Fruktan

Podcast noveller inom sf, fantasy och skräck

Bloggen

Av

Bjällrorna

Bjällrorna är resultatet av en skrivövning av Boel Bermann.

Han hörde ljudet av bjällrorna genom dimman. Natten var ogenomträngligt mörk och ändå varm och mild. Kylan borde ha tagit sitt grepp om världen, men det var som att den här senhösten vägrade ge sig för vinterns beniga fingrar. Ljudet av bjällrorna kom närmare och närmare. Han stod så stilla han kunde, gömd i skuggorna. Pressade sig mot trädstammen och hoppades att hon inte skulle stanna till, inte se honom. Inte den här gången, inte nu…

Hans grepp om spadens handtag var kallsvettigt. Genom mörkret trängde ljudet svagt igenom hur hon klev rakt på alla glasskärvorna han hade strött ut för att höra förbipasserande. Han visste att de skar igenom trasorna hon hade lindat om sina fötter, hur smärtan måste genomborra henne. Men det hörs inga ljud, hon gör aldrig ljud. Han ser inget av det som sker, men ändå kan han se et för sin inre syn som om han iakttog det i starkt dagsljus. Hennes sönderskurna fötter, blödande fotsulor och hennes ljudlösa skrik av smärta. Han ber till gud, ber så mycket att om det finns en högre makt kan de nog inte hålla reda på alla hans omtumlande böner. Ber för att hon inte ska ha skadats allvarligt, ber för att hon inte ska falla och skära upp hela sin kropp i fällan, ber för att hon tar sig därifrån, att hon inte förblöder och ber för att hon inte ska upptäcka honom. Hon brukade inte vandra här under nätterna.

Tankarna tumlar så oerhört snabbt, hur kunde kan ha försatt sig i den här situationen?
Vanvettigt kär i en spetälsk, en av de besmittade, någon han bara betraktat på håll. Han, som aldrig brytt sig om en annan levande varelse. Han, som gjort det till en sport att håna, jaga och skada de fattiga och sjuka. Oberörbar i sin priviligierade position som kunglighet. Han har alltid kunnat göra vad han vill och han har aldrig velat göra gott. Vilken annan person som helst som hade fastnat i fällan hade han kunnat rusa fram och fångat in när fotsulorna genomborrades av hundratals glasskärvor, ett avsteg från planen, en lek att unna sig. Tortyr och onaturliga saker.

Men hon, hon är annorlunda. Hon kan inte ens tala. Hon är täckt av sår. Fylld av plågor. Döende. Men det var just det som fick honom att uppleva denna främmande känsla. Kärlek. För henne fanns det inget mer lidande som han kunde åsamka henne. Att döda henne skulle bara befria henne, skänka henne ro. Han älskade henne för att hon var orörbar, onårbar och smärtade. Hennes liv var en plåga. Det var det vackraste han någonsin hade upplevt.

Med henne var inget en lek.

Det fanns bara en enda sak han kunde göra för att öka hennes lidande. Ta ifrån henne den enda som kunde röra vid henne. Hennes älskare. Det var det som han hade gjort i skydd av dimman och mörkret. Men han ville inte att det skulle se ut som mord. Han vill inte att hon ska veta att det var han som utfört dådet. I simpel svartsjuka och avund.

Han hade tänkt länge på vad han skulle göra och kommit till slutsatsen att det är alltid orsakar mer lidande om man aldrig får några svar. Varför man övergivits. Alla frågor som är obesvarade och smärtar.
Han tvekar ännu. Om han ska begrava kroppen där den aldrig kan hittas, mata den till sina hundar eller placera kroppen i en hängsnara så att det ser ut som att han tagit sitt eget liv. Ett så svårt val.

Han hör hennes bjällror haltande försvinna in i dimman.
Han andas ut och gör sig redo för att döda.

*

Skrivövning: Bjällrorna
Tema: Den löjliga ondskan
Tid: 20 minuter
Ord som ska inkluderas: (minst 5/10)
bjällror, matsalsbord, spade, hängsnara, kärlek, dimma, glaskross, varm, glasskärvor, avundsjuka

 

Av

Guldfisken i toaletten

I gårdagens avsnitt av ”Vem vill bli debutant” fick vi lära känna de båda andra deltagarna, Kicki och Immortal, lite bättre. Immortal framträdde som vanligt med örngott över huvudet och urklippta hål för ögonen. Det var nog relativt få personer som fick sympati för denna sjukligt överviktiga kille, som varvar sitt skrivande med timslånga orgier i porrsurfande och datorspel. Som drömmer om att bli den nye Nikanor Teratologen, som får all sin inspiration av magic mushroom-trippar. Hans pockande fritidsintressen verkar inte ge honom så mycket tid över för att skriva. Hittills har han bara presterat ett utkast till en novell, trots att han tillbringat en hel vecka på ön. Zero-Colaburkar står staplade i pyramider på hans skrivbord. Kamerorna drar sig inte ens för att smygfilma när han pissar i en urdrucken PET-flaska. Immortal, om du läser det här: kan du överväga att använda utedasset nästa gång?

