• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Fruktan

Podcast noveller inom sf, fantasy och skräck

  • Om författarkollektivet Fruktan
    • Författare
      • Om Andreas Rosell
      • Om Boel Bermann
      • Om Christian Enberg
      • Om Eira A. Ekre
      • Om Erik Odeldahl
      • Om Fredrik Stennek
      • Om Jörgen Gavelin
      • Om Malin Gunnesson
      • Om Martin Gunnesson
      • Om Patrick Ogenstad
      • Om Markus Sköld
    • Podcast för nybörjare
    • Kontakta Oss
  • Blogg
  • Samlade Verk
    • Zonen vi ärvde
      • Köp Zonen vi ärvde
    • Stockholms undergång
      • Recensioner
      • Köp Stockholms undergång
    • Mörk Framtid
    • Sommarskuggor
    • Det som växer
    • Köttmarknad
    • Ljudnoveller
    • Noveller
  • Press
    • Pressbilder
    • Bokomslag

Av Patrick Ogenstad

Amatka

Amatka OmslagNu har jag också läst Amatka. Efter att ha sett många andra höja Karin Tidbeck till skyarna kände jag att jag mer eller mindre var tvungen att läsa den. När Boel släppte lös Den Nya Människan var det många som hyllade henne för att hon skrev en svensk dystopi. Man fick lite känslan att det är väldigt sällan som det släpps en svensk dystopi. Så är det säkert, men Amatka kom ändå 2012 vilket inte känns allt för avlägset.

Nuförtiden läser jag i princip allt på Kindle och när man köper svenska e-böcker behöver man konvertera dem först. Sedan mailar man boken till sin Kindle enhet. Först skickade jag Amatka till min Kindle Paperwhite. Den kom inte fram så jag mailade den också till min iPhone, det gick inte heller. Jag gav upp för dagen och sov. När jag vaknade hade jag två parallella versioner av Amatka på mina enheter, men de var i osynk. Det hela kändes ganska passande eftersom Amatka handlar om en parallell värld där något gått fel.

En beskrivning som ofta används för boken är ”ett spännande tankeexperiment”. Världen Amatka beskriver är en instabil plats. Jag tycker inte man ska säga så mycket mer om det och istället uppleva varför i boken. Men man kan säga att Amatka inte är en plats för visionärer och stora drömmare. Man kan till och med säga att dagdrömmeri skulle kunna vara ett av de värre ting man kan göra. Det vore osolidariskt.

Boken börjar då Vanja kliver på tåget till Amatka. Hon har sin skrivmaskin på ryggen. Sätena i tåget är i gul gallon. Vanja är ensam på tåget, en åker ju inte till Amatka frivilligt. Precis i inledningen störde jag mig lite på språket som kändes något åldrat, det gick däremot snabbt över. Kanske var det för att jag nyligen var inne och tittade på Affronts sida för Svensk sf från förr, men Amatka känns på något sätt som att den är skriven för många, många år sedan. Däremot känns språket åldrat på ett planerat sätt och det används väldigt väl för att förstärka den dystra bilden av Amatka.

Vanja flyttar in hos Nina och Ivar, hon kan knappt tro det när hon hör att hon ska få ett eget rum. Nina förklarar det med att det inte är så fullt i kolonin längre efter olyckan. En trappa upp har de den lite äldre Ulla. Bortsett från att hon behöver hjälp att namnge saker i sin lägenhet, så att de inte förlorar formen, så känns livet i Amatka ganska vardagligt. Ivar sliter på med svampodlingarna. Han har velat komma därifrån i åratal, men det är ju där han blivit placerad och de som bestämmer verkar inte lyssna. En får bita ihop och göra det som är bäst för kolonin. Amatka känns väldigt grått och tråkigt även om styrelsen försöker med lekdagarna på Sjundag, så känns det inte som att sångerna i rekhallen når in i allas hjärtan. Med små stycken som ”så här gör odlaren när hon står, och när hon sitter och när hon går” ur Odlarnas visa antyder Tidbeck att de boende i Amatka kanske en gång kom från vår värld. Annars sjunger man Märksången och Pionjärssången. Det finns en svag fasad om att allting är bra även om sprickorna i den ligger nära till hands. ”Lekledarens rörelser på podiet blev mer och mer yviga. Till slut lämnade han plats åt en poesiuppläsare. Medan uppläsaren mässade sig fram genom Gatorna, satte lekledaren sig ned i ett hörn vid kapprummet. Det glada grinet var borta från hans ansikte. Han såg svettig och febrig ut. Han hade fått en flaska sprit i handen som han halsade ur. När han såg att Vanja tittade på honom, gav han ifrån sig en grimas med blottade tänder och vinkade. Det tog henne ett ögonblick att förstå att det skulle föreställa ett leende. Hon vinkade tillbaka.”

