En novell av Martin Gunnesson
Först publicerad som ljudnovell här
>External activation signal received. Commencing pre-activation test…
>Pre-activation test completed, 0 error(s).
>Initializing boot sequence_
Svart vakuum ger vika för en gulgrå dimma. Den första förnimmelsen är av tyngd, en stor säck av kött som ankrar medvetandet.
>Neural pathways online.
>Initialize sensory systems_
Det är ljust i rummet med det vita taket, och lite för varmt. Lätt fuktig känsla. Ett krafsande ljud några meter bort. Munnen torr. Lukt neutral.
>Sensory systems functional, operating at basic capacity level.
>Initialize self awareness paradigm_
”Var är jag? Nyvaken. Skön säng. Min egen?”
>Self awareness online.
>Activate persistent memory banks for restore_
”Hemma, naturligtvis. Dags att gå upp. Arbetsdag.”
>Memory banks restored and active.
>Activate muscular functionality_
Kroppen känns inte lika tung längre. Styrsel. Sitter upp. Täcket glider av, temperaturen bättre.
>Bootstrapping complete. Starting higher intellectual and emotional functions, commencing at runlevel 1_
Den där främmande känslan försvinner gradvis. Det är alltid jobbigt att vakna, börja minnas, börja tänka. Kroppens känns funktionell, men svag. Som vanligt på morgonen.
Det krafsande ljudet fortsätter.
>Sound analysis complete. Match found: claws scratched on wooden door by minor quadruped.
-Ja, ja, lugna dig, gubben.
Karl reser sig på ostadiga ben och går och öppnar dörren. Katten slinker in och hoppar upp i sängen. Karl lägger sig igen och drar upp täcket till midjan. Som vanligt kliver Sigfrid upp direkt på hans mage och börjar trampa med framtassarna. Zoomar ut. Spinner. Karl kliar honom förstrött under nithalsbandet.
>Pain level increase detected. Determined cause: claws.
>Threat level set to 0.
>Sexual significance set to 0.
>Activate default response_
-Dags att klippa dina klor, känner jag. Och sätta dig på diet. Vad gör du egentligen för att förtjäna all den där maten?
Sigfrid bara spinner. Lägger sig till slut ner. Varm kattpäls på naken hud, en bra start på dagen. Tjockt, vävt silke som kittlar hans skinn försiktigt när han andas. Levande, vibrerande, varmt. Primalt. Karl ligger kvar en stund och smeker Sigfrids huvud, och tänker igenom dagen.
-Vad skulle jag gör idag, nu igen? Se kompetent ut. Häva ur mig några plattityder som folk kan mista för brillians. Det vanliga. Det var ett möte klockan tio, då borde jag vara där. Ta igen lite sömn, kanske.
Sigfrid buffar honom i ansikten med en tass, och det är dags att gå upp och ge honom frukost.
Karl hasar ut i köket, häller torrfoder i Sigfrids skål och kaffe i perkolatorn.
-Vad har hänt i världen sedan sist, då?
Karl sätter sig vid en av datorerna och väcker den.
>External processing device detected. Subconscious neural interface activated.
>Handshaking…
>Link established_
Tittar igenom de senaste timmarnas skörd. Folk har givit ointressanta svar på hans poster. En hemladdning klar. Några nyhetsbrev. Hämtar kaffet.
>Core system status check: batch job in progress.
>Fetching current results… Done.
>12 new anomalies found in target area. Committing profiles to local memory.
>Acquire target response orders: Correct or eliminate_
Några privata mail. Ett från Cecilia:
”Ditt svin!
Hur fan kunde du?! Du är ett djävla äckel, jag vill aldrig se dig mer!!”
”Hysterisk, som vanligt. Börjar bli tröttsamt. Men det går väl över. Det gör det ju för alla.”
>Reactive analysis: target lost. Acquire new.
>Retargeting sexual interests. Determining next suitable candidate.
>Candidate selected: Beatrice. Suitability assessed at 86%
>Substituting targets.
>Refactoring behavioral patterns… Done.
”Man kanske skulle droppa Bea ett mail. Se om hon inte vill träffas. Det var ju evigheter sedan. Tror inte hon är så fasligt upptagen.”
