidare mot Florida. Vidare igen till Sydkorea för att sedan vara helt säkert på spåret mot Tokyo.
Ut från den täta dansande samlingen. Suktande, unga japaner. Så främmande för mina vänner. Lättare steg. Måste skynda mig. Hon är här. Något bryter takten. Det känns i hela systemet. Jag känner muskler spännas. Skjutas iväg. Störningarna i ljudvågor virvlar mot mig. Ducka. Ut och bakåt med det starkaste benet. Träffen på den lilla mannens knä blir perfekt. Benet viker sig inåt och bakåt. Hinner få tag i armen som missat mig och vrider. Slänger upp mina ben i luften. Spinner ett varv. Två varv. På tredje lossnar något från honom. Precis som alligatorerna, tänker jag. Spinnhoppen var bland det första jag fick lära mig i familjen. Jag kan lemlästa vem som helst på hundratals sätt. Framför allt väktare med enda syfte att skydda henne. Jag vet inte hur han såg mig. Men är en väktare här är hon garanterat här. Jag avslutar med ett slag mot strupen och krossar allt inuti. Ser tattueringen på väktarens käke. Lägger snabbt och lugnt ned kroppen. Tittar mig omkring. Än så länge bara ett par stycken som förstått att någonting hänt. Mörkret skyddar mig. De flyktiga dansljusen stimmar till konturerna för dem. Det mörka blodet på golvet ser ut som vatten. Snabbt. Jag rör mig bort mot den stora väggen. Hon är här någonstans. Skyndar utmed den. Förbi intet ont anande klubbgäster. Stopp. Jag tittar tillbaka mot trappan. Dörren är stängd. Ingen på väg in eller ut. Treenigheten kör på. Fortfarande stirrandes ned i sina skärmar. Den smala avsatsen, en nivå upp, ingen är där. Fortsätter mot hörnet. Sittkuddar. Små stolar för litet folk. Jag närmar mig. Sluter ögonen. Basgången studsar i mig, mot japanerna och mot de små stolarna. Någon tar ett steg för nära. Elaka vibrationer. Båda händer upp och framåt mot någon. När jag öppnar ögonen har tjejen redan krossat bakhuvudet mot väggen och hasat över ett bord. Det var inte hon. Någon skriker och en oro börjar sprida sig i rummet.
Snabba steg vidare utmed väggen. Var han den enda väktaren här inne? Finns det fler beskyddare? De borde ha sett mig nu. Människor reser på sig. Förstår att något händer. Halvvägs tillbaka. Är mitt emot dj-båsen. Takten slår nästan ut mig nu. I mörkret. Med slutna ögon. Tar upp knivbladen igen. Behöver all hjälp jag kan få nu. Stöter med armarna i kors. Först svagt motstånd. Sedan stopp mot plåt mot en vägg. Hon tittar förvånat på mig. Känner hon igen mig? Vet inte. ”Arigatō. Ima, watashi wa kanpekida.”
