Fruktan

Podcast noveller inom sf, fantasy och skräck

Bloggen

Av

Podcasten Tredje Gången Gillt #313 – Skrivsnack

Vad gör man när man kör fast i sitt skrivande? Vilken mörk framtid måste upplevas som TV-spel? Var passar lik som gömts i snögubbar in i det hela?

Skrivarpepp, tv-spelssnack och boktips utlovas när Fruktans egen Boel Bermann gästar podcasten Tredje Gången Gillt för att prata om bland annat hennes senaste rysare ”Det som växer” i podcasten Tredje Gången Gillt!

https://open.spotify.com/episode/0PYWX4drfvVpyg8hY6X57j?si=bXu7uyerRLSsoQJya-y4ew


313 är inte bara registreringsnumret på Kalle Ankas bil utan även veckans avsnittsnummer av podcasten Tredje Gången Gillt.

Det blir spelminnen/skrivtips med Boel Bermann som en gång i tiden skrev för Super PLAY och Svenska Dagbladet. Sedan dess har hon gått över till ”den andra sidan” och jobbat med PR på Paradox, Activision, Raw Fury och Fria Ligan. Dessutom är hon författare (ibland som en del av författarkollektivet Fruktan) och är för tillfället aktuell med rysaren Det som växer. I Tredje Gången Gillt 313 bjuder hon på lika delar skrivtips och spelminnen.

Av

Kroppskontroll

Kroppen känns fortfarande svag, ovan. Som att den vägrar lyda henne. Hon svär till, vänder sig om och stirrar vilt på honom.

”Din jävel, du gjorde det med flit. Eller hur?”

Han skakar på huvudet, svetten rinner och blicken är stirrande. Blinkar om och om igen, ser vettskrämd ut. Svetten rinner ner i hans ögon.

Med några snabba steg är hon framme vid honom och lägger båda händerna om hans hals. Inser plötsligt att det inte behövs och ler brett. Lossar den ena handen och använder den istället till att ta tag i hans hår och rycka huvudet bakåt medan hon klämmer åt halsen med den andra i ett strypgrepp. Han kippar efter andan.

Att en enda hand kan vara så stor att den räcker om halsen… En stund kommer hon helt av sig, ilskan liksom försvinner för att hon är så fascinerad av upplevelsen. Han blir rödare och rödare i ansiktet. Är det så att hon skulle kunna strypa honom med en hand? Makten och kraften är berusande. Varför har hon inte gjort det här tidigare?

Men så börjar handen darra av ansträngningen och det rycker i musklerna. Helvetes jävla piss.

Hon lättar greppet snabbt, han faller ihop framåtlutad på stolen. Flämtandes efter luft där han sitter fastbunden. Men hon kan inte tänka på honom nu. Det rycker och sliter i musklerna, bränner och sticker. En pulserande obehaglig värme av alla tabletterna som är i magsäcken.

”Varför i helvete tog du tabletterna? Trots att du var skyldig mig allt det här?”

Han har återfått en normal andhämtning nu. Men han ser inte upp, verkar vara för rädd för att möta hennes blick. Hans axlar sjunker ihop ytterligare, som att han försöker försvinna. Han ser så skör ut, så liten och rädd. Det är förvirrande, hon känner både ett sting av medlidande med den där lilla varelsen, men samtidigt både äcklad och fascinerad. En sådan svag och ynklig liten sak. Var det därför folk hela tiden trodde att det gick att göra vad som helst?

Så kommer en våg av eufori över henne. Hon börjar skratta högt och ljudligt, hon kan inte hejda sig. Skrattar så att hon gråter och sjunker ner på betonggolvet.

”Trodde du att jag skulle låta dig komma undan om jag var hög? Om du fyllde mig med droger? Var det så, din jävla idiot?”

Han lyfter huvudet och ser på henne med rädsla i ögonen, flämtar fram:

”Nej, nej, jag var bara lite rädd. Jag har aldrig gjort något sånt här förut. Tog bara tabletterna för att våga genomföra det. Jag lovar.”

”Skämtar du med mig?”

Hennes röst är så mörk, så stark. Den består bara av bastoner och muller.

”Nej, jag… Förlåt.”

Hon ser på honom igen medan världen är rosenskimrande av lyckorus. Det hela är så overkligt nu när alla drogerna rusar igenom hennes blodsystem. Hon har gjort det här förut, massor av gånger, men den här överlämningen var annorlunda från alla andra hon hade gjort.

Hon knyter knytnävarna om och om igen. Sträcker på den långa, bredaxlade och muskulösa kroppen, känner efter och funderar.

Hon kan egentligen inte göra något alls mot honom, kan inte spöa skiten ur honom eller strypa honom. Han måste behållas i gott skick. Inga skador, inga fysiska märken. Hur gärna hon än vill.  I alla fall om hon vill ha sin egen kropp tillbaka oskadd.