Inte mycket intressant som hänt, annars. Nyheterna rapporterar om uppror någonstans i tredje världen. Översvämningar i första. Karl prövar kaffet. Hmm. Lite lätt metalliskt. Inte tillräckligt med kropp. Behöver en mörkare rost nästa gång.
>Perform balancing of bio fuel.
Dags att äta något och göra sig klar att åka. Välja kläder. Det blir välskräddat idag. Igen.
Tunnelbanevagnen är bara halvfull idag. Sena vanor har sina fördelar. Karl sätter sig till rätta och går in i halvdvala, som han alltid gör. Flyter iväg till dimmdolda dalar och spetsiga berg. En utsikt över en evighet av grantoppar från klippavsatsen han står på. Vägen vindlar ner i dalen längs bergets kant, ner i skogen. På en fjärran sluttning reser sig tornen på en borg av sten. I ett fönster brinner ett ljus omöjligt starkt, lockande, som hela tornet brann med en inre eld. Ljuset skiner rakt in i honom, tvärs över dalen. Lockar honom. Han ger sig av längs med vägen, bort mot borgen. Den svala vinden spelar över trädtopparna med ett vinande, och dimman böljar i sjok.
>Perception slippage detected. Reestablishing primary reality_
Karl vaknar till med ett ryck. Tillbaka i det gråa. Rådmansgatan. Han reser sig för att stiga av, sveper med blicken över vagnen.
>Alert! Anomaly profile match detected. Establish contact_
Kvinnan står två dörrpar bort, knappt synlig bakom andra kroppar. På väg att kliva av. Han kan bara se blont, rakt hår, utsläppt. Liten haka, lätt krökt näsa. Ett knappt synbart leende. Vagnen stannar, och de kliver av. Karl går åt kvinnans håll, försöker hålla koll på henne bland folket. Hon rör sig snabbt. Verkar ha bråttom. Ser sig om. Karl tittar bort. Hon är utanför spärrarna när han kommer upp för rulltrappan, men det räcker. Han ser vart hon går. Tar samma väg, uppför trappan. Väl ute på gatan ser han henne direkt, men hon har hunnit en bra bit bort. Hon rör sig kontrollerat, elegant. Kläderna är välskurna. Passar hennes späda form väl. Karl går efter henne i raskt tempo för att hon inte skall hinna undan. Kommer närmare. Hon går in i en port, öppnar med nyckel. Dörren går igen när han bara är några meter bort. Han väntar. Ser sig om. Mycket folk, men ingen som ser honom. Han känner på dörren, prövar en portkod på måfå. Utan resultat.
>Scanning for potential matches in cache… Done.
2012. Dörren öppnas. Det är alltså dags att lyfta på slöjan. Profetiskt.
Karl kliver in genom dörren och går fram mot hissen. Den är smal, med nätväggar. Ditsatt efter att huset byggdes. Bra. Lätt att se vilken våning hon åkt till. Han tar trappan ändå, för att inte ta fel. På fjärde våningen finns fyra dörrar. Han ser sig omkring efter ledtrådar. Har ingen aning om vad hon heter. Men de två dörrarna ut mot gatan är kontor. Måste vara en av de andra. Hagström? Sandén? Han lyssnar noga.
>Set sensory sensitivity to maximum_
Sandén är hemma. Befinner sig nära dörren. Lätt andhämtning. Något förhöjd puls. Blommig parfym. Det måste vara hon.
Karl ringer på dörren. Gör ett kort uppehåll i andhämtningen. Hon öppnar försiktigt.
>Elevate adrenaline level.
Hennes leende från tunnelbanan är borta, ersatt av ett frågande. Oro. Hennes ögon är blå som det öppna havet om morgonen. Ansiktet är behagligt rundat, hakan en mjuk spets. Den välvda näsan ger henne personlighet. Hon är vacker och spänd.
>Reroute cognitive functions to personality 3
-Fröken Sandén? Så bra att du är hemma. Morgan Karlsson, Asplund Fastigheter. Som du kanske vet har vi nyligen köpt den här fastigheten, och vill nu höra efter med alla hyresgäster om behovet, och viljan för all del, av att genomföra ett renoveringsprojekt. Har du en stund över?
