I somras under semestern tog jag med mig min MBP till landet för att få någon ordning på mitt stora romanprojekt. Det som kommer att förändra synen på skräcklitteratur i Sverige. Eller åtminstone bli en underhållande historia om hur två familjers faustliknande deal med en demon på 1700-talet orsakar jämmer och elände för deras efterkommande, ända in i nutid. Tyvärr mynnade det bara ut i att jag tillbringade ett par dagar med att stirra på skärmen och inte komma ett enda steg närmare en fungerande berättelse. Frustrerad slet jag på mig min regnjacka (det regnade hela tiden i somras om ni inte minns det) och gick ut i skogen för att låta mig bli inspirerad. Kanske till den stora romanen. Kanske till något annat.
Mitt landställe ligger mitt i skogen, inklämt mellan granar, mossar och sjöar. Du tar dig dit via en smal grusväg. På natten blir det kolsvart. Mobilmottagning är i det närmaste icke-existerande. För mig är det en perfekt tillflykt när jag helt vill slappna av, men jag förstår de som tycker att det är lite för isolerat. Det viktiga här är att det finns mycket potential för läskigheter i omgivningen.
Jag hann inte längre än ut på gräsmattan förrän en första idé slog mig: ”Vad otäckt det vore om jag satt ensam i stugan på kvällen, tittade ut genom fönstret och såg någon som spionerade på mig från träden där borta.” Med detta i tankarna tog jag en promenad längs skogsvägen som leder ner till sjön.
Jag gillade idén med en okänd människa som natt efter natt kommer närmare berättelsens huvudperson. En stegrande känsla av paranoia. En oundviklig konfrontation. Samtidigt var jag inte alls sugen på att påbörja ett nytt projekt med tydligt skräcktema.
Så jag funderade lite till. Och kom fram till det här:
- En av anledningarna till att det stora romanprojektet är så svårt att få ihop är att det innehåller så många olika karaktärer. Ska jag starta något nytt måste det vara en nedskalad historia med få karaktärer.
- Det här projektet borde ge mig något annat att gripa tag i än ond bråd död och ofrånkomligt öde. Annars kunde jag lika gärna välja att angripa mitt andra projekt från nya vinklar.
- Varför inte försöka få in ett annat av mina favoritteman i den här berättelsen?: Tidsresor och de paradoxer som de skapar.
Ungefär två nanosekunder efter att jag tänkt tanken i punkt 3, så hade jag plötsligt en uppsjö av idéer. Jag skyndade mig tillbaka till stugan och slog på datorn igen. Sen satt jag framför den i tre dagar och plottade ut en berättelse som utgick ifrån mannen i skogsbrynet, men mixade det med de tidsrese-idéer jag burit på i flera år.
Resultat blev faktiskt ganska bra. Tyvärr tog semestern slut och efter den har jag inte tagit mig tillräckligt tid till att skriva. Visst har jag ett flertal gånger återvänt till berättelsen om tidsresenärerna, mest för att bygga ut min synopsis, knyta ihop plot points och överbrygga logiska luckor. Jag har till och med skrivit ungefär 8000 ord på berättelsen.
Men det har inte riktigt lossnat. Det finns många anledningar till det. Att det blir mycket jobb ibland. Att jag vill vara mer med familjen istället för att sitta framför datorn hela tiden. Att jag hittar en ny tv-serie som jag måste se alla avsnitt av. Att det släpps ett nytt spel som fångar mig till den grad att jag inte kan slita mig ifrån det. Ja, ni vet. Det kommer så lätt saker emellan. Men november är en bra månad att göra något åt det. Då är det National Novel Writing Month. På senaste fruktanmötet nämnde jag att jag funderade på att ställa upp och att fler av oss borde göra det. Fick medhåll. Som det ser ut nu kommer minst fem av oss att försöka sig på att skriva 1666,666666666 ord om dagen för att få ihop 50000 ord mellan första och sista november. Mitt projekt heter Resenärerna. Jag vet att det egentligen är fuskigt att ha påbörjat skrivandet före den första november, men vet ni vad? Jag bryr mig inte om det. Vad jag är ute efter är en ram som tvingar mig att skriva varje dag för att hinna klart. Målsättningen är verkligen att hinna klart, men om det nu inte skulle bli så, så kommer jag i alla fall ha skrivit betydligt mer än jag hade gjort om jag inte deltagit i ”tävlingen”.
Kommer du att delta? I så fall får du gärna lägga till mig som Writing Buddy. På NaNoWriMo heter jag erikodeldahl. Under fliken Writing Buddies hittar du de andra från Fruktan. När november är slut får ni en uppdatering här på bloggen om hur det gick för mig, men vi kanske kan sporra varandra under tiden?
Lycka till!
