Fruktan

Podcast noveller inom sf, fantasy och skräck

Arkiv för september 2012

Av

Skrivtips: Med en vapendragare kan du dra ditt vapen

Med en vapendragare kan du dra ditt vapen.  Att ha en idé, men inte kunna skriva ner den är sjukt frustrerande saker. Vi har alla varit där, idén liksom finns som en obestämbar massa i huvudet och vägrar fastna på pränt. Det du kan göra är att be en kompis anteckna medan du försöker beskriva idén. Som en hisspitch. Kompisen får ställa följdfrågor, be dej förklara tydligare och göra vad som krävs för att lirka ur dej konceptet. Idén kommer ta form och låta sig fångas i fällan. Med hjälp av en vapendragare kommer du kunna slå ihjäl skrivkrampsmonstret.

[Läs mer…] om Skrivtips: Med en vapendragare kan du dra ditt vapen

Av

Ätbart – del 2 i Fruktans skrivövning á la mellanstadiet

Jocke tog fram sin anteckningsbok. Han hade haft den sedan han pluggade gastronomi i Grythyttan. Ovärderlig. Han hade skrivit upp varje doft och varje smak han stött på. Nu skulle han gifta ihop smaker ingen tidigare känt. Jag strå framför kryddorna och de andra står för köttprodukten. Det första experimentet är intressant. Det andra en katastrof. Det är först vid det tredje försökte vi närmar oss något som ens liknar mat. Vi firar med ett glas vin.
Flaskan går snabbt åt. Trots att det gått lite illa med matlagningen så är stämningen på topp. Jag börjar servera maten.
Tystanden lägger sig kring det runda bordet. När jag ställer fram tallrikarna framför herrskapet. Jag ser de frågande blickarna de passar till varandra.
– Vill damen ha röd eller vit sås till stycket?
Jag vet att han säger damen bara för att han vill ha dricks.
– Vad rekommenderar du? frågar jag.
Hans leende byts i ett plågat uttryck. Varför heter det ”stycket”? Borde det inte heta ”versen”, ”kvinten”, eller ”strofen”? Måste allt vara så prosaiskt. Han knyter vredgat sin näve mot diskbänksrealismen. Varför inte ”styckningsrefräng”, åtminstone? Det hade fungerat så bra i sammanhanget. Allting tycks nu fängslande. Det är som att ensam segla de sju haven eller att bestiga Mount Everest utan syre. En möjligheternas regnbåge har slocknat och övergått i grått. Grått, dött kött. Ett fullständigt slöseri med mat. Bara maskarna kan njuta av det nu. Söndermicrat. Jag borde inte ha förlitat mig på att de kunde ta instruktioner. Att de skulle förstå allvaret när jag sa att det skulle studsa på grillen. Nåväl. Jag kan straffa dem sedan, kökspersonalen. Det är inte närmelsevis så besvärligt. Bara vänta in dem vid byggnaden när restaurangen stängt.

Av

Martin Förtär

Skrivuppgiftsresultat 1

En fluga driver slött genom det skarpa solljuset som strömmar in genom torpets köksfönster. Den tycks halvdöd av värmen. För i det trånga köket eldas det så att vedspisen glöder och tickar. Doften av svedda tyger och jordkällare är tung. Det är kvavt. Trots spindelväven svärmar flugorna. Vissa större än andra; bromsar som lätt kan slita magnifika köttstycken från sina offer. Nu var tiden inne. Inbjudningar på tjockt, gräddvitt papper hade skickats ut. Varje person i Matklubben var omsorgsfullt utvald. Han hade använt otaliga timmar till att planera menyn in i minsta detalj. Maträtterna var anpassade efter varje offers kroppsförutsättningar. Ålder, fetthalt, muskulatur. Allt skulle framhävas. Som fitness för kossor. Jävla konsumenter som ständigt efterfrågade kravkött. Tröttsamt. Det var så mycket enklare att få fram bra kött med hjälp av steroider och antibiotika.
Nu visste varenda människa att fett var smakbärande. Om de skulle ha minsta chans att hålla situationen under kontroll måste de agera snabbt. Det handlade om att minimera skadan. Sprida kontra-propaganda. Dementera. I tidningar. På TV. På nätet. Innerst inne visste de ändå att det var för sent. De hade ätit människokött. De var kannibaler. Oavsett hur mycket de förnekade det, skulle de alltid minnas den kycklinglika smaken.

”Vad får jag nu då?” Frågar jag min vän efter att ha antagit och klarat vadet.
”Först rejält ont i magen, sedan kommer det att börja äta upp dig inifrån. Det får du.” svarar vännen.

I hans ögon ser jag hans tysta fråga, ”Kommer det att göra ont?”
Jag ler tillbaka mot honom, ser att det har börjat. Han kan inte höra mitt tysta svar, ”Det är det som är meningen.”