Jag funderar ibland på varför jag skriver som jag gör. Ofta för att någon ställer en mer eller mindre rak fråga med den betydelsen, men på senare tid har jag funderat på det allt mer själv. Jag har insett att det är viktigt för mig att förstå hur jag skriver, vad som är viktigt för mig i en text, och varför. Jag har många tankar kring det, men har insett att jag har lättare att svara på vad jag inte gör. Jag är, exempelvis, inte intresserad av att förändra något stort, och heller egentligen inte så värst intresserad av att berätta en historia. Det kanske kan tyckas konstigt att någon som väljer att skriva noveller egentligen inte vill berätta något särskilt, men så är fallet för mig. Vad jag vill är att förmedla en känsla, att frammana något hos läsaren och transportera dem. Kanske förmedla en idé. Men inte berätta en historia.
[Läs mer…] om Varför skriver du som du gör?
Bloggen
Av Patrick Ogenstad
Att läsa i Afrika
Under påsken var jag på ett bröllop i Sydafrika. Det kändes som en helt ny värld med fantastiska miljöer, apor som hoppar på taket, 30 grader varmt, inga barn jag behövde ta hand om, ingen email. Själva vigseln var som tagen ur en film, på en gräsplätt nere vid vattnet. Man förväntade sig att Hugh Grant skulle vända sig om, ”Oj är du också här!”
När vigseln var över skulle brudparet iväg för att fotograferas, vi andra tog oss tillbaka till receptionsområdet där festen skulle hållas. Vi drack champagne och tittade på vårtsvinen och antiloperna som gick runt lite längre bort på gräset. Efter tilltugg och minglade kom de. En grupp afrikaner skulle uppträda. Först hörde man trummorna. Sedan sången. [Läs mer…] om Att läsa i Afrika
Av Boel Bermann
Gulligt, gulligare, gulligast.
Jag fick en utmaning för två månader sen. Det var inte menat som en utmaning. Men det var så jag tog det. I förbigående fick jag kommentaren: ”Du skriver alltid så mörkt. Varför kan du inte skriva något gulligt?” För mig framstod det som ren skräck. Jag? Skriva gulligt? Men så tänkte jag att man ska ju utmana sitt skrivande. Och så började jag skriva på något gulligt och mysigt och naivt och alldeles underbart.
Och nu kan jag inte sluta. Det är fruktansvärt irriterande. Jag känner att jag måste skriva klart mitt gulliga manus. Plötsligt bryr jag mig om alla mina karaktärer. Sitter och fnissar när jag skriver om alla strapatser de råkar ut för. De blir kära, matförgiftade och bakfulla. Strular, bråkar och ger sig ut på äventyr. Jag har ingen som helst kontroll över dem. Försöker skriva en kärleksförklaring och plötsligt handlade hela texten om simhoppning.
[Läs mer…] om Gulligt, gulligare, gulligast.
