Hon lämnar avdelningens vita, kliniska korridor och kliver in i sällskapsrummet. Känner lukten av granbarr, artificiell och ditsprayad. Ser på de batteridrivna vaxljusen som med sitt flackande sken ger illusionen av levande ljus. Känner trots att hon upplevt det så många gånger, att det fascinerar henne att det är så lugnt. Ser ut över alla gamlingarna. Leende och förväntansfulla sitter de samlade här, hopkurade i soffan eller nedsjunkna i de stora fåtöljerna. På den gamla radion i hörnet spelas julmusik.
Det är vackert, som gamla tiders julafton. Bordet är dekorerat med en stor röd duk som väller ner som en flodvåg mot golvet. De gröna gardiner ramar in det hela som en gammeldags tavla, själva fönsterrutorna är täckta av skira, vita gardiner och i varje fönster hänger en stjärna. En falsk öppen spis med en LCD-skärm visar elden så levande att det känns som att hon kan värma sig på den och ljudet övertygar sinnena om att den faktiskt brinner med knastrande och sprakande.Men kronan på verket är julgranen, de hade fått leta länge efter en övertygande plastgran. Men till slut hittade de en på nätet. Den är enorm, räcker nästan till taket. Mörkt grön med yviga barr, omsorgsfullt dekorerad med röda rosetter, diskreta ljusslingor och gammeldags Sverige-flaggor i tunna rader. Allt för att väcka minnen av julaftnar från deras barndom.
Runt granen sitter de alla, lyckligt förenade, kontrollerade och medicinerade.
Hon minns i uppstarten av anläggningen, hur stora problem de hade haft med att hålla alla patienterna lugna. Inga av dem var den sortens människor som var enkla att ha att göra med. Vana vid att bestämma och domdera. Såna som har tillbringat en livstid med att få sin vilja igenom. De vägrade acceptera att de var inlåsta. För någonstans i bakhuvudet visste de ändå att det inte var för deras egen skull och protesterade mot behandlingen. Inte för deras säkerhets skull, trots att alla vi i vårdpersonalen hävdade det med mjuka röster. De rymde, matvägrade och ställde till ofog. Inte för att det hjälpte. De flesta var inte dementa, så det enda som lugnade dem var stark medicinering. Men det gick inte att ha dem som neddrogade kollin konstant…
Så snuskigt rika människor. Generösa privatpensioner, tilläggspaket och egna förmögenheter undanstoppade i skatteparadis. Att leva gott på under ålderns höst. Det var vad de hade planerat att göra.
Så enkelt att ta över. Agera luxuöst ålderdomshem. Snarare ett spa och en retreat. Provboende i en vecka erbjöds, en helt annan och synnerligen bortskämd upplevelse i den andra delen av herrgården. De flesta skrev gladeligen på pappren, men trodde att de inte skulle inta sin garanterade plats förrän år framöver. Men det såg vi till att ordna. Vår läkare förklarar dem dementa direkt efter påskrivet papper och sen kommer de aldrig ut. Familjerna ifrågasatte aldrig. Vi gör noggrann research innan vi väljer ut potentiella kandidater. Rik är ett av kriterierna. Dåliga relationer till familjen ett annat. Otrevlig jävel är en outtalad faktor. Ju otrevligare, desto mindre saknad.
Lösningen var så bisarr. Hon vet inte ens hur idén föddes inom hennes organisation. Som ett skämt på fyllan kanske, men som levde kvar tills de testade den. Men den har visat sig fundera förunderligt bra.
De samlas förväntansfullt till dukat bord. De äter gott med dopp i grytan, köttbullar , potatis och prinskorvar. Efter maten så dricker de glögg och äter lussebullar, väntar tålmodigt på tomten och julklappsutdelningen för att sedan få öppna sitt paket. Äter knäck och choklad, bara en liten bit. Sedan samlas de framför tv:n för att se Kalle Ankas jul och en klassisk julkonsert. Somnar lyckliga och utmattade som små barn.
Varje dag. De minns inte. Vet inte. Ifrågasätter inte. Varför skulle de när dagen bjuder på en sådan fest? Varje dag är julafton.
Fast för personalens skull byter de högtid enligt ett rullande schema. För variation. Var tredje månad är det påsk, sedan midsommar, därefter julafton och slutligen nyårsafton.
Hon är fascinerad över hur lite det kostar organisationen efter att ha ordnat all grund-rekvisita. De äter upp alla rester redan dagen efter i tron att det är ny mat och dessutom äter de för mycket och påskyndar eventuellt sin egen bortgång med glupskhet. De öppnar samma paket som dagen innan, nu utdelade till en ny person i rummet och de blir lika glada som sist. De använder samma finkläder som dagen innan i tron att de bara får klä upp sig just ikväll och känner sig fina.
Hela proceduren sker om och om igen för att hålla dem lyckliga och distraherade. Med medicin, glögg, snaps och paket blir de snacksaliga och låter ledtrådar slinka ut om var de stoppat undan sina guldpengar. Hennes organisation tar sig tid att spåra upp alla deras undangömda pengar som betalar för den pågående revolution som pågår i det tysta mot klassamhället och de skenande inkomstklyftorna. De behöver bara spåra upp den procenten som är rikast och äldst. Det behövs inte många för att ta över kapitalet och fördela det till de behövande. Hon har inte dödat någon, det har aldrig behövts. Hon kan unna dem en trevlig ålders höst, även om de vägrade dela med sig av sina tillgångar. Det tycker hon alla människor förtjänar att få.
Den mänskliga fixeringen vid högtider och all den glädje de ser till följer med distraherar gamlingarna från allt annat.
Nu är det jul igen. Och igen.
*
Novellen Nu är det jul igen av Boel Bermann
Novellen skrevs under en skrivövning med författarkollektivet Fruktan.
*
Vill du göra samma skrivövning?
Här är instruktionerna:
Tema: Säkerhet
Tid: 10 minuter
Ord att inkludera: (minst 3 av orden ska med i texten)
avdelning, fixering, revolt, slipsten, springa, medicinering, gunghäst, palpera, Nordkorea, garagedörr