Han pratar utan uppehåll för att inte ge henne chansen att bryta av. Hans röst är modulerad, auktoritär. Trovärdig. Hon ser osäker ut, betraktar honom från topp till tå. Studerar den blå kostymen, portföljen i blankt skinn.
-Okej, kom in. Men jag har inte mer än en kvart.
Hennes röst är djupare än väntat.
Karl följer henne in i hallen och stänger dörren bakom sig. Hon går mot det smala köket. Hanställer sig mellan henne och dörren. Hon sätter sig vid det lilla köksbordet i hörnet.
-Sitt.
Han ställer portföljen på bordet, men står kvar.
-Du kommer aldrig att hitta vägen igen. Det finns bara en verklighet.
För en sekund sitter hon förstenad, oförstående. Sedan far hon upp så att stolen välter, på väg mot dörren. Men han är beredd. Fångar henne med en arm. Greppar tyg.
-Du är ett problem. En avvikelse.
Hans händer hittar hennes hals innan första skriket hinner formas. Han stänger det inne. Behöver egentligen bara en hand, men hennes hud är så mjuk och behaglig att han använder båda. Känner de fina håren på hennes nacke under fingertopparna. Hennes små händer famlar desperat efter ett grepp på hans grova, kostymklädda armar. Det är mer som en smekning än motstånd. Han lyfter henne lite från golvet, känner hennes kropps tyngd, hennes rörelsers panik. Hör det lilla hjärtats bultande. Ser ansiktet mörkna. Käkarna spända, de röda läpparna öppna, kämpande efter luft. Fötterna som kraftlöst sparkar på hans smalben.
Han kysser hennes öppna mun, djupt. Adrenalinet får hennes tunga att smaka bittert. Hon biter till, och han känner smaken av blod som eld. Han ler lyckligt.
Hennes havsblåa ögon har mörknat, som om en storm har dragit in. De stirrar rakt in i hans. Genom dem. För en sekund stillnar han. Svävar fritt över havet, bland grisslor och tärnor. Stirrar ner i det väldiga djupet. Ner i avgrunden.
Hennes kropp slaknar, blir tung. Han behåller sitt grepp, försöker hitta tillbaka. Men vägen är stängd. Han hänger fritt i ett grånat limbo, stirrar förskräckt ner genom djupen på kroppen framför sig.
Livlös.
-Vem… Vad… Jag?…
Hon faller ur hans händer. Det krasar när hennes huvud slår i diskbänken.
>Irrecoverable cognitive failure. Performing cold restart…
>Failsafe mode enabled. All organic functions automated_
När Karls ögon öppnas är de oseende. Han reser sig stelt från golvet. Borstar av kostymen. Tar portföljen från köksbordet. I hallens spegel kontrolleras detaljerna. Lyssnar. Trapphallen är tyst. Han går ut, stänger dörren. Tar trapporna ner. Ut på gatan, ut i solljuset. Några meter från dörren lutar han sig mot fasadens vita vägg och andas tungt.
>Cleanup of memory records… Done, with errors.
>Error pointer #14A23E encountered. Unrecognized. Commit for analysis.
>Hotswapping to default personality… Done.
>Autonomy restored_
Karl börjar gå med bestämda steg mot kontoret. Visslar lite för sig själv. Lite mer träningsverk i armarna än vanligt, måste ha kört hårdare än vanligt igår. Bra. Allt är som det skall. Han ökar farten. Någonstans i bakhuvudet hör han skränet av sjöfåglar.
-Det är tydligt att utväxlingen minskar i projektet. Jag undrar om det var så smart att rampa upp konsultmängden så snabbt.
Michael ser nervös ut, som vanligt. Budgeten är tight, och kravlistan är längre än någonsin. Han har skäl att oroa sig.
-Det är ditt problem. Vi har givit dig alla resurser du behöver, det är ditt jobb att se till att få ut så mycket som möjligt av dem.
Karl är samlad, som alltid. Låter lite dryg.
-Det är inte en brist på folk – det är brist på folk som vet vad de håller på med. Det blir förseningar.