Livet i Amatka och de andra kolonierna kretsar kring kollektivet och det värsta man kan göra är att vara osolidarisk. Att sätta sina egna intressen framför andras är sådant som kan få någon att göra en procedur på en. Jantelagen är inget som nämns men det skulle kunna ha varit de gyllene reglerna i Amatka.

Svamp till kaffet?
Får man fresta med svamp till kaffet?
Huvudpersonen heter Brilars Vanja Essre Två och efter att ha sett några namn inser man att “prefixnamnen” som alla har, i Vanjas fall Brilars, bygger på en kombination av vad föräldrarna hette. Först kändes det lite märkligt. I en värld där barnen inte lever med föräldrarna utan uppfostras i barnhem, där kollektivet är viktigare än familjen så behåller man ändå den här kopplingen till föräldrarna. Men senare i boken förklarar man bakgrunden till varför man gör på det här sättet. Något som jag verkligen tyckte om med Amatka är att det egentligen inte finns någon som är ond. Det är en dystopisk värld och det är inte långt bort till 1984 känslan. Men allteftersom växer det fram en logik som ur ett annorlunda perspektiv känns helt motiverad. Efter några dagar skulle man säkert tröttna på att äta svamp från svampodlingarna hela tiden. Men spiken i kistan för de styrande i Amatka kommer redan tidigt i boken för min del: ”Kaffet hade blivit färdigt och rann ljusgult ur kannan när hon hällde det i koppen.”

Men du kan själv bestämma vad du tycker är rätt. Om världen ska vara som de styrande vill som bara månar om kollektivet, eller om det är de revolutionära som har rätt i att det är något som är fel med världen. Man kan kalla det ett tankeexperiment.

Amatka finns att köpa överallt där det säljs böcker.

Taggad som: dystopi, karin tidbeck

Primärt sidofält

Arkiv

  • augusti 2022
  • juni 2022
  • maj 2021
  • april 2021
  • mars 2021
  • februari 2021
  • januari 2021
  • december 2020
  • november 2020
  • december 2019
  • november 2019
  • oktober 2019
  • september 2019
  • augusti 2019
  • juli 2019
  • juni 2019
  • maj 2019
  • januari 2019
  • december 2018
  • november 2018
  • oktober 2018
  • september 2018
  • augusti 2018
  • juli 2018
  • maj 2018
  • december 2017
  • oktober 2017
  • september 2017
  • augusti 2017
  • maj 2017
  • mars 2017
  • februari 2017
  • december 2016
  • november 2016
  • oktober 2016
  • juli 2016
  • juni 2016
  • maj 2016
  • april 2016
  • mars 2016
  • februari 2016
  • januari 2016
  • december 2015
  • november 2015
  • oktober 2015
  • augusti 2015
  • juli 2015
  • juni 2015
  • maj 2015
  • april 2015
  • mars 2015
  • februari 2015
  • november 2014
  • oktober 2014
  • september 2014
  • augusti 2014
  • juli 2014
  • juni 2014
  • maj 2014
  • april 2014
  • mars 2014
  • februari 2014
  • januari 2014
  • december 2013
  • november 2013
  • oktober 2013
  • september 2013
  • augusti 2013
  • juli 2013
  • juni 2013
  • maj 2013
  • april 2013
  • mars 2013
  • januari 2013
  • december 2012
  • november 2012
  • oktober 2012
  • september 2012
  • augusti 2012
  • juli 2012
  • juni 2012
  • maj 2012
  • april 2012
  • mars 2012
  • februari 2012
  • januari 2012
  • december 2011
  • november 2011
  • oktober 2011
  • september 2011
  • augusti 2011
  • juli 2011
  • juni 2011

Footer

Följ Oss

  • Facebook
  • RSS
  • Twitter

Prenumerera på Fruktan


Prenumerera på Podcast

Copyright © 2025 Fruktan