Jag ser på fingrarna. En tjock rand av mörk jord under alla fingernaglarna. Fingertopparna är uppskrapade, naglarna trasiga och avbrutna.
”Helvete, det här kommer aldrig att funka” suckar jag.
”Ge inte upp, fortsätt gräv. Det är inte mörkt så länge till.”
Jag biter mig i läppen, vill egentligen bara skrika rakt ut. Vill inte tänka på vad vi gör. Vill inte vara här ute i skogen, i mörkret. Ljudet av jord och sten som flyttas mödosamt och frustrerande långsamt.
”Jonte, ska vi inte bara ge upp och dra härifrån? Jag menar, spelar det någon roll? Egentligen?”
”Skulle du vilja bli lämnad så här?”
”Nej, men…”
”Så håll käft och fortsätt.”
Jag vet inte hur länge vi gräver. I natten och mörkret är det som att tiden inte finns. Bara samma metodiska rörelser, om och om igen. För bara några veckor sedan satt vi tre och hängde utanför grillen vid torget. Det är redan som ett annat liv, som en annan verklighet.
”Är du…” Jag tystnar, försöker hitta orden. ”Är du helt säker på att han är död?”
”Nej. Men han såg död ut och rörde sig inte. Jag vill bara, du vet, vara helt säker. Gräv nu för fan.”
”Du, varför säger man det där ´Av jord är du kommen´?”
”Det är nåt bibliskt, minns det från farmors begravning. Något om att de som är döda typ bara vilar och ska bli återuppväckta på den yttersta dagen.”
”Alltså, jag vill inte gräva upp honom. Fattar inte ens varför vi gör det här.”
”För att vi måste. Jag har inte kunnat tänka på något annat sen vi begravde honom. Har drömt om det varje natt, att han inte var död när vi begravde honom. Det har ju du också.”
”Vet bara inte varför det skulle hjälpa att gräva upp honom. Jag kommer väl bara drömma nya mardrömmar bara om ruttet kött och likmaskar.”
”Det är vår polare du snackar om. Käften, skärp dej. Det var en olyckshändelse, men ingen skulle tro oss. Jag menar, han var ju skjuten rakt i huvudet. Vi skulle fällas för mord. Fattar du. Vi var tvungna att gräva ner honom, även om det sög. Du, jag tror han är här.”
Jonte kliver ner i gropen, famlar med händerna i den mörka jorden.
”Ta tag i honom nu, hjälp till för fan.”
Jag kliver ner med ena foten, tar tag om vad jag tror är Anders axlar. Jonte tar tag i benenoch tillsammans drar vi upp honom ur gropen där vi begravde honom. Natten luktar av fukt och kyla. Inget luktar ruttet. Jag fumlar med fickan och får fram mobilen, tänder lampan och låter det vita ljuset svepa över Anders kropp.
”Du, det är något seröst fel med det här. Jag menar, där under jorden och smutsen, ser han inte precis ut som när vi grävde ner honom? Som att han bara sover?”
Så tycker jag att något rör sig framför mig. Jag ryggar tillbaka, snubblar över en sten och tappar mobilen. Skarpt ljud av glas som krossas, ljuset slocknar.
Jag står tyst och andfådd, rör mig inte. Hör min och Jontes andfådda andedräkt, annars är det bara tyst.
”Du, kan du tända din jävla mobbe eller?”
”Vet inte var jag har den.”
Tystnad, bara andetag och ett svagt sus av vind i träden.
Men sedan hör jag ett annat ljud. Ett skrapande och rasslande av jord som faller till marken.
*
Novellen Begravd av Boel Bermann
Novellutkastet skrevs under en skrivövning.
*