-Om du får låg verkningsgrad på folket du tagit in så har du tagit in fel folk.
Karl har egentligen ingen lust att vara förstående, men frågar ändå.
-Berätta vilka du tagit in och vad de behöver för att kunna leverera.
Michael tittar ner på sin skärm, och börjar läsa från en lista av projektmedlemmar. Han ger ursäkter för var och en. Varför de inte är kompetenta. Karl lyssnar förstrött. I huvudet surrar fortfarande ljudet av sjöfåglar.
>Memory cohesion level reduced. Starting defragmentation…
Karl ser sig själv i en hallspegel i en grönmålad funkislägenhet. Kantiga rum, hårda vinklar. Blod på hans händer?
Karl sätter sig upp med ett ryck. Michael tittar frågande på honom.
-Mmm… Eh, det var inget. Lösrykt tanke, bara. Fortsätt.
Michael tittar forskande på honom innan han åter vänder blicken mot skärmen och börjar rabbla. Det är något mekaniskt över hur han läser – han saknar pauser, melodi. Det är omöjligt att urskilja detaljer.
Karl sjunker in igen. Han känner igen lägenheten, känner den väl. Han har varit där, men vet inte när. Ser för ett ögonblick en vit tapet med tryck av gröna klöverblommor, täckt av ett moln av fina blodstänk. Sedan försvinner bilden abrupt.
-…har inte haft tid att ta del av introduktionen om metamodellen.
Michael tittar upp igen.
-Tar vi tiden att utbilda folk nu så får vi igen det med råge senare.
Michael låter bestämdare än vanligt.
>Defragmentation could not complete. Damaged sectors found_
-Det finns ingen tid. Senare är oväsentligt. Få ut skiten, bara.
Karl är otålig. Känner en bitter smak sprida sig i munnen.
>Contamination warning: foreign substance detected. Commencing analysis_
Det bittra sticker i gommen, i svalget och skickar elstötar genom nervbanorna. Ett surrande ljud stiger i huvudet. Karl reser sig ostadigt.
-Rapportera när du har något att säga, sluddrar han fram och tar sig så snabbt han kan ut ur rummet. Michael tittar länge efter honom.
Karl släpar handen längs väggen för stöd på vägen till sitt kontor. Med dörren stängd bakom sig vräker han upp fönstret och andas djupt. Sveavägens avgaser blandat med salt. Salt som tång och havsvatten. Salt som blod. Skarpt solljus väller in i hans sinne. Karl ryggar tillbaka och sjunker ner i sin kontorsstol.
>Analysis complete. No matching records found. Performing emergency system restore.
Karl stirrar tomt på den vita kontorsväggen. Den tycks många mil bort. Sinnena dövas. Han sjunker ner i dvala.
Beatrice står på klipphällen, längst ute vid vattnets kant. Tittar bort. Karl ser sig om. Några få lövträd vid stranden har börjat tappa sina gyllene höstlöv. Bakom dem ruvar granskogen, evigt djupgrön. Himlen är höstblå och klar, en lätt vind drar fram. Resterna av deras picknick ligger strödda på filten. Tomma skålar, en korg, en urdrucken vinflaska.
Karl tittar tillbaka ut mot vattenbrynet. Hon står kvar, ser över axeln mot honom. Håller ut en hand. Han slås av hur vacker hon är. Det bruna håret är rufsigt, vindblåst. Hennes ögon glittrar när hon ler mot honom. Varmt. Äkta.
Med spelad nonchalans går han fram mot henne, tar hennes hand. Hennes hud är kall, på ytan. Han grips av en vilja att värma henne. Ta henne i sin famn och aldrig släppa taget. Skydda henne från allt det onda. Hon är friheten och vägen bort.
Inne över staden samlas svarta moln. Det kommer att bli en stormig natt.
Ljuden torkar och tystnar, och världen bleknar till perfekt vitt.
-Whiskey?
Kent står vid barskåpet vid kontorets bortre vägg.
-Vad har du? Karl känner sig lugn och avslappnad. Arbetsdagen har varit ungefär lika engagerande som vanligt. Några stackars peoner som fick välförtjänta utskällningar, men annars inte mycket roligt.