Där står hon och ser på sig själv, på sin kropp som nu innehåller en annan person. Men den är så liten och svag. Det förvånar henne hur mycket hon tyckte om att ta på sig hans kropp, det3 var annorlunda från alla andra hon tidigare tagit på sig. Så väldig, så enorm och stark. Kanske vill hon inte ha sin vanliga tillbaka. Kanske är den här styrkan oemotståndlig.

Hon kan ju rent krasst alltid byta till en annan kropp om hon skulle tröttna. Äger ju redan utrustningen för medvetandeöverföring som hon skaffar genom dark web. Hur gärna vill hon döda honom? Är det honom hon egentligen vill döda eller sin egen svaghet och ynkliga kropp?

Fnissande står hon där i hans muskulösa kropp med hårda muskler och armar täckta av tatueringar och försöker bestämma sig. Döda honom eller inte? Nu eller sen? Förstöra sin egen kropp eller inte? Kanske borde hon vänta tills drogerna gått ur kroppen innan hon bestämmer sig?

Men så tar drogruset och det impulsiva över. Hon slår och slår och slår tills hennes gamla ansikte inte finns kvar. Och skrattar medan hon gör det.

*

Novellen Kroppskontroll är skriven av Boel Bermann
Novellutkastet skrevs på en skrivövning med författarkollektivet Fruktan.se

*

Vill du göra samma skrivövning?
Här är instruktionerna:
Tema: Kroppskontroll
Tid att skriva: 20 minuter
Ord att inkludera: Värme, kramp, värk, spänd, darrningar, eufori, hårt, tabletter, muskel, hår, utbränd, blåsa

Av

Takvåningen

Undviker fönstren. Bor i en enorm takvåning och kan inte kunna titta ut. Jag inser ironin, men det är bara så det är. Jag ska vara glad över att ha någonstans att bo, jag vet det. Men en del av mig saknar verkligen att bo på gatan. Trots kylan, utsattheten och allt den där skiten. Fast jag hade inte överlevt en vinter till där ute. Det är för hårt.

Inte heller kan jag täcka över fönstren i lägenheten. Jag klarar inte att ta mig så pass nära för att tejpa upp något, minsta lilla glimt av höjden ger mig en panikattack. Faller ihop, kan inte andas, känns som att jag håller på att dö.

I sovrummet har jag lyckats skjuta fram bokhyllor framför båda fönstren och krypandes längst golvet med ansiktet mot fiskbensparketten lyckades jag mödosamt släpa fram några tavlor fram till en del av fönstren och blockera åtminstone nederdelen. Men lägenheten hade inte så många höga möbler att det räckte för att blockera den svindlande utsikten. Himlen där utanför och hustaken påminner mig hela tiden om hur högt upp jag är.

Jag tänker att jag ska gå på jakt efter spånplattor eller något annat bråte på stan som jag kanske kan putta för fönstren. Lovar mig själv att göra det när det värsta av det senaste ovädret dragit förbi, om det blir något uppehåll innan det nästa kommer det vill säga. Men kjag ommer aldrig att kunna tejpa eller spika för fönstren, de är för storslagna och bombastiska för att komma i närheten av. Fönster precis överallt.

Ingen annan var galen att bo här, det var ju därför jag kunde ta över den. Eller så hade ingen bara pallat med att ta sig upp här och bryta sig in. Men jag är en envis jävel, jag bet ihop och tog mig upp. Lägenheten var helt orörd, dold bakom en branddörr, såg väl bara ut som nåt vindsförråd. Men jag hade spejat noga innan, hade fattat att det måste finnas en etagevåning där på toppen. Sådan jäkla tur att jag tog mig hit, värsta bunkraren hade bott här eller vad man nu ska kalla det. Välfyllda skafferier, en helt gigantisk vinkyl och en bar som var något från mina drömmar. Samlar vatten i hinkar på terrassen. Det är svårt som fan att ta sig ut där, men om jag kryper fram och stirrar in i träbrädorna lyckas jag sno åt mej hinkarna. Kan överleva här länge.

Rädslan försvinner aldrig, den intensiva rädslan för den där höjden och luften och tomheten. Inte sedan jag infekterades av sporerna. Allt finns där, tomheten och höjden, även om det är dolt bakom saker. Jag vet det, även om jag försöker att dölja det för mig själv. Varje dag sover jag med rädsla, vaknar med rädsla, lever med rädsla. Kanske kan jag inte stanna här, kanske kommer takvåningen att driva mig till vansinne. Är det värre än att leva i marknivå och istället vara rädd för att bli dödad i natten över en orörd konservburk, sliten filt eller min nötta, men varma, skinnjacka? Jag vet inte.

Men det är inte långt kvar innan det inte ens går att försöka röra sig eller leva på marken. Inte nu när de smältande polerna höjer havsnivån och översvämningarna från extremvädret täcker marken. Vattnet går bara högre och högre. Här uppe kan jag leva så länge jag kan ordna krubb och vatten. Om jag bara kan stå ut med rädslan för höjden.

*

Novellen Takvåningen är skriven av Boel Bermann
Novellutkastet utspelar sig i samma värld som Take-off, men längre fram i tid.