Att skriva sägs ju vara ett ensligt arbete. Författaren går allena på expedition i de ensliga och ofta mörka skrymslena i sin själ, och kommer tillbaka med välformulerade belysanden av de skatter och monster som gömmer sig där. Sätter ord på nya tankar och formulerar nya idéer. I bästa fall lyckas författaren fånga sådant som många känner men inte riktigt kan få grepp om. Våra diffusa fasor eller önskningar.
Kanske finns det ett element av sanning i den idoliserade bilden av våra sinnens djärva upptäcksresande. Men väldigt mycket av arbetet är fotarbete. Upptäcksresornas logistik. Som att söka upp fakta. Vilka modeller av vedkapar är stora nog att svälja en människa? Kan man köra in en stadsbil i Katarinahissen? Eller att sitta och redigera om en text för tjugonde gången, trots att ögonen blöder. När man inte längre ser orden, har glömt sammanhangen och vad man ville säga, eller bara allmänt hatar vartenda mening man någonsin skrivit.
Det är då det här med kritik kommer in. Inte den egna kritiken som oftast stadigt byggs på ju längre man jobbar med en text (och snarare är någon form av masochistisk kritiskhet), utan den som kommer från några stackars vänner eller respektive som inte lyckas komma på några tillräckligt snabba undanflykter och får agera tidiga läsare. Det är något av det som är mest givande med att jobba i en gemenskap* som Fruktan. Man har några pålitliga människor som förstår en. Några som är redo och villiga att sticka kniven i ryggen på vad man skrivit, på ett konstruktivt sätt.
Jag har insett att jag gillar att kritisera och ge feedback. Gärna på papper, med en härligt saftig rödpenna i högsta hugg. Dels på premissen att man måste vara beredd att ge för att få, men dels också för att det ligger en hel del tillfredsställelse i att hjälpa till att mejsla fram en bra text genom att identifiera vad som behöver förbättras och ändras. Det kan ju vara så oerhört svårt att se själv. Jag kan känna mig delaktig när jag ser en bra historia som göms eller dras ned av små misstag, och hjälper den att komma fram.
Hur gör man då för att ge bra kritik?
Vissa saker kan tyckas mig självklara, som att kritiken skall vara konstruktiv. Det är något av en floskel, men i min mening betyder det att kritiken ärligt och tydligt skall vara avsedd att identifiera vad som behöver förbättras. Men något av det svåraste är att kritisera en historia man tycker är bra, en som man dras med i, men som inte är så bra som den kunde vara. Att då kunna kliva utanför, se detaljerna som stör. Men det är också det som är den viktigaste kritiken man kan ge, för det är oftast det som är så självklart för författaren själv, det man inte ser. Det första man blir blind på är ögonen, etc.
Jag tänkte fundera på, och blogga om, att ge kritik under de kommande veckorna. Vi har precis dragit igång ett nytt projekt här på Fruktan (mer detaljer senare), som kommer att innebära att mangla sig igenom flera av de andras texter. Det kommer att bli lärorikt, det är jag säker på.
Allt för att 2012 skall bli Fruktans år!
*= Jag hatar ordet ”kollektiv”. Alla kamrater som använder det borde skickas till Gulag.
