[Fruktan – gemensam skrivövning: Hunger]
Maria tog på sig klänningen framför spegeln och slätade ut tyget så att benen inte syntes. Det var första gången hon tog på sig den, första gången den fick interagera med hennes hud. Den var mer bekväm än hon hade trott att den skulle vara, men den kändes fel. Klänningen började viska till henne. ”Du är vacker, så vacker…”
Men hon trodde den inte. Försökte slita av sig den, men kunde inte. Det var som att klänningen klamrade sig fast vid hennes hud, vägrade släppa taget. Hon tog ett fast grepp om den och slet med all kraft hon kunde uppbåda. Den började skrika och tyget slingrade sig i hennes händer. Men hon vägrade släppa taget. Den började kalla på henne, övertala henne, viskade och skrek, bönade och bad att låta den vara nära henne.
Till slut lyckades hon få av den, slängde den mot hörnet av rummet. Den låg där och såg hopsjunken ut. Övergiven. Hon kunde höra klänningens tankar. Som att den var inne i hennes huvud, orden kom klara och tydliga. Den hungrade, längtade. Det såg ut som att den slingrade ihop sig. Hennes första tanke var att det var kroppen som rörde sig. Kroppen på golvet under klänningen.
Trots att den låg helt stilla, täckt av klänningen. Trots att liket legat där i flera dagar. Hon såg hur tyget i klänningen långsamt började byta färg, övergå till en djupt röd nyans. Klänningen hämtade näring från förruttnelsen. Tyget började klättra, breda ut sig över det som en gång hade varit fullt av liv som nu var dött kött. Kretsloppet och förändringen var vacker. Det var inte svårt att se poesin i att klänningens liv kom av förruttnelse, muskler och blod. När den var mätt skulle hon ta på sig den igen, njuta av känslan. Hon hade varit för otålig, hon borde ha matat den istället för att ta risken att ta på sig den.
Nu såg hon bara längtansfullt på den. Det var en dikt, en vacker sång, entropin som såg till att allt för evigt avslutades och påbörjades på nytt. Som en evig loop. Utan början och utan slut, bara olika stadier som evigt förändrades. Tillsammans skulle de leva i symbios, bara hon regelbundet gav den andra kroppar att suga näring från.
Skrivövning: Vikpapper
Tid: 10-15 minuter
Tema: Saker man har på sig
Gör så här:
Varje deltagare skriver tre rader på ett papper.
Vik pappret så att de två första meningarna döljs och skicka vidare.
När pappret är slut är berättelsen klar.