Den fjärde deltagaren heter Kicki Axelsson, frånskild trebarnsmamma och ekonomiassistent på ett medelstort företag i Uddevalla. Hon gör ingen hemlighet om att hon drömmer om att bli en ny Läckberg eller E.L. James. På hennes facebooksida kan vi avnjuta smakprov från hennes tidigare manus, som mest verkar bestå av halvdåliga kopior på de senaste årens bästsäljare. Hon klagar över branschens inavel, över hur omöjligt det är att få ett manus antaget om man inte är känd från början. Därför har hon bestämt sig för att bli känd. Det gjorde hon klart redan i den första intervjun, när hon sade upp sig skriftligen från sitt jobb och gjorde klart att hon aldrig mer kommer att sätta sin fot på ett kontor.

”Det är inget liv”, förklarade hon. ”Jag känner mig som en guldfisk som simmar runt i syrelöst vatten och bara väntar på att bli nedspolad i toaletten.”

Medan hon kämpar med sin bestseller klättrar hennes barn på taket på utedasset eller badar vid algsoppan nere vid badstranden. När programledaren tar upp saken, suckar hon och säger att hon inte har en chans att vinna tävlingen om hon måste jaga sina barn stup i kvarten.

I slutet av programmet låter man deltagarna ge varandra feedback på några nyskrivna texter. Höjdpunkten är när Anders Bielke kapade Immortal för att han skrivit isär ”sjuk sköterska”, och uppmanar honom att gå tillbaka och slutföra grundskolan. Sedan drabbas han av en oväntat släng av solidaritet och berättar för de andra deltagarna att han hoppas att någon av dem vinner tävlingen och förlagskontraktet.

”Själv har jag säkert flera erbjudande från förlag som väntar hemma i brevlådan”, säger han och blinkar mot kameran.

Läs nästa inlägg i ”Vem vill bli debutant”

Läs första inlägget i ”Vem vill bli debutant”

Av

En Bielke i ditt öga

Så var det äntligen premiär för ”Vem vill bli debutant”. Hädanefter kommer det att visas varje söndag klockan 20:00. De som inte vill vänta en hel vecka kan surfa in på hemsidan där man kan följa processen i realtid. Varenda tangentbordsnedslag redovisas. Varje post it-lapp filmas av de ihärdiga webbkamerorna. Ingenting i processen hålls hemligt. Alltsammans är en röra av stolpar, research och utkast.

Störst intryck gjorde förstås Anders Bielke, tidigare krönikör på Metros kultursidor. Efter bara några minuter i bild påpekade han stöddigt att han egentligen är för bra för att delta i en talangjakt som den här. När programledaren frågade varför han ändå ställde upp, lät han bli att svara. Kanske för att hans byrålåda där hemma i själva verket full av refuseringsbrev från förlagen?

Ännu mindre sympatisk framstod han när han berättade om hur han planerar att begå litterära lustmord på sina meningsmotståndare. Hur han hoppas på att en dag kunna överrösta all dynga som väller ut ur media. Tack vare hans bubblande patos vet vi redan vad hans bok kommer att handla om: nedtigna rättsövergrepp inom socialen, administrerade av onda, borgerliga kommunpolitiker som inte tål att se konsekvenserna av sin egen politik. Jag antar att ”skriva folk på näsan” är det stilgrepp han föredrar?

”Egentligen drömmer jag bara om en sak”, berättar han förtroligt i slutet av intervjun. ”Att jag lyckas reta upp ett moderatyngel, eller en SD-nasse så till den milda grad att de anordnar ett bokbål på mina böcker.”

Vi får se hur det blir med den saken. Hur som helst är Anders Bielke en färgstark person som säkert kommer att ta mycket plats i programmet framöver. Åtminstone tog han nästan all tid i denna sändning.

Bielkes skrävlande balanserades av en annan deltagare, Anja Lindström, som verkar vara en betydligt känsligare själ. Kameran drog sig inte för att filma hur hon doserade sin psykofarmaka och gick runt i huset, till synes utan att veta var hon befann sig.

 Jag ska erkänna att jag inledningsvis trodde att hon skrev dikter på temat hjärta-smärta, kanske med sitt eget blod som bläck. Men hennes texter är mer som ett litterärt slag i magen. Jag får en känsla av att att jag läst något jag inte borde läsa, något smutsigt och förbjudet. Något som jag vill skjuta ifrån mig, men som jag inte kan glömma.

  Särskilt novellen ”Friluftsdag med orientering” kröp in under skinnet, när hon berättar hur hon blir våldtagen av sin plastbror och hans kompisar. Vuxenvärlden vägrar tro på henne, rentav skuldbelägger henne. Jag hoppas för guds skull att det inte är självupplevt.

Läs nästa inlägg i ”Vem vill bli debutant”

Läs första inlägget i ”Vem vill bli debutant”