Den första dagen fick människor panik. De satte sig i sina bilar och åkte så långt de kunde, eller låste in sig i sina källare. Tätade sprickor under dörrar med ihoprullade handdukar och tejp. Jonas var en av de som stannade.
Den andra dagen var lugnare. De som hade flytt var fortfarande borta och de som stannat kvar tryckte fortfarande i sina källare.
Den tredje dagen gick många upp på gatuplan för att proviantera. De förde med sig någonting tillbaka till källarna via strålningsberikad mat och kontaminerat vatten.
De som flytt i tid insåg att de aldrig skulle kunna återvända. De sörjde och gick vidare med sina liv.
Dag fyra började specialkommenderade styrkor att bygga barrikader runt området.
Dag fem började Jonas att upptäcka små förändringar i huden på sin vänstra handflata. Små, hårda knottror. De kliade. Han tänkte att det nog berodde på att han inte lämnat källaren på snart en vecka. Inte hade han duschat heller, eller ens bytt kläder.
Dag sex hade knottrorna spritt sig upp längs underarmen.
Dag sju kliade hela hans kropp och ögonen klibbade igen. När han rev med fingrarna på ryggen lossnade långfingernageln.
Dag åtta lämnade han källaren och tog sig upp till övervåningen. När vattnet strilade över hans ilsket röda nakna kropp skrek han av smärta.
När han satte sig upp på morgonen den nionde dagen lämnade han all hud på ryggen kvar på madrassen. Han försökte skrika, men stämbanden fungerade inte längre.
Resten av hans hud lossnade under den tionde och elfte dagen. Han kunde inte längre äta, för alla tänder lossnade också.
Han minns inget av dagarna tolv till tjugofyra, inte mer än att han många gånger tänkte att han borde ha dött vid det här laget.
Den tjugofemte dagen hörde han släpande ljud från ovanvåningen. Ljuden fortsatte hela dagen och natten. Jonas var inte rädd. Han kände ingenting.
Dag tjugosex hittade varelsen till slut ner till honom. Den kunde ha varit en människa en gång, men han var inte säker. Den lade sig bredvid honom på madrassen. De låg där länge bredvid varandra. Jonas undrade om det var så här resten av hans liv skulle vara.
—
Den fjortonde maj 2014 träffades Fruktan. En av den dagens skrivövningar var ”Kärnkraftsolycka Oskarshamn.” På tjugo minuter skrev jag texten ovan. Blev ganska nöjd, trots att den inte har mycket med kärnkraftsolyckor att göra.
Bilden kommer från Wikipedias sida om Oskarshamns kärnkraftverk.