-Ballantines, är jag rädd
-Nej tack, i så fall. Jag får kväljningar av den där denaturerade smaken man får om man blandar malter. Har du någon rom?
-Visst.
Kent häller upp en försvarlig mängd i ett brett glas.
Karl tar en rejäl klunk, njuter av hur alkoholen bränner sig ner i en tom mage. Njuter av hur skadligt det känns. Den där bittra smaken eldas sakta bort.
-Vad har du gjort för att förtjäna din månadspeng idag, då? Kent låter sarkastisk, som alltid.
-Så lite som möjligt. Som vanligt. Du betalar ju ändå.
Karl kostar på sig ett snett leende. Tänker på hur Kents huvud skulle se ut med en tolvtumsspik genom pannan. Han undrar om han skulle behöva en slägga för att driva igenom den.
-Skitsnack. Jag anlitar dig för att du gör vad som behövs. För att saker händer där du är.
Kent sätter sig i sin vräkiga skrivbordsfåtölj i lite för blankt läder, och sträcker sig mot datorn på bordet. Knappar in något.
-Du hade ett problem vid ditt senaste jobb, i morse.
Kents röst är plötsligt metallisk. Perfekt modulerad, precis. Ögonen är blanka.
-Det får inte hända igen. Vidta nödvändiga åtgärder. Du har ett stort uppdrag.
-Vad i helvete pratar du om?
Karl sitter upp rakt i stolen. Alkoholen i magen brinner plötsligt som kemisk eld. Vita flammor sprider sig genom hans kropp. Bränner bort allt det vaga och otydliga. Fokuserar.
-Beatrice är avgörande för dig. Du måste ta hand om henne.
-Hur fan känner du till henne? Karls protest är förvirrad, tvekande.
>Target priority elevated.
-Skall bli.
Karls röst är torr. Munnen smakar av aluminium och malört.
Det tar honom en hel minut att öppna ytterdörren till sin lägenhet. Händerna skakar, som om de inte riktigt är under hans kontroll. När han stängt dörren bakom sig lutar han sig tungt mot den, och andas. Hemresan från kontoret minns han inget av. Smaken av rom dröjer kvar i munnen, kväljande varm. Kents kontor. Han minns Kents kontor. En förkromad röst. Ett glas som föll i marken. En order, något som han skulle göra.
>Mainframe link status: unreliable. Rerouting_
Ögonen. Det är svart för ögonen. Kvällssolen som skiner in i lägenheten förmår inte tränga igenom den svarta filmen som täcker hans synfält. Små vita ljuspunkter flimrar rytmiskt i det svarta. Höljet är som en väv av svart flor som täcker allt, innesluter vad han ser i ett membran av spindeltråd. Väven är komplex men regelbunden och vacker som en snöflinga i ett mikroskop. Ljusen pulserar, glöder för en mikrosekund för att sedan blekna bort. Med ens ser han det. Ett mönster i flimret. Signaler. Anrop.
Karl kniper ihop ögonen, spänner alla kroppens muskler så hårt att huvudet spränvärker för att stänga ute ljusen.
>No reliable route found. Setting mode: local access only
Han känner hur pulsen dunkar intensivt. Men det ljusnar sakta. Solljus. Riktig ljus. Ögonen börjar finna fokus. På darriga ben går han sakta in i lägenheten. Förbi det strama klädstället med ytterkläder i prydliga rader. In mot vardagsrummet. Tar in synen av de kantiga fåtöljerna och soffan. Svart läder med mer hörn och raka linjer än mjuka och inbjudande former.
Fötterna styr med automatik mot datorbordet, men mitt i ett steg hejdar han sig. Tvekar. Det mattsvarta locket på laptopen står på glänt som en halvöppen käft. Karl går till köket istället och öppnar kylskåpet. Det finns inget där som inbjuder till att ätas. Han dricker blodgrapejucie ur förpackningen. Syran svider i hans ömma hals, men sköljer bort romresterna för stunden, det lugnar honom en smula. Känns som om han börjar få grepp igen. Yrselkänslan avtar.
