Jocke tog fram sin anteckningsbok. Han hade haft den sedan han pluggade gastronomi i Grythyttan. Ovärderlig. Han hade skrivit upp varje doft och varje smak han stött på. Nu skulle han gifta ihop smaker ingen tidigare känt. Jag strå framför kryddorna och de andra står för köttprodukten. Det första experimentet är intressant. Det andra en katastrof. Det är först vid det tredje försökte vi närmar oss något som ens liknar mat. Vi firar med ett glas vin.
Flaskan går snabbt åt. Trots att det gått lite illa med matlagningen så är stämningen på topp. Jag börjar servera maten.
Tystanden lägger sig kring det runda bordet. När jag ställer fram tallrikarna framför herrskapet. Jag ser de frågande blickarna de passar till varandra.
– Vill damen ha röd eller vit sås till stycket?
Jag vet att han säger damen bara för att han vill ha dricks.
– Vad rekommenderar du? frågar jag.
Hans leende byts i ett plågat uttryck. Varför heter det ”stycket”? Borde det inte heta ”versen”, ”kvinten”, eller ”strofen”? Måste allt vara så prosaiskt. Han knyter vredgat sin näve mot diskbänksrealismen. Varför inte ”styckningsrefräng”, åtminstone? Det hade fungerat så bra i sammanhanget. Allting tycks nu fängslande. Det är som att ensam segla de sju haven eller att bestiga Mount Everest utan syre. En möjligheternas regnbåge har slocknat och övergått i grått. Grått, dött kött. Ett fullständigt slöseri med mat. Bara maskarna kan njuta av det nu. Söndermicrat. Jag borde inte ha förlitat mig på att de kunde ta instruktioner. Att de skulle förstå allvaret när jag sa att det skulle studsa på grillen. Nåväl. Jag kan straffa dem sedan, kökspersonalen. Det är inte närmelsevis så besvärligt. Bara vänta in dem vid byggnaden när restaurangen stängt.
Podcast noveller inom sf, fantasy och skräck