Han går tillbaka till datorn. Käften är slappare nu, inte längre en fara. Karl förblir stående, viker upp datorn och väcker den. Skannar av mailen som kommit under dagen. Öppnar bara ett.
“Karl,
Jag tänker inte ljuga för dig. Jag förväntade mig inte att höra från dig igen. Vet inte om jag inteegentligen bara borde slänga ditt mail, låtsas att jag inte fått det. Bara glömma.
Hur mår du nu?
Du får en chans. I morgon kväll klockan åtta. Du vet var.
-B.”
Karl stirrar länge på mailet. Försöker förstå.
>Unauthorized access attempt of encrypted memory bank detected. Preventative meassures
taken. Obfuscating_
Karl skakar sakta på huvudet, som för att väcka sig själv. Men det tjänar inget till, han känner bara en total trötthet komma över honom. Han stänger datorn och stapplar mot sovrummet. Kavajen släpper han på golvet halvvägs dit, och faller sedan ner på sängen, i sömn innan hans ansikte når det mjuka täcket.
Dvalan är djup som ett gruvschakt. Till en sakta kavalkad av bekanta bildfragment stiger det som är Karl ur djupet. Människor, bara ansikten. De har varit kända en gång. Ord och fraser hänger fritt i tomrummet. Utan sammanhang, deras mening förlorad, men ihågkomna likafullt. Platser, sepiafärgade bilder, sedda med Karls ögon. Och över det hela ett sammanbindande, lysande nät av svart fiberoptik.
Under huden på varje ansikte som glider förbi lyser ett spindelnät som blixtrar och glittrar. Till en början tyck glittret vara ett kaos, men snart börja Karl se mönstret, regelbundenheten som bygger upp ansiktenas rörelser. Orsak och verkan. Signal och respons. Men Karl ser också kaoset som kryper genom maskorna i nätet. Det som lever där signalerna inte når. Ser hur det söker utvägar, hur det sprider och smittar; hur det river i nätets trådar. Hur det hotar att bryta ut och rasera mönstret.
Karl ser ett ansikte som kunde vara hans eget. Ljust, sprött. Sre väven omkring det formas och tätna. Ser de mörka trådarna äta sig in i bilden och fördunkla. Ser bilden stelna till ett fotografi, och hur dess kanter gulnar och skrumpnar som av eld.
Tungan som envist lapar hans tinning är sträv. Medvetandet återvänder långsamt. Skrynklig satäng mot hans ansikte. Ögonen grusiga, munnen klibbig av torkad saliv. Han lyfter blicken, vrider huvudet och tittar in i Sigfrids gula ögon. Han jamar kort, nästan kraxande. Nosar på Karls ansikte. Hans andedräkt luktar torkad fisk och fuktig päls. Karl reser överkroppen på stöd av händerna. Blixtar av smärta ilar genom kroppen när stela muskler vaknar. Kroppen känns som den varit orörlig i en evighet. Genom fönstret ser han solen på väg ner. Han måste sovit i ett dygn.
När han reser sig dansar bilderna av ansikten framför hans ögon. De befolkar hans lägenhet som spöken. Han ser sig om med nyöppnade ögon. Färgen på väggarna, formen på möblerna, allt känns obekant. Inte som det skall vara. Mjukare i formerna. Oklarare. Mer organiska. Karl ser sig förundrat i kring, som om han inte sett lägenheten förut. Känner sig innesluten i en kokong, ett suddigt, organisk membran som skiljer honom från omvärlden. Som suddar gränser och dövar ljud.
Han ser en klocka som snart är sju.
-Beatrice. Mötet.
Karl minns inte riktigt varför de måste träffas, bara att han måste se henne. Var de skall träffas kommer han inte ihåg, men får en plötslig känsla av att hans fötter kommer bära honom dit. Han går in i duschen och vrider på kranen. Vatten spolar över hans kropp. Skarpt och kallt sköljer det hans hud. Han möter det med ansiktet, låter den klara kylan spola bort den smutsiga hinnan. Njuter av den stickande, domnande smärtan av det kalla vattnet. Låter rysningar ila längs ryggrad. Känner liv i kroppen.
Gatan som sluttar ner framför hans fötter badar i det sista solljuset. Hörnet på kvarteret är välvt, utstickande som tornet på en stenborg. Gulputsad fasad. Balkonger med räcken i gjutjärn. Runt dess fot trängs små bord och stolar på en liten uteservering. Karl vet med ens att restaurangen där inne är hans mål.
När han kliver in genom dörren ser han sig runt omkring osäkert. Täta bord med linnedukar. Mörkt trä på väggarna. En trekantig bardisk intar mitten av lokalen som ett skepp med fören mot dörren. Belysta flaskor mot en vägg bakom den polerade disken.
Hon sitter på stolen vid barens spets, som en galjonsfigur. Hon har redan sett honom. Tittar med stadig blick. Hennes bruna ögon följer honom på vägen fram, men avslöjar ingenting. Hennes kropp är sluten. Karl hejdar en impuls att böja sig fram och kyssa hennes kind. Sätter sig på barstolen bredvid.
-Dina ögon är öppna igen.
Hennes uttalande hänger i luften. Karl studerar hennes ansikte, tvekande. Försöker tolka. Försöker minnas. Söker kunskap. Ingenting. Inga träffar. Bara en massa förnimmelser som väller över honom. Osorterade fragment, utan mening och stringens. Ord och ansikten blandas. Känslor utan mål.
-Det känns som första gången jag ser dig, men det är det inte. Du har funnits där, tidigare.
-Det är länge sedan, Kalle.
Hennes blick är fortfarande vaksam, men hon ler, för första gången. Leendet spirar ur mungiporna, försiktigt. Det är som en ridå öppnas, faller undan och ett fantasilandskap av bjärta kulisser möter hans ögon för första gången. Landskap han vill vandra i, förlora sig i.
-Beatrice.
-Var har du varit någonstans, Kalle?
-Jag vet inte. Inte här.
Beatrice fattar tag om Kalles hand, som ligger slakt på bordet. Beröringen är elektrisk. Kalles fingrar griper om hennes. Beatrice tittar länge på honom. Hon tänker en stund. Leendet är borta igen, och ögonen sorgsna.
-Jag måste be om förlåtelse. Jag såg inte. När Johanna… dog, så blev vi alla rädda. Alla utom du. Du tog det så sakligt. Ordnat. Du var den som ordnade allt, tog hand om det. Men Kalle försvann. Bort från oss, när allt var ordnat. Jag borde ha vetat bättre. Borde ha letat efter dig.
Johanna. Söta, ljusblonda Johanna. Karls syster. Hon som bodde i den där fyrkantiga lilla lådan till lägenhet med grönblommiga tapeter. Karl stirrar framför sig.
-Kom. Vi äter nu.
Röster och anrop flimrar på den yttersta kanten av Kalles hörselspektrum, som ekon av minnen han förlorat. Men han ser in i Beatrices ögon och låter dem sakta blekna bort. Ser bara henne. Känner sig le. Låter leendet sprida sig som det vill.
Hon ligger kvar på sängen, så som hon är som allra vackrast. Naken och nykysst. Ett lojt litet leende och slutna ögon. Händerna vilande på den lena huden på magen, precis under brösten. Det ena smäckra benet böjt. Huvudet lätt tillbakalutad, hakan framskjuten. Halsen blottad i en skälmsk inbjudan, som väntande på att hans tunga skulle återvända.
Kalle tittar på henne från dörröppningen. Känner kroppen brusa och bubbla. Låter det kännas. Öppen.
>Target acquired and locked in. Initialising elimination.
Karl blinkar. Stirrar på föremålet på sängen. Den bleka, beiga klumpen av hud, blod och hjärta. Hans fingrar greppar om dörrkarmen, så hårt att naglarna blir blodröda. Känner den exakta rytmen av pulsen i tinningarna. Drar långsamt ett djupt andetag, samlar kraft. Väntar på att adrenalinvågen skall nå sin topp. Samlar all kraft, och låter konvulsionen komma.
Karls panna slår i karmen med en dov dunk som får väggen att skaka. Ljudet av ett pannben som ger vika är köttigt och blött. Han sjunker sakta till golvet till en sakta ström av ebbande ljus.
